Författare: Bodil Z

Det var på bokmässan i Götborg 2004. Jag gick till den vitryska montern för att lyssna på poesi. Där stod en soffa, ett litet bord och några lösa stolar. Några människor var samlade, kanske sex, sju personer – jag minns inte så tydligt längre. I alla fall fick jag plats i soffan. Snett emot mig satt poeten Valzhyna Mort och bredvid mig satt översättaren. Valzhyna såg ut som en liten flicka nästan – hon kan inte vara mer än sjutton-arton år, tänkte jag. Senare fick jag veta att hon var tjugotvå. Översättaren – eller var det någon annan? – sa några inledande ord och sedan började Valzhyna läsa på vitryska. Hon läste med klar energisk röst, nej, hon läste inte, hon deklamerade eller sa rakt ur huvudet och hjärtat. Hennes blick var trygg och nästan lite övermodig. Rätt fram och på. Sedan läste översättaren.

Här är en av dikterna vi fick höra i fri tolkning från vitryskan av Dmitri Plax. Tyvärr kan jag inte visa det vitryska originalet här – hur gärna jag än skulle vilja…

För att komma in i denna lägenhet
Måste man veta ett lösenord
Men du åker
Men man kommer inte in så lätt
Men man kommer inte in så lätt

Här finns äpplen, persilja och mina
Öppna runda bröstvårtor
Som två korn röd kaviar
Det blir maten
Men du åker

Med handen
Med handens sandkulör
Håller du i räcken
Många räcken
Och mycket av din sand är på dem
Och någon utväg
Finns inte för mig ur denna öken

Vi ska hyra minnet som en hora
För den kvällen
Vi låter den rida en trägunghäst i lägenheten
Men man kommer inte in så lätt

Du ser hur visarna på en urtavlas disk
Rör sig i cirklar, rusar girigt runt
Den ena hoppar på den andras axlar
Den ena hoppar på och tar med våld
Och vi är deras aldrig födda barn

Vad säger du, var nånstans var du när i natt
Blev mördad du av mig på detta torg

Jag minns att det talades om att en diktsamling av Valzhyna Mort var på gång att översättas till svenska då 2004, men jag kan inte hitta något om den. Kanske vet någon som passerar här lite mer…
 

För några månader sedan hade jag en liten text – med bild till – om den tjeckiske tecknaren Josef Lada här under pausträdet. Kanske känner ni till hans teckningar till Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”:

Nu är det dags för en annan tjeckisk teckare här: Karel Čapek (1890-1938). Ja, han är författare också. Kanske känner ni till ”Salamanderkriget” eller den mycket speciella trädgårdsboken ”Ett år med min trädgård”. Eller den underbara hundboken ”Dášeňka” (”Dasjenka – en hundvalps levnad” lyder den svenska titeln). Jag tänker bläddra lite i boken om Dášeňka med er idag. Så här börjar den:

Då den föddes, var den bara ett vitt ingenting, som kunde rymmas i en hand, men eftersom den hade ett par små, små öron och baktill en svanstipp, förstod vi att det var en hund. Och då vi önskade oss en hundflicka, gav vi den namnet Dasja eller Dasjenka.

Čapek följer den lilla hundflickan steg för steg i hennes utveckling. Han berättar, han tecknar och han fotograferar, ja, på försättsbladet under titeln står det ”skriven, ritad, fotograferad och upplevd av Karel Čapek”.

Och här kommer de första raderna i tredje kapitlet:

Mycket vatten har runnit sedan sist, och i synnerhet har många små floder flutit omkring. Dasjenka är inte mer ett hjälplöst bylte med skälvande svans, utan i hög grad en oberoende, strävhårig, nyfiken, rastlös, glupsk varelse med tänder och klor, som förstör vad den kommer över. Zoologiskt sett har hon utvecklats till ett ryggradsdjur – ty hon saknar inte ryggrad! – ordning: vilddjur, klass: flyger och far, familj: allestädes närvarande, genus: yrhätta, art: svartörat virvelvindsdjur.

Boken innehåller också en mängd fantastiska fotografier. Jag väljer ut två som jag tycker särskilt mycket om:

Ibland ger jag mig in på att försöka översätta lyrik, ibland nöjer jag mig med att fundera över om det alls är möjligt att översätta lyrik. En liten sak jag har kommit fram till i mitt funderande är av rent praktisk art och den har inte med själva översättandet i sig att göra. Men i alla fall – eftersom det egentligen inte går att översätta lyrik (jag måste nog ändå säga så) – tycker jag att man liksom ges en möjlighet att smyga förbi den här omöjligheten, om man när man publicerar översättningen har originaltexten på motstående sida. Då kan vi se hur dikten ser ut, vi kan kanske föreställa oss ljudet av den – om den inte är skriven med för oss otydbara tecken och kan vi det språk som dikten ursprungligen var skriven på, då kan vi röra oss hit och dit mellan original och översättning.

Jag tänkte här – tillsammans med den som vill stanna upp här ett slag – läsa två översättningar av samma dikt av Michelangelo Buonarroti (det råder visst oenighet om stavningen av efternamnet, men det här verkar vara den frekventaste varianten). Den ena är av Anders Österling och den låter så här:

Som när ett block av sten –

Som när ett block av sten man hugger ur
och i den hårda marmorn finner
konturen av en levande figur,
som växer fram, i mån som sten försvinner,
så kan det goda i min själ
på djupet spåras, innestängt likväl
av ytans hölje, detta hårda hinder
som är min egen köttsliga natur.
Blott du kan undanskilja
allt det som ännu binder
intelligens och skaparkraft och vilja.

Den andra är av Sverker Åström och den lyder på det här sättet:

Man hugger bort och i den hårda stenen
ser man en levande gestalt som träder fram
och växer sig allt starkare och större
alltmedan stenen krymper och försvinner:
på samma sätt kan själens goda gärningar
fördöljas av ett överflöd av kött
som stelnar till ett hårt och skrovligt skal.
Du är, min fru, den enda som tar fram dem;
inom mig själv finns varken vilja eller kraft.

Och här till sist för den av er som vill se originalet. Dessutom finns fästade vid denna länk fler av Michelangelos dikter i original att läsa.

Sì come per levar, donna, si pone
in pietra alpestra e dura
una viva figura,
che là più cresce u’ più la pietra scema;
tal alcun’opre buone,
per l’alma che pur trema,
cela il superchio della propria carne
co’ l’inculta sua cruda e dura scorza.
Tu pur dalle mie streme
parti puo’ sol levarne,
ch’in me non è di me voler né forza.