Faust: Gretchentragedin, del 1

![speglade](/wp-content/PICT0/PICT0628_02.jpg @alignright)Idag tänker jag återvända. Jag tänker återvända till Goethes Faust I och också till Klara Johanson och faktiskt till ett textställe ur ”Det speglade livet” som jag redan citerat här. I kapitlet om den berömde napoletanske litteraturkritikern Benedetto Croce återger KJ på ett ställe Croces tolkning av Margaretegestalten. Hon återger, men hon talar naturligtvis här som annars klarajohansonska, ett alldeles eget originellt språk. Den första meningen i citatet som följer här är KJ:s utrop över Goethe inlindat i en beskrivning av Croce som kritiker i just den här situationen:

Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce. Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

Faust beskrivs alltså här av Croce/Johanson som den statiska och Gretchen som den dynamiska, föränderliga gestalten. Jag tänkte nu med några citat ur dramat försöka följa de här utvecklingsstegen och kanske lägga in ytterligare något steg.

Första gången Faust och Gretchen träffas, är på en gata i den lilla staden där kärlekshistorien mellan dem utspelar sig. Scenen heter ”Straße” och Fausts kommentar efter det korta mötet lyder så här:

Beim Himmel, dieses Kind ist schön!
So etwas hab ich nie gesehn.
Sie ist so sitt- und tugendreich
Und etwas schnippisch doch zugleich.
Der Lippe Rot, der Wange Licht,
Die Tage der Welt vergeß ich’s nicht!

(O Herre Gud vad hon var nätt!
Hon var det sötaste jag sett,
så blyg och ärbar och likväl
en liten morsk och näbbig själ.
Den röda munnen, kindens glans,
det glömmer jag aldrig i mina dar!)

Här är Gretchen i sitt ursprungstillstånd, del av sin skyddade värld och inget tyder på att hon nu hotas att falla ur den. Men något börjar hända i henne redan här. Faust har gjort intryck på henne och hon tänker på honom, funderar på vem han kan vara. Kort efteråt smyger sig Faust in i hennes rum och lämnar en present, ett smycke där. Gretchen hittar det och undrar, blir förtjust, provar framför spegeln. Sedan hittar hennes mamma smyckesskrinet, blir misstänksam och lämnar det till prästen.

Gretchen är besviken, men strax finner hon nya smycken i sitt rum som Faust har smugglat in. Den här gången går hon till grannfrun Marthe när ska prova dem. Och genom Mephistos listiga arrangemang dyker Faust upp hos grannen just när Gretchen är där. I scenen ”Garten” promenerar Faust och Gretchen tillsammans med Mephisto roar sig med Marthe. I den här scenen förälskar sig Gretchen i Faust och Gretchen tar ett första steg mot det som ska bli hennes katastrof. I slutet av scenen fattar Faust hennes händer:

F+G foto

M: Mich überläuft’s!

F: O schaudre nicht! Laß diesen Blick,
Laß diesen Händedruck dir sagen,
Was unaussprechlich ist:
Sich hinzugeben ganz und eine Wonne
Zu fühlen, die ewig sein muß!
Ewig! – Ihr Ende würde Verzweiflung sein.
Nein, kein Ende! Kein Ende!

(M: Jag blir så upprörd!

F: Åh, darra inte! Låt min blick
och mina händer säga dig
det outsägliga:
att ge sig hän och känna salig fröjd
som måste vara evig.
Evig! – Slutet vore förtvivlan.
Nej, inget slut. Nej, aldrig slut!)

Faust får här uttala ett slags förutsägelse, ”slutet vore förtvivlan”. I den korta scenen som följer kysser de varandra för första gången. Och sedan är Gretchen fast och hon är redan en annan än den hon var när vi först mötte henne. Faust försvinner ur staden för en tid och Gretchen oroar sig, för hon vet inte varför han är borta, och hon längtar. Hon sjunger för sig själv om sin oro och sin längtan i scenen ”Gretchens Stube”:

Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.

(Min frid är slut,
mitt hjärta tungt,
och det blir aldrig,
ack, aldrig lugnt.)

Faust återvänder efter en attack av tvivel och självrannsakan. De ses i Marthes trädgård igen. Faust har nu övervunnit samvetsbetänkligheterna och han har en plan för hur han ska locka henne till att tillbringa en kärleksnatt med honom. Planen har han gjort upp i samråd med Mephisto. Här följer några av kärnreplikerna i ”Marthens Garten”:

F+G bild

M: Ach wenn ich nur alleine schlief’!
Ich ließ’ dir gern heut Nacht den Riegel offen;
Doch meine Mutter schläft nicht tief,
Und würden wir von ihr betroffen,
Ich wär gleich auf der Stelle tot!

F: Du Engel, das hat keine Not.
Hier ist ein Fläschchen! Drei Tropfen nur
In ihren Trank umhüllen
Mit tiefem Schlaf gefällig die Natur.

M: Was tu ich nicht um deinetwillen?
Es wird ihr hoffentlich nicht schaden!

(M: Ack, om jag låge ensam ändå!
Då läte jag dörren stå olåst i natt,
men mor, hon är så lättsövd så,
och märker hon hur det är fatt,
då tror jag att jag finge slag.

F: Min ängel, den saken ordnar jag.
Här har jag en flaska! Tre droppar blott
i hennes dryck, och hon skall somna gott
och sova tungt till ljusan dag.

M: Vad gör jag inte dig till behag?
Men tänk om det bekommer henne illa?)

Gretchen har nu förändrats ett steg till. Hon märker själv att hon håller på att förlora kontrollen över sina handlingar. Hon känner faran men lockelsen är starkare.

