Kafkas språk är klart och lätt att förstå. Ordförrådet håller sig inom en strikt begränsad ram ungefär som möblemanget i Gregor Samsas rum i ”Förvandlingen”. Kafkas teckningar verkar vara byggda av samma stoff som texterna – enkla, klara linjer, liksom svartvitt även om det skulle vara i färg. Klara, enkla linjer som skildrar kvävande klaustrofobiska celler och avgrunder av kall fasa. Se här några teckningar som skildrar förbättringar av ett arbetsredskap – också efter förbättringarna kommer fingrarna att blöda:
Jag läser lite i mina gamla Kafkaanteckningar. Där finns till exempel ett citat – tyvärr minns jag inte varifrån jag hämtat det – om hans påtvingade juridikstudier:
es verlangte, ”daß ich mich in den paar Monaten vor den Prüfungen unter reichlicher Mitnahme der Nerven geistig förmlich von Holzmehl nährte, das mir überdies schon von tausend Mäulern vorgekaut war.”
Eller det här om arbetet på ”Arbeiterkrankenkasse”, där han träget och plikttroget arbetade under oändlig vantrivsel:
Man arbeitet so übertrieben im Amt, daß man dann sogar zu müde ist um seine Ferien nur zu genießen. Aber durch alle Arbeit erlangt man noch keinen Anspruch darauf, von allen mit Liebe behandelt zu werden, vielmehr ist man allein, gänzlich fremd und nur Gegenstand der Neugierde.
Ordet ”Liebe” sticker på ett för mig något oväntat sätt ut ur resten av texten. Mitt i eländet, stressen och tristessen yttrar sig här ett slags nästan halsbrytande förväntan att bli ”behandlad med kärlek av alla”. En förväntan som naturligtvis inte uppfylls. Inte på något sätt.
