För mig ligger Odessa långt borta i ett slags fjärran drömvärld. Staden ligger också långt borta i tiden.
En enda gång har jag träffat någon som verkligen kom därifrån. Det var på en stor språkkonferens för svenska universitet och högskolor för kanske tio-tolv år sedan. Jag minns en närmast absurd situation där deltagarna skulle bilda smågrupper för att ”bli trevliga” eller vad nu målet kan ha varit. Varje grupp skulle rita en gemensam bild på ett plakat, en bild som skulle ha något med gruppen eller gruppens sammansättning att göra. De flesta grupper målade upp glada och färgglada bilder om mellanfolklig förståelse och gemenskap; jag kommer ihåg en som föreställde en jordglob med två fyllda champagneglas i en skålningsgest ovanför – det hade visst något med engelskan som världsspråk att göra, eller minns jag fel? Min grupp bestod av en lettiska, en man från just detta gåtfulla Odessa och mig. Vi enades snabbt (vi tyckte det hela var fånigt) om en Europakarta utan öar – det var det europeiska fastlandet som var länken emellan oss – i svart. När sedan vår bild visades upp, satt auditoriet först tyst och liksom fundersamt, tills en engelska glatt och oskyldigt frågade: ”But where is Britain?” Till svar kom bara ett trefaldigt bistert (skämtsamt?) grin. Men nu äntligen till Isaac Babel och hans ”Berättelser från Odessa”, ja, kanske kommer jag inte längre än till den första berättelsen här idag.
Babel som var av judiskt ursprung föddes 1894 och dog troligen 1940 i ett stalinististiskt arbetsläger. 1934 höll han ett märkligt tal på den sovjetiska författarkongressen. Han sade bland annat att han praktiserade en ny genre, han sade sig vara ”mästare i tystnadens genre”. Även om han inte tiger i ”Berättelser från Odessa” , så är det fråga om en mycket egendomlig form av berättande. Av och till är det frodigt och livligt och gestalterna far omkring som ollonborrar i en Chagallsk himmel, men så kastar Babel plötsligt en svart säck över det hela och läsaren vinglar liksom till.
Den första berättelsen i samlingen heter ”Källarvåningen” och den handlar på ett slags schematiskt plan om mötet mellan två pojkar med helt olika bakgrund. Först är vi hos Mark Borgman i hans föräldrars fantastiska villa vid stranden. Här levs ett luxuöst lättingsliv som Babel ger fantasieggande beskrivningar av:
Odessadamerna spelade poker på verandan. Vid ena bordsändan puttrade en smal samovar med elfenbenshandtag. Kortspelerskorna och läckergommarna, slarviga modelejoninnor och hemliga utsväverskor med parfymerat linne och yppiga länder, fläktade sig med svarta solfjädrar och sköt fram guldmynt. Genom vildvinsrankornas stängsel trängde solen in till dem. Dess eldcirkel var jättelik. Kopparglans tyngde kvinnornas svarta hår. Solnedgångens gnistor flög över deras briljanter som hängts upp överallt – i fördjupningen mellan de utflytande brösten, i de målade örsnibbarna, på de matt blånande, uppsvällda fingrarna.
Sedan är vi i den eländiga källarvåningen hemma hos huvudpersonen – jag kallar honom Isaac för enkelhetens skull – med hans galna farfar och underliga farbror. Mark är en intelligent och liksom helt normal person medan Isaac är ett slags vilt och galet geni. Innan vi går in i källarvåningen återvänder jag först till berättelsens början:
Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket – under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet. Min fantasi var alltid inflammerad. Bakom böckerna gömde jag mig för denna världs händelser: kamraternas flykt från skolan till hamnen och biljardspelet i kaféerna på grekernas gata. Jag hade inga vänner, vem ville umgås med en sådan människa?
