Kinesisk dikt

För några dagar sedan klev jag in i mitt favoritantikvariat. Också där hålls det bokrea i dessa dagar, så jag beslutade mig för att också delta lite i denna bokfest. Jag köpte tre böcker, men här ska jag bara tala om den ena – nu. Det är en liten samling kinesiska dikter i översättning av Hwang Tsu-Yü och Alf Henriksson med teckningar av Birger Lundquist. Jag väljer den allra första – inte för att den står först utan för att jag tycker om den. Längst bak i boken läser jag att detta är den äldsta kända av alla kinesiska dikter, skriven omkring 2300 f.Kr. Vem som skrivit den vet man inte.

Åkerbrukarens sång

Dagen gryr, av arbete full.
Med vila kommer natten.
Jag vänder min åker för matens skull.
Jag gräver min brunn och får vatten.
Vad angår mig kejsarens ära och prakt,
storhet och makt?

oxar

Ofattbar grymhet

Så här fruktansvärt kan livet vara, så här gränslös kan människans hjärtlöshet vara:

Igår läste jag för andra gången om det som hände Andrej Sytjev. För ungefär en månad sedan läste jag en artikel i SvD om det som hade hänt honom på nyårsafton. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle hantera det jag fick veta och jag gjorde allt för att förtränga det och glömma. Det är ingen idé, det är ingen idé, allt är för sent, tänkte jag. Och så la jag det ena efter det andra ovanpå och tryckte bort bilden ur huvudet. Men igår stod det om den fruktansvärda misshandeln igen.

Jag minns en scen ur ett TV:program för länge sedan, kanske är det tjugo år tillbaka, kanske mer. Jag såg två ryska/sovjetiska mödrar ta farväl av sina söner inför militärtjänsten. Jag såg deras ögon, jag såg smärta, jag såg bottenlös FÖRTVIVLAN. Långt senare läste jag Sigitas Parulskis’ ”Tre sekunder himmel”.

Nej, jag ska nog inte ta några omvägar. Här är bilden på Andrej Sytjev:

bild

Och så här börjar artikeltexten:

Tillståndet för 19-årige värnpliktige Andrej Sytjev är fortfarande allvarligt, men han har återfått medvetandet och kan tala. Han är ett av få kända offer för en utbredd pennalism inom ryska armén och det upprörande fallet har fått några positiva effekter.

Fast vad betyder det här ”fortfarande allvarligt”, det kommer ju aldrig någonsin att bli annat än allvarligt och oändligt hemskt. Och ”några positiva effekter” får mig också att tappa andan, fast jag menar inte att jag vet bättre hur man skriver om något som det här. Jag läser vidare längre fram i texten. Här:

Missförhållandena inom ryska armén är välkända för alla ryssar och ett tidigt problem för ryska familjer med söner. Pennalismen – som omfattar allt från stölder av matpaket och pengar till misshandel, tortyr, våldtäkt och mord – är så utbredd att många föräldrar är beredda att satsa sina sista rubler på att muta sina söner fria.

Det står om tiotusentals fall årligen, det står om föreningen Soldatmödrars hårda och oftast fruktlösa kamp, om regeringens nonchalans och cynism. Sedan står det här fruktansvärda:

Andrej Sytjev och åtta kamrater råkade på nyårsafton ut för vad som i Ryssland kallas ”dedovsjtjina” (ung. farfar styr) och det var Sytjev som drabbades värst, han bands på en stol i minst fyra timmar och misshandlades av sina berusade överordnade mycket svårt över ben och könsorgan, sannolikt våldtogs han också.

Trots att ansvariga befäl på pansarregementet i Tjeljabinsk insåg att Andrej Sytjev var i akut behov av läkarvård försökte de dölja misshandeln. Först efter flera dagar fördes en medvetslös Sytjev till ett civilt sjukhus och läkarna fick stränga order att inte yppa något om fallet.

Det här är några av slutraderna:

För Andrej Sytjev är framtiden svart. Läkarna tvingades amputera båda benen och könsorganen och hans familj har en lång och oviss kamp framför sig för att Andrej ska få en pension som räcker till mat och hyra.

Hur ska han orka leva? Vet någon som läser det här vart man kan skicka pengar – jag vet att det är ingenting och att allt egentligen är för sent – så att åtminstone det där med maten och hyran blir möjligt?

