Ibland ger jag mig in på att försöka översätta lyrik, ibland nöjer jag mig med att fundera över om det alls är möjligt att översätta lyrik. En liten sak jag har kommit fram till i mitt funderande är av rent praktisk art och den har inte med själva översättandet i sig att göra. Men i alla fall – eftersom det egentligen inte går att översätta lyrik (jag måste nog ändå säga så) – tycker jag att man liksom ges en möjlighet att smyga förbi den här omöjligheten, om man när man publicerar översättningen har originaltexten på motstående sida. Då kan vi se hur dikten ser ut, vi kan kanske föreställa oss ljudet av den – om den inte är skriven med för oss otydbara tecken och kan vi det språk som dikten ursprungligen var skriven på, då kan vi röra oss hit och dit mellan original och översättning.
Jag tänkte här – tillsammans med den som vill stanna upp här ett slag – läsa två översättningar av samma dikt av Michelangelo Buonarroti (det råder visst oenighet om stavningen av efternamnet, men det här verkar vara den frekventaste varianten). Den ena är av Anders Österling och den låter så här:
Som när ett block av sten –
Som när ett block av sten man hugger ur
och i den hårda marmorn finner
konturen av en levande figur,
som växer fram, i mån som sten försvinner,
så kan det goda i min själ
på djupet spåras, innestängt likväl
av ytans hölje, detta hårda hinder
som är min egen köttsliga natur.
Blott du kan undanskilja
allt det som ännu binder
intelligens och skaparkraft och vilja.
Den andra är av Sverker Åström och den lyder på det här sättet:
Man hugger bort och i den hårda stenen
ser man en levande gestalt som träder fram
och växer sig allt starkare och större
alltmedan stenen krymper och försvinner:
på samma sätt kan själens goda gärningar
fördöljas av ett överflöd av kött
som stelnar till ett hårt och skrovligt skal.
Du är, min fru, den enda som tar fram dem;
inom mig själv finns varken vilja eller kraft.
Och här till sist för den av er som vill se originalet. Dessutom finns fästade vid denna länk fler av Michelangelos dikter i original att läsa.
Sì come per levar, donna, si pone
in pietra alpestra e dura
una viva figura,
che là più cresce u’ più la pietra scema;
tal alcun’opre buone,
per l’alma che pur trema,
cela il superchio della propria carne
co’ l’inculta sua cruda e dura scorza.
Tu pur dalle mie streme
parti puo’ sol levarne,
ch’in me non è di me voler né forza.
Jag håller med om att det inte går.
Om man nu ändå gör det verkar det vara ett slags styrd lek med språk, ungefär som när man syr korsstygn på en duk med förtecknade kors på.
Det är också den mest intima vägen in i en författares språkvärld. Plötsligt sitter man och vrider på ett ord i olika riktningar, funderar närmre på varför det ordet står bredvid ett annat. Man läser dikten högt och upptäcker en rytm som man vill försöka efterlikna och måttet kan inte bara upplösas i jamber eller trokéer utan antar en egen stämning, kanske av patos eller reflexion, en landsvägsrstm eller en urban rytm.
Samtidigt som man närmar sig dikten rycker den allt längre bort, som en fata morgana.
Och trots att det inte går är det en lycka att det försöks, att lyrik översätts. För något av värde kommer i de flesta fall över gränsen och eftersom ingen kan mer än ett par språk riktigt bra (och redan det kan nästan ingen), så är det enda möjligheten att få tillträde till lyrik på mer än ett fåtal språk. Ibland blir det nya dikter av översättningen, ibland blir det bara ett överförande av ord och uttryck. När man läser dikter i översättning vet man ju om det här och jag tror att de flesta vill se originalets skriftbild (för att något av dikten sitter i den bilden), även om det rör sig om ett språk man inte kan alls.
Kanske är poesi både översättlig och oöversättlig. Jag tänker på Goethes ”Ein Gleiches” som finns i en mängd svenska översättningar gjorda av bland andra Vilhelm Ekelund, Bo Bergman och Verner von Heidenstam. Flera av de här översättningar är på en gång mycket nära Goethes dikt och nya dikter.