Författare: Bodil Z

I början av scenen ”Natt. På gatan utanför Margaretas dörr” i Faust I har Gretchens bror Valentin just fått veta att hans syster har ett (utomäktenskapligt) sexuellt förhållande med en man. Valentin hade alltid varit oerhört stolt över sin systers vandel och nu rasar hans bild av henne samman och även hans världsbild som sådan får sig en törn. Han förbannar Gretchen och sitt öde. Runt ett hörn kommer då Mephisto och Faust. Mephisto tar fram en cittra och börjar sjunga:

Was machst du mir
Vor Liebchens Tür,
Kathrinchen, hier
Bei frühem Tagesblicke?
Laß, laß es sein!
Er läßt dich ein,
Als Mädchen ein,
Als Mädchen nicht zurücke.

(Katrin, vad gör
du utanför
din älsklings dörr
i första gryningsljuset?
Försvinn, försvinn!
En mö släpps in
till gossen sin
går ej som mö ur huset.)

I Shakespeares ”Hamlet, Prince of Denmark” akt 4 scen 5 finns Goethes förebild eller inspirationskälla till Mephistos sång. Hos Shakespeare är det Ophelia som sjunger:

To-morrow is Saint Valentine’s day,
All in the morning betime,
And I a maid at your window,
To be your Valentine:
Then up he rose and donn’d his clothes,
And dupp’d the chamber door;
Let in the maid, that out a maid
Never departed more.

”I våra dagar har mod kommit att bli lika omodernt som getter och åsnor”, hörde jag någon säga för inte så länge sedan. Mod är en av de mest storslagna mänskliga egenskaperna man kan tänka sig. Mod kräver mycket av den modige, mod innebär alltid ett risktagande. Mod betyder att man stiger ut ur sig själv och blir något större och ädlare.

Och åsnor och getter har jag alltid tyckt mycket om. En åsna har en del av er redan träffat här under pausträdet. Idag är det getens tur. Jag tänker läsa en dikt om en get av Umberto Saba:

La capra

Ho parlato a una capra.
Era sola sul prato, era legata.
Sazia d’erba, bagnata
dalla pioggia, belava.

Quell’uguale belato era fraterno
al mio dolore. Ed io risposi, prima
per celia, poi perché il dolore è eterno,
ha una voce e non varia.
Questa voce sentiva
gemere in una capra solitaria.

In una capra dal viso semita
sentiva querelarsi ogni altro male,
ogni altra vita.

I Anders Österlings översättning låter den så här:

Geten

Jag har talat med en get.
Den stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.

Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, som jag kände
igen hos den ensamma geten.

En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat ont i livet.

Det har snöat mycket på sista tiden både i Sverige och på många andra ställen i Europa. Vi hör talas om snöolyckor och det varnas för laviner i Alperna, som så ofta annars vid den här tiden på året. Jag läser Schillers ”Wilhem Tell” och stannar upp i akt tre ett litet stycke in i scen tre: Tell samtalar här med sonen Walter medan de tillsammans går förbi hatten som fogden Geßler låtit sätta upp på en stång på torget i Altdorf, för att tvinga folket till underkastelse. Walter pekar upp mot ett av bergen och frågar sin far om det är sant att träden däruppe börjar blöda om man hugger ner dem. Han fortsätter att berätta vad han hört av en gammal herde. Denne har sagt att handen på den som rör skogen däruppe kommer att växa upp ur graven som straff. Tell säger inte direkt emot, men modifierar sonens berättelse något: ”Fridlysta äro träden, det är sant. Ser du de vita tinnarna av is, som borra sina spetsar in i himlen?” Och Walter svarar: ”Ja, det är glaciärerna, som nattetid dåna däruppe, och som sända ned de ödeläggande lavinerna.” Och Tell igen: ”Så är det, och för länge sedan hade de med sin väldighet förintat Altdorf, om icke skogen hade stått emot.”

Sebastiano Vassalli är en italiensk författare som väl är så gott som okänd här i Sverige, eller har jag fel? Han är född i Genua 1941 och lever sedan länge i närheten av den piemontesiska staden Novara. Bland hans intressantaste romaner är ”La chimera” som utspelar sig i en by i trakten av Novara på 1700-talet. Huvudpersonen är en ung flicka som i slutet av historien bränns på bål som häxa. En del italienska kritiker har ställt Vassalli i den här romanen bredvid Manzoni, men ”en Manzoni utan longörer”. Om detta är ett rättvist omdöme vågar jag inte yttra mig om, men jag kan säga att det är en gripande, vacker och otäck bok. ”La chimera” är otvivelaktigt läsvärd, men för mig är nog ändå Vassallis allra bästa bok ”Il cigno” (Svanen). Den utspelar sig på Sicilien för ungefär hundra år sedan. I Italien jämförs den här Sicilienskildringen med romaner av storheter som Verga och Sciascia. Det händer mycket i romanen, men det är inte händelserna som griper tag i mig mest – jag föredrar egentligen när det inte händer något alls – utan de märkliga och suggestiva personporträtt som Vassalli modellerar fram där. Men jag tänker inte gå in på ”Il cigno” nu, utan i stället ge en liten inblick i Vassallis senaste bok, miniatyrromanen ”Dux”. Jag har nämligen precis läst om den.

”Dux” handlar om de sista åren i Giacomo Casanovas liv, då han var bibliotekarie på slottet Dux i norra Böhmen – ett slags reträttpost efter äventyrarlivet. Casanova vantrivs både med livsstilen och de andra slottsinvånarna och med sin egen tilltagande kroppsliga skröplighet. Han vill bli bemött med aktning och beundran, han vill väcka intresse och fascinera, men inget av detta händer, utan de andra uppfattar honom som en löjlig gammal kuf. Så småningom urartar hans liv på Dux till en social katastrof, en långdragen strid mellan honom själv och de andra på slottet, en strid som utkämpas med de lägsta tänkbara medel. Casanova förlorar striden och den enda utvägen ur desperation och förödmjukelse han finner är skrivandet. Under första tiden på slottet skrev han böcker, men nu lägger han all sin kreativitet på att formulera brev till sin huvudfiende Feldkircher, som är majordomus på Dux. Dessa brev fyller han med all sin vrede och all sin avsmak för den ”böhmiska besten”, men inget av breven avsänds någonsin.

Så länge människor har funnits, har den som tvingas att stå ut med personer som hatar honom och som han själv hatar – i familjen eller bland grannar eller arbetskamrater – kan bara välja mellan två ting om han inte vill förlora hälsan och sömnen. Det första är att göra sig av med de obehagliga elementen genom att döda dem; det andra är att skriva en bok som visar för världen hur usla dessa personer eller deras litterära motsvarigheter är. Den före detta äventyraren (och grafomanen) Casanova väljer det andra alternativet.

Även om mycket här handlar om hat och förnedring, så låter Vassalli i slutet av boken ett slags försoningens ljus falla över den gamle Casanova. Trots alla sina tillkortakommanden kan man ändå finna storhet och mod i honom. Casanova blir till ett slags symbol för det mänskliga, för kärleken till livet som det verkligen är.