Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:
Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.
Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:
Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.
Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.
Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.
Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.
