Faust: Gretchentragedin, del 2

![Faustägg](/wp-content/PICT1/PICT1703_01.jpg @alignright)Jag ritar upp Faustägget här igen – en del av er känner kanske igen det från mina tidigare fausterier här. I mittfältet ser ni den lilla staden där Gretchentragedin har sin början.

Det här är morgonen efter Gretchens ödesnatt eller innesluter denna enda natt i sig en hel rad kärleksnätter? Om man följer logikens regler kan det nog inte vara så: Gretchens mor blev ju förgiftad av sömndrycken redan denna första natt och då ter det sig orimligt att Gretchen och Faust skulle ha fortsatt att leva sitt kärleksförhållande med modern liggande död i rummet intill. Men kanske följer förloppet en annan logik. Kanske finns det flera tidsskikt som ligger ovanpå varandra. Jag kan inte hitta något helt övertygande svar på detta, så jag går vidare.

Det är morgon och Gretchen står vid brunnen. En väninna skvallrar ivrigt och full av skadeglädje om en annan flicka som ”råkat i olycka”. Gretchen försöker säga emot och menar att det är synd om den andra flickan. Hon tänker på sitt eget öde och på hemvägen låter Goethe henne hålla en liten monolog:

Wie konnt ich sonst so tapfer schmälen,
Wenn tät ein armes Mägdlein fehlen!
Wie konnt ich über andrer Sünden
Nicht Worte gnug der Zunge finden!
Wie schien mir’s schwarz, und schwärzt’s noch gar,
Mir’s immer doch nicht schwarz gnug war,
Und segnet mich und tat so groß,
Und bin nun selbst der Sünde bloß!
Doch – alles, was dazu mich trieb,
Gott! war so gut! ach war so lieb!

*(Vad jag har smädat utan ände
när någon förr kom i elände!
Så hätsk och elak var min tunga
när jag fann synd hos andra unga.
Var synden svart, jag bredde på
så den blev svartare ändå.
Jag korsade mig, stolt och stor

  • nu är jag själv i syndens klor.
    Men gode Gud, jag drevs ju blott
    av något kärt och ljuvt och gott!*

På detta följer sedan scenen ”Zwinger”, där Gretchen går till en Mariabild som finns i en nisch i stadsmuren för att i bönen söka efter stöd. Hon vet att hon är gravid och att detta innebär en katastrof för henne som ogift kvinna. Kanske borrar också tanken på modern som dött av sömnmedlet i henne, men det finns inga spår efter det i texten – ännu.

Hilf! Rette mich von Schmach und Tod!
Ach neige,
Du Schmerzenreiche,
Dein Anlitz gnädig meiner Not!

(Hjälp! Rädda mig från skam och död!
Benåda
mig arma! Skåda,
du smärtans moder, till min nöd!)

I den följande scenen ”Nacht. Straße vor Gretchens Türe” som jag har snuddat vid tidigare får vi uppleva hur hennes bror Valentin spyr ur sig fruktansvärda anklagelser över henne:

Du fingst mit einem heimlich an,
Bald kommen ihrer mehre dran,
Und wenn dich erst ein Dutzend hat,
So hat dich auch die ganze Stadt.
Wenn erst die Schande wird geboren,
Wird sie heimlich zur Welt gebracht,
Und man zieht den Schleier der Nacht
Ihr über Kopf und Ohren;
Ja, man möchte sie gern ermorden.
Wächst sie aber und macht sich groß,
Dann geht sie auch bei Tage bloß
Und ist doch nicht schöner geworden.
Je häßlicher wird ihr Gesicht,
Je mehr sucht sie des Tages Licht.

(Först börjar du i smyg med en,
så kommer det alltflera sen.
Ett dussin har dig, du blir van
och står till tjänst åt hela stan.
När skammen föds får ingen höra
och se och veta hur det är fatt.
Man döljer den i ett dok av natt,
man höljer huvud och öra.
Ja, man ville mörda den fula,
men hon växer och gör sig bred
och går naken på dagen med,
fast hon inte förskönats en smula.
Ju vidrigare hennes drag,
dess mera söker hon ljusan dag.)

I nästa scen, ”Dom. Amt, Orgel und Gesang”, går Gretchen till kyrkan för att söka hjälp, men där får hon bara höra anklagelser och hot om straff. En ond ande talar till henne och räknar upp hennes brott:

*Betst du für deiner Mutter Seele, die
Durch dich zur langen, langen Pein hinüberschlief?
Auf deiner Schwelle wessen Blut?

  • Und unter deinem Herzen
    Regt sich’s nicht quillend schon
    Und ängstet dich und sich
    Mit ahnungsvoller Gegenwart?*

(Beder du för din moders själ som
du sövde in i långa, långa pinan?
Vems blod på din tröskel?
Och under ditt hjärta,
pulserar där icke ett liv
som ängslas och ängslar dig
med aningsfull närvaro?)

