Författare: Bodil Z

Innan Aten försvinner också bortom själens horisont och jag med hull, hår, hjärta och hjärna kastar mig in i Onsjöskogens hårda tjocka gammelsnö under den låga grå himlen – fast just nu tittar det blåa fram – vill jag visa er Zeustemplet, Greklands genom tiderna största tempel.

Jag läste någonstans att en av de jättelika kolonnerna störtade omkull vid ett oväder någon gång på 1800-talet. Tänk att stå där så högrest, så absolut upprätt och till synes oförstörbar århundrade efter århundrade och sedan under loppet av några sekunder förvandlas till en stenhög. Nej, jag tar ingen bild av högen.

De korintiska kapitälen ser vilda ut och jag tycker nästan att stenbladen växer och liksom krullar sig lite om jag tittar riktigt noga… fast de är ju så högt upp att ögat kanske inte riktigt säkert kan avgöra vad som händer där i höjden.

Vid sidan av kolonnraden ligger ett ojämnt format vitt marmorblock ovanpå två andra. Mellan de två undre blocken finns ett tomrum – förmodligen efter en sten som lossnat och fallit ur. Genom hålet kan jag, om jag lägger mig ner på marken, se Parthenontemplet högt uppe på Akropolis – ett litet skinande vitt docktempel, som jag när jag sett mig mätt på det stoppar ner i fickan och tar med mig…

Om ni har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna så tycker ni kanske att jag verkar vara alldeles förblindad och förhäxad av Atens klassiska skönhet och av det grekiska språkets tidlösa fulländning. Ni har rätt. Och ändå såg och upplevde jag förstås annat också. Jag åkte tunnelbana från flygplatsen och såg då genom fönstret den här byggnaden med den ack, så välbekanta bokstavskombinationen på fasaden:

På en marknad någonstans inte så långt från Syntagma stannade jag vid ett bokstånd och såg de här böckerna som väl snart alla människor i världen sett:

Och från min altan kunde jag mötas av den här oklassiska vyn över Akropolis och Parthenon:

Ja, och annars var det faktiskt karneval under mina Atendagar,

fast mest för barnen såg det ut som…

Från min säng kunde jag se en skymt av Parthenon om morgnarna när jag vaknade. Jag hade dragit isär gardinerna en aning så att jag såg en bit av ena långsidan när jag lyfte huvudet lite grand från kudden. Som ett litet vitt leksakstempel i kanske en tändsticksasks storlek stod det högt där uppe på berget i morgonljuset och lät sig betittas.

Idag går vi upp på Akropolis eller vad säger ni? Här har vi precis kommit runt hörnet från ”min gata” Mitseon. Buskarna i kanten är rosmarin.

Vi tar vägen förbi eller egentligen rakt upp mellan bänkraderna i Dionysosteatern. Här hade en gång flera av Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ skådespel sina premiärföreställningar. Vem kan ha suttit på denna tron då?

Vi tar samma väg som jag gjorde härom dagen, fastän det kanske inte är alldeles tillåtet. I alla fall går nästan ingen här förbi nymfgrottan. Jag tar av kedjan från grinden – den är bara löst pålagd så att det ska se stängt och låst ut. Och nu bär det av uppför och här är vi redan mitt ibland alla människorna. Och där är Parthenontemplet i sin verkliga storlek.

Och vänder vi blicken lite åt vänster så ser vi Erechtheion – och min Akropolishund, nej, han är inte död, han bara solar sig. Han bryr sig inte om någonting annat än att ligga utsträckt i solvärmen.

Här i ena hörnet av Erechtheion står karyatiderna och bär tappert och till synes utan ansträngning det tunga tempeltaket på sina huvuden. Och går man riktigt nära dem kan man höra dem viska om den försvunna sjätte systern och om tiden då de alla vara fria och lekte nere vid källan på östsluttningen intill olivlunden…