Rafik Schami: Hadahek

Flera av det nutida Tysklands stora författare har rötter i helt andra kulturkretsar än den europeiska. För ett tag sedan talade jag om den japanskfödda författarinnan Yoko Tawada här och idag vill jag ge en lite inblick i Rafik Schamis författarskap. Schami föddes 1946 i Damaskus i Syrien och han kom som flykting till Tyskland 1971. Som ett litet kuriosum kan jag berätta att han innan han gav sig in på författarbanan doktorerade i kemi. Idag är han en väletablerad författare i Tyskland och han har genom åren fått många prestigefyllda priser. Hans böcker är översatta till ett stort antal språk, några också till svenska, fast kanske inte just de allra intressantaste.

Sadik

Min favorit heter ”Der ehrliche Lügner” (Den ärlige lögnaren). Den är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus som reser omkring i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen går det inte riktigt att skilja ut sagorna ur sagan, men jag försöker mig i alla fall på att dra ut en liten tråd ur väven. Jag kallar tråden ”Hadahek” och ni kommer strax att förstå varför. Och nu översätter jag den så här:

I Morgana hade hantverken alltid gått i arv. Det fanns inte bara frisör-, juvelerar- och bagarfamiljer, vars urfäder utövat samma yrke ända sedan medeltiden; det fanns till och med en släkt som i århundraden hade ägnat sig åt detta enda hantverk: att kväll efter kväll sitta på ett kafé och berätta historier.

Också inom presidentfamiljen Hadahek gick samma yrke i arv sedan sjuhundra år: yrket att regera Morgana. En häpnadsväckande familj minnsann, och levde den inte i Morgana så skulle jag ge den en plats i en saga någonstans i närheten av Ali Baba och de fyrtio rövarna.

Sedan en evighet heter alla presidenter i republiken Hadahek. Ledarna för oppositionen heter också Hadahek och rebellerna i bergen heter även de Hadahek. Den som segrade regerade och hette alltid Hadahek. Hadahek betyder på arabiska: Så är det.

Zeustemplet

Innan Aten försvinner också bortom själens horisont och jag med hull, hår, hjärta och hjärna kastar mig in i Onsjöskogens hårda tjocka gammelsnö under den låga grå himlen – fast just nu tittar det blåa fram – vill jag visa er Zeustemplet, Greklands genom tiderna största tempel.

Zeustemplet

Jag läste någonstans att en av de jättelika kolonnerna störtade omkull vid ett oväder någon gång på 1800-talet. Tänk att stå där så högrest, så absolut upprätt och till synes oförstörbar århundrade efter århundrade och sedan under loppet av några sekunder förvandlas till en stenhög. Nej, jag tar ingen bild av högen.

när och fjärran

De korintiska kapitälen ser vilda ut och jag tycker nästan att stenbladen växer och liksom krullar sig lite om jag tittar riktigt noga… fast de är ju så högt upp att ögat kanske inte riktigt säkert kan avgöra vad som händer där i höjden.

balkar

Vid sidan av kolonnraden ligger ett ojämnt format vitt marmorblock ovanpå två andra. Mellan de två undre blocken finns ett tomrum – förmodligen efter en sten som lossnat och fallit ur. Genom hålet kan jag, om jag lägger mig ner på marken, se Parthenontemplet högt uppe på Akropolis – ett litet skinande vitt docktempel, som jag när jag sett mig mätt på det stoppar ner i fickan och tar med mig…

Parthenon

Aten oklassiskt

Om ni har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna så tycker ni kanske att jag verkar vara alldeles förblindad och förhäxad av Atens klassiska skönhet och av det grekiska språkets tidlösa fulländning. Ni har rätt. Och ändå såg och upplevde jag förstås annat också. Jag åkte tunnelbana från flygplatsen och såg då genom fönstret den här byggnaden med den ack, så välbekanta bokstavskombinationen på fasaden:

Ikea

På en marknad någonstans inte så långt från Syntagma stannade jag vid ett bokstånd och såg de här böckerna som väl snart alla människor i världen sett:

Harry+Dan

Och från min altan kunde jag mötas av den här oklassiska vyn över Akropolis och Parthenon:

Parthenon

Ja, och annars var det faktiskt karneval under mina Atendagar,

orkester

fast mest för barnen såg det ut som…

barnkarneval

Till Akropolis

Från min säng kunde jag se en skymt av Parthenon om morgnarna när jag vaknade. Jag hade dragit isär gardinerna en aning så att jag såg en bit av ena långsidan när jag lyfte huvudet lite grand från kudden. Som ett litet vitt leksakstempel i kanske en tändsticksasks storlek stod det högt där uppe på berget i morgonljuset och lät sig betittas.

Idag går vi upp på Akropolis eller vad säger ni? Här har vi precis kommit runt hörnet från ”min gata” Mitseon. Buskarna i kanten är rosmarin.

Akropolis

Vi tar vägen förbi eller egentligen rakt upp mellan bänkraderna i Dionysosteatern. Här hade en gång flera av Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ skådespel sina premiärföreställningar. Vem kan ha suttit på denna tron då?

tron

Vi tar samma väg som jag gjorde härom dagen, fastän det kanske inte är alldeles tillåtet. I alla fall går nästan ingen här förbi nymfgrottan. Jag tar av kedjan från grinden – den är bara löst pålagd så att det ska se stängt och låst ut. Och nu bär det av uppför och här är vi redan mitt ibland alla människorna. Och där är Parthenontemplet i sin verkliga storlek.

Parthenon

Och vänder vi blicken lite åt vänster så ser vi Erechtheion – och min Akropolishund, nej, han är inte död, han bara solar sig. Han bryr sig inte om någonting annat än att ligga utsträckt i solvärmen.

Erechtheion

Här i ena hörnet av Erechtheion står karyatiderna och bär tappert och till synes utan ansträngning det tunga tempeltaket på sina huvuden. Och går man riktigt nära dem kan man höra dem viska om den försvunna sjätte systern och om tiden då de alla vara fria och lekte nere vid källan på östsluttningen intill olivlunden…

karyatiderna

Grekiska – marmorord mot blå grund

Jag är en lyssnare och jag tycker mycket om att lyssna på språk jag inte förstår eller bara förstår spridda småbitar av. Ljuden och tonfallen fyller mig med lust och nyfikenhet. Under de här dagarna i Aten har jag lyssnat på grekiska och härmat stavelser och ljudkombinationer tyst för mig själv eller högt – när det inte tedde sig alltför opassande. I tunnelbanan lyssnade jag uppmärksamt på den tydliga rösten som ropade ut ”nästa station” och alla stationsnamnen och sedan upprepade jag orden i huvudet. Jag har gjort mig en egen liten bild av grekiskan sedd utifrån, sedd av mig som egentligen inte förstår vad som sägs. Inte särskilt överraskande har jag gjort min bild i blått och vitt, himmelsblått och marmorvitt. Mot samtalens blåa grundlinjer och -ytor av ”eu-”, ”para”, ”-iki”, ”-akis” avtecknar sig vita marmorblock av distinkta, liksom tidlösa ord som ”logos”, ”pragma” och ”dilemma”.

marmor