Scenen slutar med ett par repliker mellan Mephisto och Faust:

Me: Nun, heute nacht – ?
F: Was geht dich’s an?
Me: Hab ich doch meine Freude dran!

(Me: Nåväl, i natt…?
F: Vad rör det dig?
Me: Åjo, det roar också mig!

Vi åskådare får inte vara med om denna kärleksnatt som blir början till Gretchens katastrof. Denna natt försvinner in i en egen värld mellan två scener.

Här gör jag en paus. Imorgon berättar jag resten av historien…

Klippmålningar i Sahara

I en av bokhyllorna i det här huset finns boken ”Klippmålningarna i Sahara” av den franske Saharakännaren och antropologen Henri Lhote. I förordet, som är skrivet av Holger Arbman, läser jag det här om det inre av Sahara:

Tassili betyder ”flodernas högslätt” men är nu ett ödeland i det centrala Sahara, ett våldsamt bergmassiv med långa sandstensryggar och djupa raviner där årtusendens erosion har skulpterat naturen så, att trånga passager som bildar labyrintliknande gångar går fram nere i dalbottnarna. Väder och vind och inte minst stora floder, som en gång funnits här, har format detta overkliga landskap, där för årtusenden sedan en talrik befolkning bodde, jagade och fiskade, odlade säd och drev sin boskap i bete på de frodiga gräsmarkerna.

Någon sida framåt läser jag att Lhote daterar de klippmålningar han hittat till tiden mellan 6000 och 1500 f.Kr.

Nu går vi in i kapitlet ”Jabbaren med de femtusen figurerna”. Jabbaren är ett litet sandstensmassiv någonstans på den tassiliska högplatån. Här har ett stort antal klippmålningar hittats. Jag väljer en målning:

gudinnor

”Jabbaren. Gudinnor med fågelhuvuden. Egyptiskt inflytande”, står det under bilden. En stram välbalanserad komposition som verkar stå grensle över tusentals år – förhistorisk och ultramodern i ett. Allt är reducerat till själva essensen, till ett slags symboler eller till något som närmar sig ren abstraktion.

I samma kapitel finns en märklig bild som föreställer en underlig varelse, som trots sin enkelhet eller kanske på grund av den, har något mycket suggestivt över sig:

marsguden

”Jabbaren. ’Den store marsguden’. Rundhuvudenas dekadenta period”, lyder bildtexten. Rundhuvudenas stil är en av de äldsta, fast just den dekadenta perioden hör, som ni kanske anar, till de senare inom denna stilriktning.

Ungefär så där föreställde jag mig spöken när jag var barn. Varför har det ena öga hasat ner så där? Eller är det inte ett öga? Vad väntade man sig av en sådan gud?

Till sist tar jag fram en målning som egentligen inte är en enda, utan man kan på den här bilden se flera lager av målningar. Jag läser att man någonstans hittat så många som sexton lager målningar ovanpå varandra.

giraff

”Adjefu. Den stora giraffen”, kallas den här bilden. Själva giraffbilden ser lite ut som en barnteckning och giraffen ser trevlig och godmodig ut, tycker jag. Antiloperna i lagret ovanpå utstrålar lätthet, snabbhet och elegans. De små streckgubbarna vid giraffens fötter representerar ytterligare en stil, detaljerad och petnoga. Men vad är det där för en besynnerlig halvkropp vid giraffens ena bakben?

Violente eller världsligheten: Marcel Proust

Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:

Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.

Proust

Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:

Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.

Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.

Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.

Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.

Snö

Det här är ”Den långa vintern”. Aldrig har jag sett ett så fullständigt snötäcke här som i år och aldrig har det legat så länge och i så många skikt. Så många sorters snö: mjuk, smörig, elastisk, hård, spröd, tvålflingsaktig, pulverlik, gnisslig, kornig, sockrig, ullig. Inte ens inne under granarna närmast stammarna finns det några fläckar där marken tittar fram. Det vita täcket har erövrat allt.

skogsvy

Det enda sättet att ta sig fram i skogen – för en människa – är på skidor och jag har åkt skidor i över två månader nu. Jag har mitt eget spår som ingen annan skidåkare känner till eller vill använda.

nerför

Det här fiskbensmönstret är mitt alldeles eget:

uppför

Visserligen är det bara jag som åker skidor i det här spåret, men det finns andra som använder det på andra sätt – som Londi

Londi

eller rådjuren – de väljer ofta spåret för att det är mycket lättare att gå där än ute i den lösa och ofta skariga djupsnön. För rådjuren är det hårda tider. När jag ibland försöker tänka mig in i hur det kan vara att vara ett rådjur i detta kalla vinterland sviker mig modet.

spår

T’ao Ch’ien: Ny säd

Jag har läst lite i min nyligen inköpta kinesiska diktbok igen. För den här dagen har jag valt en kort dikt av T’ao Ch’ien (372-427 e.Kr.):

Ny säd

Bort flyger snabbt för alltid mina år,
men denna dag är ljus och allvarsam.
Och jag vill gå och kläda mig till vår
och vandra över bergens sluttning fram.
Kring bäckens stränder står ett morgondis,
det stannar en sekund och skingras strax.
Det blåser upp försynt en sydlig bris
som stryker över fältens nya ax.

liten röd bok

Jag vet att det kan tyckas underligt att jag valt den här dikten med vårbäcken, sädesaxen och den sydliga brisen för just den här dagen, när allt här ligger begravt under ett tjockt, tjockt snötäcke som är så tätt och ”inarbetet” att det inte längre finns en kal fläck under något enda träd i skogen. Och dessutom är det 20 minusgrader denna morgon. Men våren är snart här och åren går…