Författare: Bodil Z

Någon gång i somras skrev jag något litet om den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza – det var apropå romanen ”Il fantasma di Trieste”. Nu läser jag hans självbiografi ”Esilio” för tredje eller fjärde gången. ”Esilio” betyder exil och boken handlar om Bettizas uppväxt i Spalato (idag Split) och Zara (idag Zadar), om hans tonår under andra världskriget, om flykten eller fördrivningen efter kriget och – mera i korthet – om tiden efteråt. Bettiza växte upp i ett tvåspråkigt hem, hans mor var montenegrinsk serbiska och fadern var italienare. Språken i hemmet var den ventianska dialekten och en spalatinsk variant av serbo-kroatiska.

Det som utmärker Bettizas exil är att platserna där han växte upp, gick i skolan och lärde känna världen egentligen inte finns längre. Under andra världskriget totalförstördes Zara och Spalato blev också mycket illa tilltygat och städerna bytte efter kriget skepnad och också befolkning, det finns inga italienare kvar och även delar av den slaviska befolkningen har bytts ut. Det talas inte längre samma språk i städerna, som då Bettiza levde där.

Delar av självbiografin skulle kunna beskrivas som en essä om flykt och exil eller en betraktelse över dessa förteelser. Bettiza berättar och analyserar vad exiltillståndet kan göra med en människa. Han skriver till exempel så här om sin egen upplevelse av detta tillstånd:

Så här var det: jag hade en dunkel, oroande nästan ständig känsla av att mitt jag inte var mitt sanna jag, att mitt liv inte var mitt verkliga liv och att allt som jag såg och vidrörde bara var en projektion av tomheten.

På ett annat ställe talar han om sitt liv i landsflykten som en tillvaro som ”i bästa fall kunde betraktas som ett slags surrogatliv, ett liv som han inte levde och inte kände, ett liv som på ett onaturligt sätt – likt en protes vid benstumpen – fästs vid det liv han verkligen hade levt en gång i en tidigare existens – det liv som avbröts när han var arton år i Dalmatien.”

Mycket i de mer resonerande avsnitten i ”Esilio” cirkulerar kring flyktingars identitetsförlust och verklighetsförlust. För många som blivit offer för etnisk rensning och som fördrivits från sitt ursprungsland känns inte bara tiden de levde där borta som avlägset förfluten utan också rummet som sådant har för dem kommit att förpassas till det förflutna. Platserna de kommer ifrån finns inte och de själva kommer från ingenstans.

PS Det verkar vara något konstigt med kommentarfunktionen under det här inlägget – ibland syns kommentarerna, ibland inte. I värsta fall får ni placera nya kommentarer under persikoinlägget.

Med ojämna mellanrum får jag mig urklipp ur italienska tidningar och tidskrifter tillsända av en väninna i Florens. Igår kom en packe, som jag nu har börjat läsa i. Framför mig här på köksbordet har jag en liten på sitt sätt intressant artikel – med ett ganska högt tonläge (tyvärr kan jag inte se vilken tidning den är hämtad ur – kanske är den från ”Corriere della Sera”) – skriven av Paolo di Stefano. Den tänker jag försöka återge för er. Titeln lyder ”Sciascia non c’è più e neppure Sartre” (Sciascia finns inte längre och inte heller Sartre) och texten är ett (uppretat) svar på ett franskt angrepp – skrivet av Dominique Fernandez i kulturdelen i Le Figaro – på nutida italiensk litteratur. Den italienska texten börjar med ett citat av den franska artikelns undertitel: ”Tänk om det inte existerar någon italiensk litteratur efter Alberto Moravia, Elsa Morante, Carlo Levi och Carlo Muscetta?” Paolo di Stefano fortsätter med att – med stigande irritation – återge annat ur den franska artikeln: Fellini och De Sica finns inte mer, Pavese, Vittorini, Calvino, Pasolini och Sciascia är döda. ”Generationen som lyste upp Europa med sina filmer och sina böcker” finns inte mer. ”Detta ljus har slocknat”, citerar di Stefano vidare. Och vems är då felet enligt den franska artikeln, frågar han sig. Jo, globaliseringen, de stora förlagen som bara intresserar sig för bestsellers och fördumningen (”la cretinizzazione”) genom TV.

När ungefär en fjärdedel av artikeln återstår är di Stefano färdig med förberedelserna och han kan äntligen gå till motattack. Han skriver: Utan att behöva inbjuda Fernandez att läsa den senaste italienska författargenerationens romaner (som för övrigt till stor del är översatta till franska), kan man fråga sig var någonstans Fernandez har insupit de senaste decenniernas europeiska, alltså inte bara italienska, kultur. Och så i slutraderna klämmer han till: ”Camus, Gide, Queneau, Sartre och Barthes är döda men detta har man i Italien vetat om i decennier – trots globaliseringens fördumning – dessa män är tyvärr döda och ack (”ahimè”), detta märks så väl, så väl.”