Den olympiske Zeus’ kolonner: Nikitas Rantos

Jag går ner till Zeustemplet igen och stället mig där jag stod för kanske en vecka sedan, eller är det redan mer? Jag följer de mäktiga kolonnerna uppåt med blicken ända till de yviga kapitälen som liksom borstar till himlaskinnet. I handen håller jag ”Modern grekisk poesi” och jag slår upp sidan 335 och läser en dikt av Nikitas Rantos:

templet

Om natten bleknar de, de blå kolonnerna i templet,
förgäves lyfter de sin sårade struktur mot onåbara himlar;
ej längre någon kan förstå en gammal dyrkans stumma bön
som mejselhuggna stenens suggestiva linjer ledde fram till Zeus;
akantusbladen vissnat, oförvägna kapitäl nu darrar
i hela kroppen utav kärleksvindar vilka söker här sin tillflykt;
till bröllopsvittnen dessa marmorblock har reducerats
och varje annan mening som de hade har försvunnit;
förgäves söker arkeologer finna sammanhang
hos de fragment historien har kastat bort ifrån sig
och stumma ligger skärvorna på marken
och ej ett enda steg av någon troende stör deras ro
och ingen enda skugga spelar bland ruinerna
och dessa har förrått min vandring
dess mål försvunnit i en natt långt fjärran från dess stjärnelösa tak
och min historias sammanhang försvunnit och kan inte återfinnas.

Men jag blir avundsjuk på dessa omfångsrika block av kylig sten
som nu i århundraden stått här utan ord
och lyssnat på förgångna känslors ljuva ekon.

Kommentera