Walesiskan spränger lexikon

![Burgess](/wp-content/PICT2/PICT2703.jpg @alignright)För över tio år sedan fick jag ”A Mouthful of Air” av Anthony Burgess i födelsedagspresent av min australiensiske bror. Ett kapitel i boken minns jag speciellt tydligt och lite då och då brukar jag berätta om det för någon vän eller bekant. Kapitlet heter ”The Tongue of the British” och det handlar om keltiska språk, särskilt walesiska. Burgess – som som språkforskare ibland i och för sig kan gå mig på nerverna – pekar här bland annat ut ett intressant faktum som gör det mycket svårt att skriva användbara lexikon för walesiskan. Många substantiv och även vissa andra ord har nämligen en variation av begynnelseljud beroende på vilket ljud ordet före slutar på. Sådant här förekommer förstås också i många andra språk, men i walesiskan är de här ljudmässiga förskjutningarna så stora att man måste skriva ljuden olika också. Dessutom kan de här variationerna ha grammatiska orsaker. Här är några av de exempel Burgess ger:

gardd = a garden, yr ardd = the garden
llyfr bach = a little book, fferm fach = a little farm (”bach” och ”fach” betyder alltså ”liten”)
hogyn drwg = a naughty boy, geneth ddrwg =a naughty girl
dwr poeth = hot water, teisen boeth = a hot cake

Det finns ännu mer komplicerade fall:

ceffyl = horse
ei geffyl = his horse
fy ngheffyl = my horse
ei cheffyl = her horse

tad = father
ei dad = his father
ei thad = her father
fy nhad = my father

Också en del räkneord håller sig med den här variationen:

100 = un cant
200 = dau gant
300 = tri chant (som tyskt ach-ljud)
400 = pedwar cant
500 = pum cant
600 = chwe chant

För att jag inte kan låta bli tar jag också med en lista över några ord i walesiskan som enligt Burgess inte har några likheter alls med motsvarande ord i något annat indoeuropeiskt språk. Jag håller inte med honom på alla punkter, men det är intressant att titta på de här orden. Eller vad säger ni?

anadl = breathe ( jag tycker allt att det liknar ”andas”)
annwyd = cold
arian = money
brenin = king
blodeuyn = flower (”blomma” och ”Bluhme” är kanske inte helt olika)
bwyd = food
coeden = tree
chwaer= sister (tja, ”Schwester” eller i ostpreussisk form ”Schwaster”)
diolch = thanks
eira = snow
gair = word
haul = sun
ia = ice (”is”?)
llaeth = milk (”latte”, ”lait”, ”leche”)
llong = ship
plentyn = child
telyn = harp
wythnos = week

10 tankar om “Walesiskan spränger lexikon

  1. Roligt att se någon skriva om mitt favoritspråk!
    Några små kommentarer, först om ordlistan sen om variationerna i början av orden:
    blodeuyn är lite gammalmodigt, nuförtiden säger man mest blodyn.
    ia skrivs egentligen iâ, ett långt a.
    pletyn ska vara plentyn – antagligen dialekt eller felskrivning då google ger ett fåtal träffar.
    Wythnos är egentligen en sammanslagning av två ord: wyth=8, nos=natt. Det är intressant att fundera på varför man valde att säga åtta nätter istället för sju nätter(som engelsmännen indirekt gjorde i sin ‘fortnight’.. 14 nätter = 7 nätter per vecka)
    Så det är inte så konstigt att det inte liknar nåt annat :)
    Jag skulle nog säga att det kan finnas ett samband mellan ‘haul’ och grekiskans ‘ilios’.
    Jag håller fullt med att llaeth är lånad från franskan (eller så lånade franskan det från galliska eller bretonska, som är nära släkt med walesiska)
    En inte så jättebra lista alltså, och jag tycker det finns fler bättre exempel på ord som verkar unika..

    I praktiken lär man sig reglerna för mutationerna(som variationerna kallas), i walesiska ‘treiglad’ (ännu ett ord som verkar unikt) och orden skrivs helt enkelt i grundformerna i ordböckerna.
    Ett problem är de fall då vardagsbruket har förenklat ett fras så mycket att ett mutationskapande ord försvunnit/förkortats men ej mutationen. Då gäller det att veta att man inte ska mutera dem igen. T.ex: ‘ble'(var?) som utvecklats ur ‘Pa le'(vilken plats?) – så när man säger ‘o ble?'(från vart?) säger man egentligen ‘o ba le?’ och då ska man inte säga/skriva ‘o fle?’ (liten extrakommentar: le är muterad från lle, vi har nu sett mutationerna p->b, b->f, ll->l)
    Men det är inte svårt att lära sig vilka ord som ej ska muteras, då de ofta är bland de mer vanligt förekommande så man möter dem ofta och sällan originaluttryckena.

    Visst kan det ibland vara lite krångligt att hitta ett ord då det kan finnas två eller tre alternativ men man vänjer sig..