Faust och Mephisto lämnar under tiden staden. Faust har ju med Mephistos benägna hjälp dödat Valentin den där natten utanför Gretchens dörr. De far ut i valborgsmässonatten och lever och leker vilda lekar i en värld av häxor och djävulsväsen. Men plötsligt får Faust mitt där i virrvarret en vision. Han ser en flicka med fötterna i bojor och med förstelnad blick långsamt hasa sig fram. Flickan är Gretchen:

Wie sonderbar muß diesen schönen Hals
Ein einzig rotes Schnürchen schmücken,
Nicht breiter als ein Messerrücken!

(Men halsens smycke är av sällsamt slag!
Jag ser ett blodrött snöre rita
en knivsmal linje på det vita.)

Faust och Mephisto lämnar häxdansen. Faust får veta att Gretchen kastats i fängelse och att hon har dömts till döden. Han vill rädda henne. De rider genom natten mot staden, de rider förbi platsen där Gretchen kommer att avrättas.

Låt oss här kasta en blick på slutet av citatet ur Klara Johansons text om Benedetto Croces Fausttolkning:

under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

När vi kommer till den sista scenen ”Kerker” har i ”vecken” mellan scenerna detta hunnit hända: Gretchen har fött barnet och dödat det. Mordet har upptäckts och Gretchen har kastats i en fängelsehåla, där hon nu väntar på att dödsdomen ska verkställas. Hennes förstånd har förmörkats och hon yrar och sjunger underliga sånger i sin förtvivlade ensamhet. Faust kommer ner i fängelsehålan. Han känner knappt igen Gretchen. Och hon vet först inte vem han är. När hon så småningom förstår det börjar hon prata om vad hon gjort:

Gretchen

Meine Mutter habe ich umgebracht,
Mein Kind hab ich ertränkt.
War es nicht dir und mir geschenkt?

(Min mor har jag förgjort,
mitt barn har jag dränkt.
Åt dig och mig blev det ju skänkt,)

Faust försöker få henne att följa med ut från hålan, men förgäves. Gretchen vill inte, hon vill stanna och dö.

Ich darf nicht fort; für mich ist nichts zu hoffen.

(Omöjligt. Jag ingenting att hoppas på.)

En stund verkar hon se klarare, men sedan får villorna överhanden igen:

Geschwind! Geschwind!
Rette dein armes Kind.
Fort! Immer den Weg
Am Bach hinauf,
Über den Steg,
In den Wald hinein,
Links, wo die Planke steht,
Im Teich. Faß es nur gleich!
Es will sich heben,
Es zappelt noch!
Rette! rette!

(Skynda dig!
Rädda ditt stackars barn!
Gå vägen fram
längs en å,
över bron,
över mon
till en damm
med en kvarn,
till vänster sen.
Tag det genast,
det vill opp,
det sprattlar än.
Rädda det! Rädda!)

Gryningsljuset silar in i hålan. Faust försöker dra henne med sig med våld, men Gretchen vägrar. Hon föreställer sig folkvimlet på avrättningsplatsen och hon ropar i förtvivlan:

Die Glocke ruft, das Stäbchen bricht.
Wie sie mich binden und packen!
Zum Blutstuhl bin ich schon entrückt.

(Klockan dånar, staven bryts av,
jag släpas till avrättningsbacken,
min stupstock står beredd och klar.)

Sedan händer något inne i Gretchen. Hon går över en gräns. Plötsligt är hon samlad och intensivt stilla. Hon har fattat ett beslut och hon släpper ”med fast hand” det jordiska:

Dein bin ich Vater! Rette mich!
Ihr Engel! Ihr heiligen Scharen,
Lagert euch umher, mich zu bewahren!

(Fräls mig, Fader! Din är jag.
Ack änglar, heliga skara,
min skyddande mur må ni vara!)

himmel

Är ni kvar? Det här blev visst alldeles för långt och ändå skulle jag vilja säga så mycket mer om den här sista scenen. Någon gång längre fram tänker jag återvända till ”Kerker” och försöka gräva lite djupare…

En tanke som nu kom över mig: Kanske kan det här dramat ses som en allegori om kvinnans så mycket mer dramatiska förhållande till sexualiteten än mannens. Kvinnans sexuella väg är kantad av blod och död i långt större utsträckning än mannens: menstruationen, den brustna mödomshinnan, abort, våldtäkt, barnafödande… Och risken för förnedring är långt större – fler än en älskare, eller helt enkelt ”fel” älskare och hon förvandlas till hora – detta händer fortfarande. Ingen man riskerar en sådan förvandling. Men mer om det här en annan gång.

Kommentera