Från min säng kunde jag se en skymt av Parthenon om morgnarna när jag vaknade. Jag hade dragit isär gardinerna en aning så att jag såg en bit av ena långsidan när jag lyfte huvudet lite grand från kudden. Som ett litet vitt leksakstempel i kanske en tändsticksasks storlek stod det högt där uppe på berget i morgonljuset och lät sig betittas.
Idag går vi upp på Akropolis eller vad säger ni? Här har vi precis kommit runt hörnet från ”min gata” Mitseon. Buskarna i kanten är rosmarin.
Vi tar vägen förbi eller egentligen rakt upp mellan bänkraderna i Dionysosteatern. Här hade en gång flera av Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ skådespel sina premiärföreställningar. Vem kan ha suttit på denna tron då?
Vi tar samma väg som jag gjorde härom dagen, fastän det kanske inte är alldeles tillåtet. I alla fall går nästan ingen här förbi nymfgrottan. Jag tar av kedjan från grinden – den är bara löst pålagd så att det ska se stängt och låst ut. Och nu bär det av uppför och här är vi redan mitt ibland alla människorna. Och där är Parthenontemplet i sin verkliga storlek.
Och vänder vi blicken lite åt vänster så ser vi Erechtheion – och min Akropolishund, nej, han är inte död, han bara solar sig. Han bryr sig inte om någonting annat än att ligga utsträckt i solvärmen.
Här i ena hörnet av Erechtheion står karyatiderna och bär tappert och till synes utan ansträngning det tunga tempeltaket på sina huvuden. Och går man riktigt nära dem kan man höra dem viska om den försvunna sjätte systern och om tiden då de alla vara fria och lekte nere vid källan på östsluttningen intill olivlunden…
