Det här är påfågelslampan – under den sitter nästan alltid den thailändska katten. Här under lampan ska jag nu läsa ett litet brottstycke ur Joseph Addisons ”Hymn” – de starkaste raderna i hela dikten:
Soon as the evening shades prevail,
The Moon takes up the wondrous tale;
And nightly to the listening Earth
Repeats the story of her birth:
Jag fick Kjell Westös roman ”Drakarna över Helsingfors” av min ”australiensiske” bror i julklapp. Nu har jag läst ett par kapitel och börjar så smått trivas i den, fastän jag ändå inte riktigt förstår mig på den. Den finlandssvenska världen är mycket främmande för mig och det fascinerar mig att tänka på att något som väl egentligen är så likt kan vara så annorlunda ändå. Jag har varit ett par dagar på Åland en gång för ganska länge sedan, det är enda gången jag alls har varit på finsk mark – jag känner varken det finska, det finlandssvenska eller Finland. Genom åren har jag i och för sig kommit att få några goda vänner som har sina rötter Finland och jag har väl lärt mig ett par ord på finska, men jag vet väldigt lite om Finland, nästan ingenting alls. Och det finlandssvenska är egentligen ännu okändare, utom att jag sedan något år har ett slags surrogatrelation med den världen – jag får av någon underlig anledning fler texter publicerade där än i Sverige: i Finsk Tidskrift, Nya Argus, Ny Tid, Hufvudstadsbladet. Detta har fått mig att lite försiktigt rikta en del av min uppmärksamhet ditåt.
Men nu tillbaka till Kjell Westös roman. Jag pratar om den redan nu, innan jag egentligen har läst den, för att jag lite grann hoppas att någon som läst den eller just nu läser den ska dyka upp här och samtala med mig under läsningens lopp.
Alldeles nyss hittade jag också en intressant text om Kjell Westö, om den här romanen och om hur den finlandssvenska, den finska och den rikssvenska läsekretsen har ställt sig till den. Texten är skriven av Tapani Ritamäki 1997. Det står att han då var journalist vid Ny Tid, om han är det nu också eller vad han gör kanske någon av er läsare vet något om. I alla fall är det en läsvärd text, inte minst för allt den säger om det finlandssvenska, det finska och det svenska i förhållande till varandra.
När ni – förslagsvis – har läst Ritamäkis text och alltså har ett hum om sammanhangen, kan ni här läsa de första raderna i kapitel 4 (Riku):
Det finns en sommar sedan långt senare: mer än trettio år senare.
Det är i juli månad och vi firar min mormor Diddes åttiofemte födelsedag där borta vid Pulavesi strand.
Det är första gången på mer än tio år jag är i Pulavesi. Eller på ”Sågen”, för så kallade Marina och jag alltid stället, skamsna som vi var över att springa över gula och sumpiga spåndyner när våra klasskamrater sprang över friskt saltstänkta och garanterat fasta skärgårdsklippor i Pellinge, Snappertuna, Rosala, Houtskär.
Den sommaren är de guldgula dynerna sedan länge borta: ungbjörk och strandal har tagit över, täckt in, utplånat spåren. Den gamla gårdsbastun med sitt garage där onkel Robert stod och visslade ”Cielito Lindo” och mekade med sina begagnade bilar är också borta: det står en liten och prydligt modern bastubyggnad nere vid stranden i stället, bara femton meter från vattnet.
Jag har valt ut de här raderna för att jag tycker att det är något lockande och suggestivt med dem, utan att de alls innehåller något särskilt. Och så är det förstås namnet ”Pulavesi”, som jag tycker om, kanske speciellt i kombinationen ”Pulavesi strand” eller ännu hellre ”där borta vid Pulavesi strand”. Var och en har sin form av romantik, är det inte så?
Kafkas språk är klart och lätt att förstå. Ordförrådet håller sig inom en strikt begränsad ram ungefär som möblemanget i Gregor Samsas rum i ”Förvandlingen”. Kafkas teckningar verkar vara byggda av samma stoff som texterna – enkla, klara linjer, liksom svartvitt även om det skulle vara i färg. Klara, enkla linjer som skildrar kvävande klaustrofobiska celler och avgrunder av kall fasa. Se här några teckningar som skildrar förbättringar av ett arbetsredskap – också efter förbättringarna kommer fingrarna att blöda:
Jag läser lite i mina gamla Kafkaanteckningar. Där finns till exempel ett citat – tyvärr minns jag inte varifrån jag hämtat det – om hans påtvingade juridikstudier:
es verlangte, ”daß ich mich in den paar Monaten vor den Prüfungen unter reichlicher Mitnahme der Nerven geistig förmlich von Holzmehl nährte, das mir überdies schon von tausend Mäulern vorgekaut war.”
Eller det här om arbetet på ”Arbeiterkrankenkasse”, där han träget och plikttroget arbetade under oändlig vantrivsel:
Man arbeitet so übertrieben im Amt, daß man dann sogar zu müde ist um seine Ferien nur zu genießen. Aber durch alle Arbeit erlangt man noch keinen Anspruch darauf, von allen mit Liebe behandelt zu werden, vielmehr ist man allein, gänzlich fremd und nur Gegenstand der Neugierde.
Ordet ”Liebe” sticker på ett för mig något oväntat sätt ut ur resten av texten. Mitt i eländet, stressen och tristessen yttrar sig här ett slags nästan halsbrytande förväntan att bli ”behandlad med kärlek av alla”. En förväntan som naturligtvis inte uppfylls. Inte på något sätt.
Igår var vårsolen här på besök, men natten kom tillbaka med vintern.
Igår under den sista januarieftermiddagen kändes det som om vintern bröts av och det var som om året vände mot vår. Londi och jag vände ryggen åt skogens skidspår och gick ner till sjön. Sjön, det är Vassbotten, Vänerns allra sydligaste spets.
Vassigt, eller hur? Det ser ut som vinter, säger väl någon nu. Ja kanske, men titta här! Och lyssna! Här har en vårbäck redan börjat porla:
Igår kväll började jag läsa i en antologi som heter ”Modern grekisk poesi” – ”slutet av 1700-talet till andra världskrigets början” står det som ett förtydligande under titeln. Jag väljer nu en dikt av Zacharias Papantoniou (1877-1940) som heter ”Papegojan”:
Det blir visst bara suddiga bilder idag…
Papegojan
När papegojan lärt sig ordet ”KALISPERA”,
helt plötsligt sade den:
”Jag är en vis man, jag kan grekiska;
och varför längre sitta här?”
Jacketten sin, den gröna, tar han på sig,
till fåglarnas kongress han sig beger
för att för dem en lysande idé förkunna.
En smula allvarstyngd hans hållning är,
han hostar torrt och ser sig kring en smula
och säger sedan till dem: ”KALISPERA!”
Hans ord beundrades i högsta grad.
Man sade: ”Hur beläst är ej vår papegoja!
En mycket stor och lärd man bör han vara,
då han kan tala som en människa!
Från Indien han kommen är, vem vet
hur många böcker som han med sig fört,
med vilka vismän som han talat och hur mycket
han av grammatikens språk förstår!”
*- Herr papegoja, skulle vi ej lyckan ha
att dig få höra tala ännu något mer?
Men papegojan hostar, hostar torrt,
