Så här fruktansvärt kan livet vara, så här gränslös kan människans hjärtlöshet vara:
Igår läste jag för andra gången om det som hände Andrej Sytjev. För ungefär en månad sedan läste jag en artikel i SvD om det som hade hänt honom på nyårsafton. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle hantera det jag fick veta och jag gjorde allt för att förtränga det och glömma. Det är ingen idé, det är ingen idé, allt är för sent, tänkte jag. Och så la jag det ena efter det andra ovanpå och tryckte bort bilden ur huvudet. Men igår stod det om den fruktansvärda misshandeln igen.
Jag minns en scen ur ett TV:program för länge sedan, kanske är det tjugo år tillbaka, kanske mer. Jag såg två ryska/sovjetiska mödrar ta farväl av sina söner inför militärtjänsten. Jag såg deras ögon, jag såg smärta, jag såg bottenlös FÖRTVIVLAN. Långt senare läste jag Sigitas Parulskis’ ”Tre sekunder himmel”.
Nej, jag ska nog inte ta några omvägar. Här är bilden på Andrej Sytjev:
Och så här börjar artikeltexten:
Tillståndet för 19-årige värnpliktige Andrej Sytjev är fortfarande allvarligt, men han har återfått medvetandet och kan tala. Han är ett av få kända offer för en utbredd pennalism inom ryska armén och det upprörande fallet har fått några positiva effekter.
Fast vad betyder det här ”fortfarande allvarligt”, det kommer ju aldrig någonsin att bli annat än allvarligt och oändligt hemskt. Och ”några positiva effekter” får mig också att tappa andan, fast jag menar inte att jag vet bättre hur man skriver om något som det här. Jag läser vidare längre fram i texten. Här:
Missförhållandena inom ryska armén är välkända för alla ryssar och ett tidigt problem för ryska familjer med söner. Pennalismen – som omfattar allt från stölder av matpaket och pengar till misshandel, tortyr, våldtäkt och mord – är så utbredd att många föräldrar är beredda att satsa sina sista rubler på att muta sina söner fria.
Det står om tiotusentals fall årligen, det står om föreningen Soldatmödrars hårda och oftast fruktlösa kamp, om regeringens nonchalans och cynism. Sedan står det här fruktansvärda:
Andrej Sytjev och åtta kamrater råkade på nyårsafton ut för vad som i Ryssland kallas ”dedovsjtjina” (ung. farfar styr) och det var Sytjev som drabbades värst, han bands på en stol i minst fyra timmar och misshandlades av sina berusade överordnade mycket svårt över ben och könsorgan, sannolikt våldtogs han också.
Trots att ansvariga befäl på pansarregementet i Tjeljabinsk insåg att Andrej Sytjev var i akut behov av läkarvård försökte de dölja misshandeln. Först efter flera dagar fördes en medvetslös Sytjev till ett civilt sjukhus och läkarna fick stränga order att inte yppa något om fallet.
Det här är några av slutraderna:
För Andrej Sytjev är framtiden svart. Läkarna tvingades amputera båda benen och könsorganen och hans familj har en lång och oviss kamp framför sig för att Andrej ska få en pension som räcker till mat och hyra.
Hur ska han orka leva? Vet någon som läser det här vart man kan skicka pengar – jag vet att det är ingenting och att allt egentligen är för sent – så att åtminstone det där med maten och hyran blir möjligt?
Jag tänker på hur han kan ha sett ut som baby, på vad hans mamma sa till honom en dag när han var sju eller åtta år, på vad han som liten sa att han ville bli när han blev stor, på vem som var hans första kärlek…
När det rör sig om tortyr och misshandel kan det inte finnas några statliga ”inre angelägenheter” – allt sådant är bara hyckleri. Svenskar har inga rättigheter över andra svenskar i kraft av sin gemensamma svenskhet, tyskar har inte rätt att sätta sig över andra tyskar för att de också är tyskar, ryssar har ingen rätt att plåga livet ur ryssar för att de också är ryssar. Alla brott mot mänskligheten är allas angelägenhet. Och det här brottet skriar mot himlen.
