Här kommer ytterligare en anteckning från min Greifswaldtid. Det har varit ganska tätt mellan dem ett tag, men nu dröjer det lite längre innan det kommer någon mer.
När jag läser raderna här nedanför igen, så minns jag väldigt väl hur Jan, den norske lektorn och min enda bundsförvant – tills vi nötte ut varandra så till den grad att vi började undvika varandra – gång på gång sa till mig att jag var ”uhygglig naiv”.
12.11 1981
Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.
Tänk att man kan missförstå den pigga, självständiga, snälla Pippi! Usch, vilken trist tillvaro dessa studenter måste ha haft! Allt blir till politik och all politik som inte är kommunistisk propaganda är farlig. Annars finns väl argumentet att få tänka själv väldigt tydligt i Pippi Långstrump: ”Så brukar jag göra och det brukar bli så bra så!” Fast, den som hävdade det i DDR sattes väl i fängelse eller ”korrigerades mentalt” på något mentalsjukhus. Precis som i Sovjet.
Ett samtal om Pippi och hennes syn på världen hade lätt kunnat föra vidare till ett samtal om studenternas syn på världen och det var naturligtvis farligt eftersom vissa kontrollerade de andra (möjligen var kontrollerandet mer komplicerat än så). Det var särskilt farligt eftersom samtalet inte hade någon förebild de kunde följa – man var osäker på vad som kunde vara lämpligt att tycka.
I efterhand insåg jag att jag hade utsatt en del av studenterna för en risk – kanske en onödig risk, men det är jag ännu inte säker på – genom att ta upp ett sådant här ämne. Fast kanske var det ändå bra att jag gjorde det, för det som inte sas där kanske kom att sägas någon annanstans eller åtminstone tänkas. Alla såg ju vad som hände och på något sätt måste i alla fall de flesta ha reflekterat över saken efteråt.
Och när jag inte var helt uppgiven, så tänkte jag: ”Jag är inte här för att tiga eller jamsa med, jag är här föra att visa på NÅGOT ANNAT.”
Jag gillar de här nyckelhålstittarna in i DDR.
Vadå missförstånd? Pippi är naturligtvis anarkist, och dessutom kapitalist (se kistan med guldpengar). Dotter till en kolonialist och imperialist icke att förglömma.
Agnes: Nu är det här kanske riktat med till Marita, men jag smyger mig emellan med en tanke:
Jag tror att studenterna hade problem med det anarkistiska i mycket högre grad än med det kolonialistiska eller imperialistiska. Det var de anarkistiska tankarna som verkade hotfulla för DDR-lugnet. Jag vet dessutom också att jag själv förutom ”spion från kapitalismen” ansågs vara ”en opålitlig anarkist” och det var helt klart inte bra.
”Kappsäck full med pengar” lät nog inte alls så illa i deras öron…
Pippis mamma är död och bor i himlen, hoppas Pippi. Pappan har försvunnit och Pippi hittar på, att han är kung på Kurrekurreduttö, (kanske har pappan hittat på det) för att slippa tänka att han kanske övergivit henne av andra skäl. Hon är 10 år och helt ensam i världen – och hon gör så gott hon kan för att få mening i sin värld. Det finns ingen vuxen i hennes tillvaro, som kan förklara för henne varför hon måste gå i skolan t.ex. men hon är ändå mycket snäll, rättvis och stark i sin kamp för de svaga. (Hon kastar ju upp några mobbare i ett träd, t.ex.)
Kappsäcken med guldpengar känns, för mig, som ett dåligt substitut för närvarande föräldrar, men den gör att hon kan reda sig själv – och lära sig enkel matematik, genom att räkna dem ett, två, tre… Pluttifikationstabellen förstår hon inte alls, inte heller guldpengarnas monetära värde. I stället lever hon i en verklig barndomsvärld, som Lindgren själv, där hon tar krumelurpiller för att slippa ”bliva stur”, har ett sockerdricksträd på tomten, bakar pepparkakor på golvet, pratar med mamma i himlen, hänger julklappar till byns alla barn i trädet, går på skattjakt och hittar kapsyler och cykelhjul och vägrar låta Prussiluskan ta med henne och förminska hennes värld på ett barnhem.