Jag tänker på hur han kan ha sett ut som baby, på vad hans mamma sa till honom en dag när han var sju eller åtta år, på vad han som liten sa att han ville bli när han blev stor, på vem som var hans första kärlek…

När det rör sig om tortyr och misshandel kan det inte finnas några statliga ”inre angelägenheter” – allt sådant är bara hyckleri. Svenskar har inga rättigheter över andra svenskar i kraft av sin gemensamma svenskhet, tyskar har inte rätt att sätta sig över andra tyskar för att de också är tyskar, ryssar har ingen rätt att plåga livet ur ryssar för att de också är ryssar. Alla brott mot mänskligheten är allas angelägenhet. Och det här brottet skriar mot himlen.

Rafik Schami: Hadahek

Flera av det nutida Tysklands stora författare har rötter i helt andra kulturkretsar än den europeiska. För ett tag sedan talade jag om den japanskfödda författarinnan Yoko Tawada här och idag vill jag ge en lite inblick i Rafik Schamis författarskap. Schami föddes 1946 i Damaskus i Syrien och han kom som flykting till Tyskland 1971. Som ett litet kuriosum kan jag berätta att han innan han gav sig in på författarbanan doktorerade i kemi. Idag är han en väletablerad författare i Tyskland och han har genom åren fått många prestigefyllda priser. Hans böcker är översatta till ett stort antal språk, några också till svenska, fast kanske inte just de allra intressantaste.

Sadik

Min favorit heter ”Der ehrliche Lügner” (Den ärlige lögnaren). Den är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus som reser omkring i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen går det inte riktigt att skilja ut sagorna ur sagan, men jag försöker mig i alla fall på att dra ut en liten tråd ur väven. Jag kallar tråden ”Hadahek” och ni kommer strax att förstå varför. Och nu översätter jag den så här:

I Morgana hade hantverken alltid gått i arv. Det fanns inte bara frisör-, juvelerar- och bagarfamiljer, vars urfäder utövat samma yrke ända sedan medeltiden; det fanns till och med en släkt som i århundraden hade ägnat sig åt detta enda hantverk: att kväll efter kväll sitta på ett kafé och berätta historier.

Också inom presidentfamiljen Hadahek gick samma yrke i arv sedan sjuhundra år: yrket att regera Morgana. En häpnadsväckande familj minnsann, och levde den inte i Morgana så skulle jag ge den en plats i en saga någonstans i närheten av Ali Baba och de fyrtio rövarna.

Sedan en evighet heter alla presidenter i republiken Hadahek. Ledarna för oppositionen heter också Hadahek och rebellerna i bergen heter även de Hadahek. Den som segrade regerade och hette alltid Hadahek. Hadahek betyder på arabiska: Så är det.

Zeustemplet

Innan Aten försvinner också bortom själens horisont och jag med hull, hår, hjärta och hjärna kastar mig in i Onsjöskogens hårda tjocka gammelsnö under den låga grå himlen – fast just nu tittar det blåa fram – vill jag visa er Zeustemplet, Greklands genom tiderna största tempel.

Zeustemplet

Jag läste någonstans att en av de jättelika kolonnerna störtade omkull vid ett oväder någon gång på 1800-talet. Tänk att stå där så högrest, så absolut upprätt och till synes oförstörbar århundrade efter århundrade och sedan under loppet av några sekunder förvandlas till en stenhög. Nej, jag tar ingen bild av högen.

när och fjärran

De korintiska kapitälen ser vilda ut och jag tycker nästan att stenbladen växer och liksom krullar sig lite om jag tittar riktigt noga… fast de är ju så högt upp att ögat kanske inte riktigt säkert kan avgöra vad som händer där i höjden.

balkar

Vid sidan av kolonnraden ligger ett ojämnt format vitt marmorblock ovanpå två andra. Mellan de två undre blocken finns ett tomrum – förmodligen efter en sten som lossnat och fallit ur. Genom hålet kan jag, om jag lägger mig ner på marken, se Parthenontemplet högt uppe på Akropolis – ett litet skinande vitt docktempel, som jag när jag sett mig mätt på det stoppar ner i fickan och tar med mig…

Parthenon

Aten oklassiskt

Om ni har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna så tycker ni kanske att jag verkar vara alldeles förblindad och förhäxad av Atens klassiska skönhet och av det grekiska språkets tidlösa fulländning. Ni har rätt. Och ändå såg och upplevde jag förstås annat också. Jag åkte tunnelbana från flygplatsen och såg då genom fönstret den här byggnaden med den ack, så välbekanta bokstavskombinationen på fasaden:

Ikea

På en marknad någonstans inte så långt från Syntagma stannade jag vid ett bokstånd och såg de här böckerna som väl snart alla människor i världen sett:

Harry+Dan

Och från min altan kunde jag mötas av den här oklassiska vyn över Akropolis och Parthenon:

Parthenon

Ja, och annars var det faktiskt karneval under mina Atendagar,

orkester

fast mest för barnen såg det ut som…

barnkarneval