Berättelsen handlar kanske mest om hur Isaac försöker dölja för Mark att hans hem inte alls är rikt och praktfullt som vännens. Farfadern och farbrodern har för säkerhets skull ”utkvarterats”, bara fastern Bobka som inte är varken galen eller skrämmande är hemma. Pojkarna går nerför en trappa och in över ”korridorens puckelryggiga golv”som är av stampad jord. I den kalla förstugan står vattentunnan, allt andas knapphet och fattigdom. Isaac kastar sig omedelbart in i ett slags högt uppskruvad enmansteater för att hindra Mark från att se något alls av våningens skröplighet. Han är Antonius som böjer sig över Caesars lik och sedan håller tal till det romerska folket. Han dänger 60 band Talmud i bordet framför Mark. Han visar Mark en tunna vax – ett vax som Isaacs farfar Levi Jitzchok själv tillverkat. Mark häpnar över vaxet. Isaac håller tal och dras längre och längre in i sin fiktiva värld:
Inför mina ögon hängde Brutus ansikte i universums dimma. Det blev vitare än krita. Det romerska folket trängde morrande mot mig. Jag lyfte armen. Borgmans ögon följde den lydigt – min knutna näve skälvde.
Men då råkar Isaac kasta en blick ut genom fönstret:
Jag lyfte armen… och fick se farbror Simon-Volf i fönstret. Han gick över gården åtföljd av månglaren Lejkach. De släpade på en klädhängare av hjorthorn och en röd kista, smyckad med gapande lejonhuvuden. Bobka fick också syn på dem genom fönstret. Glömsk av gästen flög hon in i rummet och grep tag i mig med skälvande händer.
-Hjärtat mitt, han har köpt möbler igen!
Det uppstår ett tumult och Isaac samlar med förtvivlans mod all sin energi för att avleda sin gästs uppmärksamhet från det han inte vill visa honom. Han blir Antonius igen och skriker:
Ett ord av Caesar skulle än igår
Vägt upp en värld;
Så hörs en duns. Bobkas slås till marken av sin man för att hon har något emot hjorthornsinköpet. Simon-Volf fallar ut i vilda anklagelser.
– Ni drar märgen ur mig, klagade han med åskröst, ni drar märgen ur mig för att fylla era hundkäftar… Arbetet har sprängt sönder min själ. Jag har ingenting att arbeta med. Jag har inga händer och jag har inga fötter… En sten har ni hängt kring min hals, det hänger en sten kring min hals…
Mark är chockad, Isaac deklamerar vildare och vildare. Till sist rosslar han fram orden:
Om nu i haven tårar, varen redo
Att gjuta dem. I kännen allesamman
Den manteln här. Ännu jag minns rätt väl
Den första gången Caesar tog den på sig.
Bobka ligger på golvet och gråter, Simon-Volf skränar. Då dyker också den galne farfadern upp. Han ”sågar” intensivt på sin fiol för att överrösta Simon-Volf:
Min stackars farfar grimaserade med sin blå, halvt stelnade mun. Han var klädd i en vadderad rock med hornknappar, och hade linneremsor kring elefantbenen.
Det blir för mycket för Mark. I ett par språng är han ute ur våningen. Efteråt lugnar Isaac ner sig, men bara skenbart. På kvällen när allt blir stilla går han ut i korridoren:
Genom väggbrädernas springor blänkte gatstenarna. I hörnet stod vattentunnan. Jag sänkte ner mig i den, vattnet skar mig itu. Jag doppade huvudet, storknade, dök upp igen. Från hyllan såg en katt sömnigt ner på mig. Andra gången höll jag ut längre, vattnet bubblade omkring mig, mitt stönande skruvade sig ner i det. Jag öppnade ögonen och såg på tunnans botten skjortans segel och två fötter tryckta tätt intill varandra. Mina krafter räckte inte heller denna gång, och jag dök upp igen. Bredvid mig stod farfar i en jacka.
-Min sonson – han uttalade detta ord föraktfullt och tydligt – jag går och tar ricinolja så att jag kan lämna något på din grav…
Jag skrek förtvivlat och tog sats ner i vattnet. Farfars kraftlösa hand drog upp mig.
Berättelser klingar sedan ut i ett förhållandevis ljust och försonligt ackord:
-Så han darrar, vår lilla dumbom, sa Bobka, var får vårt barn kraft att darra så…
Farfar drog i sitt skägg, visslade och fortsatte sin vandring. Bakom väggen snarkade Simon-Volf plågat. Efter en dag av larm och strid brukade han aldrig vakna på natten.