Jag kan inte föreställa mig, att Astrid Lindgren tänkte sig att hon skulle skriva en saga till sin dotter om en flicka som naturligtvis var anarkist, kapitalist och anhängare av imperialism och kolonialism. Man KAN läsa sagan så, men man kan också ganska enkelt låta bli.
Vadå ”hittar på att han är kung på Kurrekurreduttö”? Han är ju det!
Här har jag nätt och jämt kommit över att Mio, min Mio beskrevs som en ensam pojkes fantasi på litteraturkursen 1989, bara för att nu mötas av detta dråpslag…
Allvarligare: Astrid Lindgrens intentioner var troligen först och främst att roa sin dotter, och lägga in lite ideal här och där. Det är en sak. Sen hur vi väljer att läsa Pippi är ju upp till oss. Påverkade som vi är av vår tid, vårt samhällssystem, vår barndom och olika ideologier.
Jag har lite svårt för beskrivningen av Astrid Lindgren som levandes i nån sorts oansvarig barndomsvärld, så himla idylliskt var det väl inte att tvingas lämna bort sitt barn för att hon var ogift. Sen att hon hade en oerhört rik fantasi och berättarförmåga, och att hon alltid stod på barnens sida, det är något att vara tacksam över. Sen att inte allt är politiskt korrekt i dagens Sverige eller gårdagens Östtyskland har jag gärna överseende med.
Såg den underbara komedin Goodbye Lenin igår. Efter att ha sett den förstår jag mycket väl att Pippi störde DDR-livet. Anarki var det nog i alla fall inte!
Det verkar som om vi skulle behöva definiera vad anarki är (och vad ordet kan ha betytt i DDR) – men jag vet inte om jag orkar just nu…
Nja, jag menade att Astrid Lindgren alltid sa, att hon haft en alldeles underbar barndom, där hon fått vara barn, utan vuxenansvar eller problem, inte att hon som vuxen levde i en barndomsvärld. Ledsen om jag uttryckte mig klumpigt! Bara en människa, som är vuxen ”på riktigt” har det perspektiv på barndomen som hon hade och kan skriva så lustfyllt om den. Hon tyckte ju inte, att barnen idag fick lov att vara barn, utan tvingades in i rutiner, tidspassning, kravfylld, ”konstruktiv” fritid organiserad av vuxna o.s.v. alltför tidigt, vilket inte alls innebar, att hon inte förstod att villkoren var annorlunda för nutida föräldrar. Politiskt korrekt var hon ju aldrig särskilt angelägen om att vara och hon kämpade som en furie för barnens och djurens rättigheter till ett värdigt liv.
Förresten, ang. ”Mio, min Mio” – hade en kurskamrat på universitetet, som när hon var barn läste boken om och om igen, fram till sidan då Mio skulle konfrontera Riddar Kato med stenhjärtat. Då blev det så skrämmande, att hon lade undan boken ett tag och sedan började hon om igen. När hon fyllt 13, vågade hon äntligen ta reda på vad som hände efter den sidan och lättad upptäckte hon, att Mio går segrande ur striden.
Anarki i betydelsen laglöshet eller brist på samhällsnormer var väl vad jag själv tänkte på. Vet inte om DDR var annorlunda än andra diktaturer i världen vad gäller definitionen av anarki. Alla tendenser som inte är partiets uttryckliga vilja måste stävjas, vilket i så fall innebär att fritt tänkande är anarki. Hur fritt tänker vi i Sverige? Egentligen.
Vilken fin historia om din kurskamrat, Marita. Nu börjar jag bli sugen på att läsa om Mio, min Mio igen. Det var en sån där ”en gång om året-bok” när barnen var i rätt ålder, men nu har de visst växt ifrån den. Inte jag däremot…
Tack också för förklaringen om Astrid Lindgren, då förstår jag precis hur du menar och håller med.