Till Akropolis

Från min säng kunde jag se en skymt av Parthenon om morgnarna när jag vaknade. Jag hade dragit isär gardinerna en aning så att jag såg en bit av ena långsidan när jag lyfte huvudet lite grand från kudden. Som ett litet vitt leksakstempel i kanske en tändsticksasks storlek stod det högt där uppe på berget i morgonljuset och lät sig betittas.

Idag går vi upp på Akropolis eller vad säger ni? Här har vi precis kommit runt hörnet från ”min gata” Mitseon. Buskarna i kanten är rosmarin.

Akropolis

Vi tar vägen förbi eller egentligen rakt upp mellan bänkraderna i Dionysosteatern. Här hade en gång flera av Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ skådespel sina premiärföreställningar. Vem kan ha suttit på denna tron då?

tron

Vi tar samma väg som jag gjorde härom dagen, fastän det kanske inte är alldeles tillåtet. I alla fall går nästan ingen här förbi nymfgrottan. Jag tar av kedjan från grinden – den är bara löst pålagd så att det ska se stängt och låst ut. Och nu bär det av uppför och här är vi redan mitt ibland alla människorna. Och där är Parthenontemplet i sin verkliga storlek.

Parthenon

Och vänder vi blicken lite åt vänster så ser vi Erechtheion – och min Akropolishund, nej, han är inte död, han bara solar sig. Han bryr sig inte om någonting annat än att ligga utsträckt i solvärmen.

Erechtheion

Här i ena hörnet av Erechtheion står karyatiderna och bär tappert och till synes utan ansträngning det tunga tempeltaket på sina huvuden. Och går man riktigt nära dem kan man höra dem viska om den försvunna sjätte systern och om tiden då de alla vara fria och lekte nere vid källan på östsluttningen intill olivlunden…

karyatiderna

Grekiska – marmorord mot blå grund

Jag är en lyssnare och jag tycker mycket om att lyssna på språk jag inte förstår eller bara förstår spridda småbitar av. Ljuden och tonfallen fyller mig med lust och nyfikenhet. Under de här dagarna i Aten har jag lyssnat på grekiska och härmat stavelser och ljudkombinationer tyst för mig själv eller högt – när det inte tedde sig alltför opassande. I tunnelbanan lyssnade jag uppmärksamt på den tydliga rösten som ropade ut ”nästa station” och alla stationsnamnen och sedan upprepade jag orden i huvudet. Jag har gjort mig en egen liten bild av grekiskan sedd utifrån, sedd av mig som egentligen inte förstår vad som sägs. Inte särskilt överraskande har jag gjort min bild i blått och vitt, himmelsblått och marmorvitt. Mot samtalens blåa grundlinjer och -ytor av ”eu-”, ”para”, ”-iki”, ”-akis” avtecknar sig vita marmorblock av distinkta, liksom tidlösa ord som ”logos”, ”pragma” och ”dilemma”.

marmor

Vindarnas torn, Hefaisteion och tempelhundarna eller om att återvända

Kroppsligen är jag tillbaka från Aten, men det verkar som om själen blivit kvar där nere bland oleandrarna och de doftande rosmarinbuskarna. Den strövar på den romerska agoran runt Vindarnas torn…

Vindarnas torn

eller plockar i hemlighet apelsiner – visst kan själar plocka apelsiner, bara det sker i hemlighet – intill moskén som står i ena hörnet av agoran.

moské

Men mest håller den till längst borta på den grekiska agoran invid det mäktiga Hefaistostemplet. Där irrar den omkring i halvdunklet inne mellan kolonnerna på platser där ingen människa får sätta sin fot.

Hefaisteion

Fast ibland kommer den ut i solljuset och lägger sig bland tempelhundarna vid muren nedanför templet. Den klär sig då i samma skyddsfärg som hundarna.

hundarna

Förtrollad natt

Tidigt imorgon reser jag till Aten för att ströva omkring där i några dagar och se, tänka och skriva. På tisdag eller onsdag är jag här igen under pausträdet om allt går som jag tror.

Som ett slags inledning av min resa läser jag Typaldos’ dikt ”Förtrollad natt” för er:

Förtrollad

Förtrollad natt omsluter havet och det fasta land;
av dofter full nu susar brisen, stjärnor, glimmande
en skur av strålar sänder ner, som världen annorstädes icke sett.
I tystnad ligger allt, en hemlig harmoni sig breder ut,
som knappt man hör men som i själens djup genljuder;
man skulle kunna mena att ur kalla askan av en värld, förgången,
och ifrån gravarna som innesluter glömda folk
nu ljuder hemlighetsfull Orient med en gudomlig röst;
och uti nattens enslighet, i tystnaden i skapelsen
den rösten nu vibrerar ut i Greklands klara, rena ether,
den blandas med de toner vilka ljuda ifrån Orpheus’ lyra,
på vindens vingar den mer ljuvligt flyger
och mumlar stilla invid Västerlandets stränder.

Jag tycker särskilt mycket om det här att hemlighetsfull Orient ljuder tillsammans med tonerna från Orfeus’ lyra ”och mumlar stilla invid Västerlandets stränder”…

Focara

Orfeus

Jag har just läst Ivar Harries essä om Orfeusmyten. På de första raderna talar Harrie om en inskrift på en plats där det en gång funnits ett Dionysostempel. Den lyder så här i sin svenska översättning:

Här för att hylla den man som var kamrat med Apollon,
ORFEUS, restes en skön dyrgrip av bildhuggarkonst.
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men statyn som texten talar om är borta, berättar Harrie. Här blir tomrummet mäktigt. Och kanske blir statyn ännu skönare av att vi måste skapa den själva med hjälp av orden om den.

Harrie

Harrie går undan för undan igenom olika delar av det sagostoff som finns spunnet kring Orfeusgestalten. Jag läser och funderar. Det står om motsägelsefulla myter – enligt en ska Orfeus till sist ha slitits i stycken av Dionysos’ menader. Så störtar liksom oförmedlat raderna om det blodiga sjungande Orfeushuvudet över mig och kastar mig med ett ryck tillbaka i urtid. Allt annat kom senare och verkar liksom tänkt och begripligt – Orfeus som förkunnare, Orfeus som förebild för den Gode Herden och Orfeus som älskar Euridike, som förlorar henne, återfår henne och förlorar henne igen. Det sjungande huvudet som kastades i havet liksom överröstar allt annat. Hjalmar Gullberg har skrivit om det:

huvud

Sjungande huvud

Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon…
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga

kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets, Så berättar
sagan om Orfeus.

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.

Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
-bara en spelmans

tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning…

Orfeus – en havsmelodi för måsar…