Innan Aten försvinner också bortom själens horisont och jag med hull, hår, hjärta och hjärna kastar mig in i Onsjöskogens hårda tjocka gammelsnö under den låga grå himlen – fast just nu tittar det blåa fram – vill jag visa er Zeustemplet, Greklands genom tiderna största tempel.
Jag läste någonstans att en av de jättelika kolonnerna störtade omkull vid ett oväder någon gång på 1800-talet. Tänk att stå där så högrest, så absolut upprätt och till synes oförstörbar århundrade efter århundrade och sedan under loppet av några sekunder förvandlas till en stenhög. Nej, jag tar ingen bild av högen.
De korintiska kapitälen ser vilda ut och jag tycker nästan att stenbladen växer och liksom krullar sig lite om jag tittar riktigt noga… fast de är ju så högt upp att ögat kanske inte riktigt säkert kan avgöra vad som händer där i höjden.
Vid sidan av kolonnraden ligger ett ojämnt format vitt marmorblock ovanpå två andra. Mellan de två undre blocken finns ett tomrum – förmodligen efter en sten som lossnat och fallit ur. Genom hålet kan jag, om jag lägger mig ner på marken, se Parthenontemplet högt uppe på Akropolis – ett litet skinande vitt docktempel, som jag när jag sett mig mätt på det stoppar ner i fickan och tar med mig…
Ett svar på ”Zeustemplet”
Kommentarer är stängda.