Idag tänker jag återvända. Jag tänker återvända till Goethes Faust I och också till Klara Johanson och faktiskt till ett textställe ur ”Det speglade livet” som jag redan citerat här. I kapitlet om den berömde napoletanske litteraturkritikern Benedetto Croce återger KJ på ett ställe Croces tolkning av Margaretegestalten. Hon återger, men hon talar naturligtvis här som annars klarajohansonska, ett alldeles eget originellt språk. Den första meningen i citatet som följer här är KJ:s utrop över Goethe inlindat i en beskrivning av Croce som kritiker i just den här situationen:
Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce. Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.
Faust beskrivs alltså här av Croce/Johanson som den statiska och Gretchen som den dynamiska, föränderliga gestalten. Jag tänkte nu med några citat ur dramat försöka följa de här utvecklingsstegen och kanske lägga in ytterligare något steg.
Första gången Faust och Gretchen träffas, är på en gata i den lilla staden där kärlekshistorien mellan dem utspelar sig. Scenen heter ”Straße” och Fausts kommentar efter det korta mötet lyder så här:
Beim Himmel, dieses Kind ist schön!
So etwas hab ich nie gesehn.
Sie ist so sitt- und tugendreich
Und etwas schnippisch doch zugleich.
Der Lippe Rot, der Wange Licht,
Die Tage der Welt vergeß ich’s nicht!
(O Herre Gud vad hon var nätt!
Hon var det sötaste jag sett,
så blyg och ärbar och likväl
en liten morsk och näbbig själ.
Den röda munnen, kindens glans,
det glömmer jag aldrig i mina dar!)
Här är Gretchen i sitt ursprungstillstånd, del av sin skyddade värld och inget tyder på att hon nu hotas att falla ur den. Men något börjar hända i henne redan här. Faust har gjort intryck på henne och hon tänker på honom, funderar på vem han kan vara. Kort efteråt smyger sig Faust in i hennes rum och lämnar en present, ett smycke där. Gretchen hittar det och undrar, blir förtjust, provar framför spegeln. Sedan hittar hennes mamma smyckesskrinet, blir misstänksam och lämnar det till prästen.
Gretchen är besviken, men strax finner hon nya smycken i sitt rum som Faust har smugglat in. Den här gången går hon till grannfrun Marthe när ska prova dem. Och genom Mephistos listiga arrangemang dyker Faust upp hos grannen just när Gretchen är där. I scenen ”Garten” promenerar Faust och Gretchen tillsammans med Mephisto roar sig med Marthe. I den här scenen förälskar sig Gretchen i Faust och Gretchen tar ett första steg mot det som ska bli hennes katastrof. I slutet av scenen fattar Faust hennes händer:
M: Mich überläuft’s!
F: O schaudre nicht! Laß diesen Blick,
Laß diesen Händedruck dir sagen,
Was unaussprechlich ist:
Sich hinzugeben ganz und eine Wonne
Zu fühlen, die ewig sein muß!
Ewig! – Ihr Ende würde Verzweiflung sein.
Nein, kein Ende! Kein Ende!
(M: Jag blir så upprörd!
F: Åh, darra inte! Låt min blick
och mina händer säga dig
det outsägliga:
att ge sig hän och känna salig fröjd
som måste vara evig.
Evig! – Slutet vore förtvivlan.
Nej, inget slut. Nej, aldrig slut!)
Faust får här uttala ett slags förutsägelse, ”slutet vore förtvivlan”. I den korta scenen som följer kysser de varandra för första gången. Och sedan är Gretchen fast och hon är redan en annan än den hon var när vi först mötte henne. Faust försvinner ur staden för en tid och Gretchen oroar sig, för hon vet inte varför han är borta, och hon längtar. Hon sjunger för sig själv om sin oro och sin längtan i scenen ”Gretchens Stube”:
Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.
(Min frid är slut,
mitt hjärta tungt,
och det blir aldrig,
ack, aldrig lugnt.)
Faust återvänder efter en attack av tvivel och självrannsakan. De ses i Marthes trädgård igen. Faust har nu övervunnit samvetsbetänkligheterna och han har en plan för hur han ska locka henne till att tillbringa en kärleksnatt med honom. Planen har han gjort upp i samråd med Mephisto. Här följer några av kärnreplikerna i ”Marthens Garten”:
M: Ach wenn ich nur alleine schlief’!
Ich ließ’ dir gern heut Nacht den Riegel offen;
Doch meine Mutter schläft nicht tief,
Und würden wir von ihr betroffen,
Ich wär gleich auf der Stelle tot!
F: Du Engel, das hat keine Not.
Hier ist ein Fläschchen! Drei Tropfen nur
In ihren Trank umhüllen
Mit tiefem Schlaf gefällig die Natur.
M: Was tu ich nicht um deinetwillen?
Es wird ihr hoffentlich nicht schaden!
(M: Ack, om jag låge ensam ändå!
Då läte jag dörren stå olåst i natt,
men mor, hon är så lättsövd så,
och märker hon hur det är fatt,
då tror jag att jag finge slag.
F: Min ängel, den saken ordnar jag.
Här har jag en flaska! Tre droppar blott
i hennes dryck, och hon skall somna gott
och sova tungt till ljusan dag.
M: Vad gör jag inte dig till behag?
Men tänk om det bekommer henne illa?)
Gretchen har nu förändrats ett steg till. Hon märker själv att hon håller på att förlora kontrollen över sina handlingar. Hon känner faran men lockelsen är starkare.
Scenen slutar med ett par repliker mellan Mephisto och Faust:
Me: Nun, heute nacht – ?
F: Was geht dich’s an?
Me: Hab ich doch meine Freude dran!
(Me: Nåväl, i natt…?
F: Vad rör det dig?
Me: Åjo, det roar också mig!
Vi åskådare får inte vara med om denna kärleksnatt som blir början till Gretchens katastrof. Denna natt försvinner in i en egen värld mellan två scener.
Här gör jag en paus. Imorgon berättar jag resten av historien…