Författare: Bodil Z

Lite då och då läser jag om några ställen jag har markerat i John Bayleys bok Iris A Memoir of Iris Murdoch. En del av dessa textställen är svindlande roliga, många är djupt gripande och somligt är skrämmande och oroande. Det lilla avsnitt jag tänker citera har kanske lite av varje sådan här känslomässig komponent i sig:

Iris surprised me when the radio was on and we were having lunch – toast, cheese, beetroot and lettuce salad – by asking, ’Why does he keep saying ”education”?’ She sounds anxious. Anxiety and agitation are so much a part of her speech now, like the unending query, ’When are we going?’ But lunch and supper are usually quite peaceful times. Trying to make everything as much a reassuring routine as possible. But now something on the radio has very much unreassured her. Government ministers say ’education’ so often. It ought to be a soothing word, even if a comparatively meaningless one.

It occurs to me that Iris is worried that it might mean something different now, which she has failed to grasp. In a sense of course that is true. It refers to skills with computers and such, which we know nothing about. But I think it is the frequency of the word in political speech that bothers her. It becomes almost like her own queries.

Jag känner också ibland ett obehag som verkar komma från ett dolt(?) hot när jag hör ordet ”utbildning”…

Just nu läser jag en bok med en mycket vacker landskapsbild på omslaget. Den heter ”Abseits. Liebeserklärung an eine Landschaft” (Avsides. Kärleksförklaring till ett landskap), så visst passar bilden bra:

Författaren heter Günter de Bruyn. Han föddes 1926 i Berlin och bor idag i den lilla byn Görsdorf sydöst om Berlin. Det är Görsdorf, byarna omkring och landskapet där de ligger, som är föremål för kärleksförklaringen. Tålmodigt, systematiskt och med ett lågmält tonfall kammar de Bruyn igenom allt som har med marken där Görsdorf ligger att göra: historia långt bakåt i tiden till germanstammar under folkvandringatiden, till de första slaviska bosättningarna, till själva byns tillkomst. Han vandrar omkring längs gamla vägar, tittar ut över markerna, studerar detaljkartor, läser i kyrkböcker och väver sakta men säkert sin textgobeläng.

Jag känner på något vis igen mig i det han gör, fast jag väl inte alls gör det med samma oeftergivliga stillsamma intensitet – jag tänker på mina egna vandringar här i skogen bland de lämningar som är kvar av torp och gårdar. Och jag känner en stor sympati för hans varsamma noggrannhet och tålamod.

Ett av kapitlen bär namnet ”Von einem Kirchturmknopf und einem Hühnerei” (Om en kyrktornsknopp och ett hönsägg) och det är just vad det handlar om. 1846 reparerades kyrkan i Görsdorf och bland annat byttes knoppen högst upp på kyrktornet ut. Den gamla knoppen togs alltså ner och många nyfikna samlades kring knoppen – man ville veta vad som kunde finnas inuti den och man hoppades på något slags meddelande från människorna som levde i Görsdorf då den sattes upp 127 år tidigare. Men nej, där fanns inget meddelande, det enda man hittade i knoppen var ett intorkat men annars väl bevarat hönsägg.

Byborna funderade på om det kunde vara någon symbolisk betydelse i ägget eller om det helt enkelt var ett skämt – jag tycker det är något hissnande med ett skämt som ligger på lur i en tornknopp i 127 år innan det släpps loss. I alla fall valde människorna som levde i Görsdorf 1846 att ge knoppen ett annat och mera begripligt innehåll. På ett pappersark skrev den dåvarande läraren Herr Ekkert ner bybornas namn, ålder, familjeförhållanden och yrken och lite fakta om byn i övrigt. Sist på listan stod namnet på en fattig, gammal kvinna som försörjdes av församlingen och bodde tillsammans med herden och hans familj. Allra längst ner i texten var en förhoppning formulerad, en förhoppning om att de människor som hundra år senare eller ännu längre fram i tiden skulle komma att läsa texten, skulle tänka på de människor som bott i byn före dem med kärlek.

1945, 99 år senare störtade tornet samman och texten i knoppen blev hittad och läst.

”Att förlora oskulden med Małgorzata” heter en av novellerna i samlingen ”Navelsträngen i jorden”. Jag känner igen namnet på författarinnan, Inga Iwasiów, hon var en av de fyra medverkande på seminariet om modern polsk berättarkonst på bokmässan i Göteborg i höstas.

Novellen skildrar en kärlekshistoria genom en serie intima situationer – allt emellanåt sprängs dessa av att glimtar från en annan värld som tränger sig på: parkeringsplatsen, kontoret, datorer, affärsstatistik, feta kontrakt som kammas hem.

Direkt efter att jag läst berättelsen tyckte jag ”objektivt” att den inte gav mig så mycket, men samtidigt kände jag på ett vagt sätt att den ändå hade något. Jag blev inte klok på den eller på mig i förhållande till den och jag lät den vara. Men så i förrgår när jag satt och läste dikter av Leopardi och sedan skrev inlägget om ”Det oändliga”, ja, särskilt det där om slutet på dikten – då förstod jag att jag kunde läsa Iwasióws novell genom slutraderna i ”Det oändliga”: Così tra questa infinità s’annega il pensier mio: E ’l naufragar m’è dolce in questo mare. I novellen försöker den ena kvinnan, jaget, först närma sig den andra kvinnan, Małgorzata, som om hon närmade sig en man. Men så sker en förvandling som i ett slag vänder upp och ner på tillvaron, hon byter dimension från att vara en kvinna med en man till att vara en kvinna med en kvinna. Slutraderna i novellen lyder så här:

Helt och hållet i sin egen och den andras mittpunkt. Och förlora oskulden med Małgorzata.

Och sedan liksom fortsätter allt i början av novelltexten:

Hon tog hennes oskuld i det andra rummet, på en gnisslande soffa med ett färggrant, lite strävt överkast med snäckor på. Tredje dagen upptäckte de att de skavt hål på sina knän och armbågar.

Jag ser det inte som en cirkulär berättelse, utan snarare som ett berättande där tidsdimensionen på många ställen är suddig eller sekundär. Alltings kärna är skiftet. Ett kort ryck och livet stjälper över kanten – och fortsätter helt nytt i rummet bortom.