Hej! Jag heter Sebastiano och jag är den minsta av åsnorna här på La Curbastra. Den här stora vintunnan är mitt hus.
Författare: Bodil Z
Greifswald, DDR 12.11 1981
Här kommer ytterligare en anteckning från min Greifswaldtid. Det har varit ganska tätt mellan dem ett tag, men nu dröjer det lite längre innan det kommer någon mer.
När jag läser raderna här nedanför igen, så minns jag väldigt väl hur Jan, den norske lektorn och min enda bundsförvant – tills vi nötte ut varandra så till den grad att vi började undvika varandra – gång på gång sa till mig att jag var ”uhygglig naiv”.
12.11 1981
Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.
Vad är en essä? – sammanfattning av ett samtal
Ursäkta det något aparta bildvalet, men vi skulle kunna låta detta anspela på att en essä inte behöver hålla sig till ämnet. Ja, och, förstås, stort tack till er som varit med i detta semantiska talko kring essäbegreppet. Här kommer nu mitt halsbrytande försök att sammanfatta vad som sagts. Och glöm inte, kära läsare, att det går hur bra som helst att invända mot och förbättra min sammanfattning.
En essä kan (i Montaignes anda) handla om vad som helst men behöver inte hålla sig till ämnet. Essän är ett mellanting mellan skön- och facklitteratur/journalistik, alltså en utredande och inte en gestaltande text som ändå är personlig. I en essä är jaget – även om det inte finns något uttalat jag – alltid identiskt med textförfattarens jag. En essä bör vara en samling av idéer – inte nödvändigtvis relevanta för ämnet -, lärda referenser till belägg och källor – inte nödvändigtvis granskade eller utvärderade – och överhuvudtaget ett slumpmässigt strövtåg med många utvidgningar genom ämnesområdet. Den är ett försök att genom ett personligt perspektiv framföra något värdefullt om ett ämne, kanske, utan att detta behöver leda till en slutsats. Essäns styrka ligger i att den erbjuder plats åt det där svårdefinierbara, som sällan uppstår i en akademisk uppsats eller i en tidningsartikel. Ett klassiskt essäistiskt grepp är att författaren gestaltar det han/hon vill komma åt genom en person – idén blir på det sättet till kött och blod. Essäistiskt skrivande rör sig mellan något som skulle kunna definieras som författarens försöksvisa skrivande och den prövning han utsätter sina ämnen för. En essä skiljer sig från en vetenskaplig uppsats genom att det är en öppnare text. Tankeprocessen står i centrum och det står skribenten fritt att kasta ut tankar och diskutera dem utan att komma till en slutsats. En essä saknar konklusion, skribentens hypoteser behöver inte redovisas, bekräftas eller motbevisas. Essän är ett flätverk av tankar och idéer. Ju tätare väven är knuten, desto fruktbarare är detta för helheten. Och – en essä kan vara ett sätt att piska sina tankar och funderingar om ett visst ämne, tills de förvandlas till något man själv inte vet vad det är.
Vi kom dessutom fram till att essän nog bör ha en viss längd för att kunna kallas essä och – med viss tvekan – till att en essä nog bör uppfylla vissa kvalitetskriterier. Vidare fick vi en exkurs kring underkategorin samtalsessän och dess speciella egenskaper och förutsättningar. Och dessutom – detta får inte glömmas – undfägnades vi med ett litet essäkritiskt lyriskt utbrott.
För den läsare (troligen någon annan än talkodeltagarna) som vill veta vad som verkligen sades, går det bra att titta här – för vem vet om man kan lita på någon som illustrerar en initierad och lärd diskussion om essäbegreppet med en soluppgång över Bagni Tinos parasoller.
Persikonostalgi
I somras på La Curbastra såg jag de här persikorna och tog de här bilderna. De är bra att ha nu i det höstgråa. Se vilka fulla runda fruktvarelser! Kanske kan det vara välgörande för er också att vila blicken på mogna persikor en sådan här novemberdag.
Idag är en sådan här dag: ”Gärna vilar hon sin hjärna.” Men imorgon ska jag försöka presentera en sammanfattning av essä-talkot. Jag ser allt svårigheterna, men jag hoppas också på hjälp/konstruktiv kritik, om den inte blir så bra…
Balkanfrågan – en annan vinkel
Någon gång i somras skrev jag något litet om den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza – det var apropå romanen ”Il fantasma di Trieste”. Nu läser jag hans självbiografi ”Esilio” för tredje eller fjärde gången. ”Esilio” betyder exil och boken handlar om Bettizas uppväxt i Spalato (idag Split) och Zara (idag Zadar), om hans tonår under andra världskriget, om flykten eller fördrivningen efter kriget och – mera i korthet – om tiden efteråt. Bettiza växte upp i ett tvåspråkigt hem, hans mor var montenegrinsk serbiska och fadern var italienare. Språken i hemmet var den ventianska dialekten och en spalatinsk variant av serbo-kroatiska.
Det som utmärker Bettizas exil är att platserna där han växte upp, gick i skolan och lärde känna världen egentligen inte finns längre. Under andra världskriget totalförstördes Zara och Spalato blev också mycket illa tilltygat och städerna bytte efter kriget skepnad och också befolkning, det finns inga italienare kvar och även delar av den slaviska befolkningen har bytts ut. Det talas inte längre samma språk i städerna, som då Bettiza levde där.
Delar av självbiografin skulle kunna beskrivas som en essä om flykt och exil eller en betraktelse över dessa förteelser. Bettiza berättar och analyserar vad exiltillståndet kan göra med en människa. Han skriver till exempel så här om sin egen upplevelse av detta tillstånd:
Så här var det: jag hade en dunkel, oroande nästan ständig känsla av att mitt jag inte var mitt sanna jag, att mitt liv inte var mitt verkliga liv och att allt som jag såg och vidrörde bara var en projektion av tomheten.
På ett annat ställe talar han om sitt liv i landsflykten som en tillvaro som ”i bästa fall kunde betraktas som ett slags surrogatliv, ett liv som han inte levde och inte kände, ett liv som på ett onaturligt sätt – likt en protes vid benstumpen – fästs vid det liv han verkligen hade levt en gång i en tidigare existens – det liv som avbröts när han var arton år i Dalmatien.”
Mycket i de mer resonerande avsnitten i ”Esilio” cirkulerar kring flyktingars identitetsförlust och verklighetsförlust. För många som blivit offer för etnisk rensning och som fördrivits från sitt ursprungsland känns inte bara tiden de levde där borta som avlägset förfluten utan också rummet som sådant har för dem kommit att förpassas till det förflutna. Platserna de kommer ifrån finns inte och de själva kommer från ingenstans.
PS Det verkar vara något konstigt med kommentarfunktionen under det här inlägget – ibland syns kommentarerna, ibland inte. I värsta fall får ni placera nya kommentarer under persikoinlägget.