  2. Hej Staffan,

    det var intressant att få en expert att titta in under det här inlägget – det är alltid min hemliga förhoppning att så ska ske, när jag ger mig in på något som egentligen är utanför mitt område. Talar du alltså flytande walesiska? Om du har lust kan du väl säga något om hur det kommer sig att du lärt dig detta språk.

    ”Pletyn” är en felavskrivning från min sida (det står rätt i boken) och jag ska strax rätta det till ”plentyn”.

    Det som ändå måste vara ett problem vid lexikonanvändning är väl om man stöter på former som inte är grundformer och försöker hitta vad de betyder. Till exempel om jag som inte kan walesiska blir nyfiken på en kort text och vill veta vad några av de enskilda orden betyder. De muterade formerna kan då inte hitta.

    Är det säkert att ”llaeth” är ett lånord från franskan (eller tvärtom)? Kan det inte vara ett gemensamt från det indoeuropeiska grundordförrådet? Så vitt jag har hört är keltiska närmare släkt med de romanska språken än med till exempel de germanska och slaviska språken.

    När det gäller det du säger om ”wythnos” (åtta nätter) så får det mig att tänka på att ”fjorton dagar” på italienska heter ”quindici giorni” (femton dagar). Det verkar vara fråga om ett liknande fenomen, fast det blir det inte mindre underligt av. ”Nos” (natt) ser man i alla fall att det är släkt med alla möjliga indoeuropeiska ”nattord”.

    Det där ”treiglad” låter intressant och jag frestas till en liten hypotes, antagligen är det fel, men nu när jag har en expert på tråden (förutsatt att du dyker upp här igen), så kan jag ta chansen och pröva mitt hugskott. Jag tänker mig att ”trei” kan ha med ”tre” att göra och ”glad” med tyskans ”Gliederung” – treindelning. Ja, jag ser att det kan vara fråga om både två, tre och fyra varianter, men sådant här behöver ju inte alltid vara så logiskt.

    I vilket fall som helst var det roligt för mig att du kom hit och berättade lite mer än det jag fann i Burgess’ bok.

  3. Haha, trodde väl att standardfrågan skulle dyka upp.. Jag bara fastnade för språket som barn under sommarlovsresorna till England – vi gillade det walesiska landskapet(och slottruinerna!) och åkte därför dit ofta. Då blev man naturligtvis nyfiken på alla platsnamn med dubbel-l, ‘gw’, och så vidare och införskaffade en sådan där ”Lär dig walesiska på # dagar”-bok. Sen blev det fler och mer ordentliga böcker.
    Jag talar tyvärr inte direkt flytande walesiska då det ges knappt tillfälle till att använda det här i Sverige(och nån annanstans förutom i Wales), så min walesiska språkanvändning begränsas till att läsa BBCs walesiska nyheter och ett par bloggar och några böcker då och då.. Då blir det lätt ganska många nya ord per bok.

    Visst kan ‘llaeth’ vara från ett mer äldre ursprung. Och ja, keltiska språk har ganska många grammatikdetaljer gemensamt med de romanska språken och även en del vokabulär, fast nuförtiden har alla överlevande keltiska språken lånat in mycket från engelskan precis som de flesta andra europeiska språk nu idag.

    Jag tycker fortfarande att det är ganska lätt att hitta ord i ordböckerna :)
    Det är bara tre typer av mutationer som förekommer och en tabell över bokstavsförändringarna finns i alla ordböcker som jag sett, så en nybörjare borde kunna klara av att hitta förutsatt att han/hon känner till att mutationer finns. När jag stöter på ett okänt ord kollar jag först i meningen om en mutation kan tänkas förekomma, och isåfall vilket. Då kollar jag först min gissning, sen det ord som fanns i texten, därefter sist de andra möjligheterna. Det blir visserligen lite mer bläddrande än för andra språk, men så himla farligt är det inte :)
    Värre är det med lite gammal walesiska, där finns det många ihopskrivningar och förenklingar som inte längre används förutom ibland i några dikter.

    Din teori om ‘treiglad’ låter möjlig, ja – speciellt med tanke på att det finns tre typer av mutationer. Det är alltid roligt att fundera över etymologiska spörsmål, inte sant?

    Nöjet var också på min sida – det är alltid roligt att se någon skriva om walesiska, vilket inte ofta sker! :)

  4. Tack för alla upplysningar. Det här problemet med mutationer och lexikonanvändning fick jag väl lite uppförstorat för mig genom Burgess’ text. Och ärligt talat tyckte jag att det var något fascinerande med detta att ord ändras eller böjs i början i stället för i slutet. Jag tyckte att ett sådant språk liksom ”sliter sig loss” från lexikonets ordning. I alla fall var det värt att göra det här inlägget, eftersom jag till följd av det fick veta så mycket mer.

    Jag sätter nu in den lilla dikt som Burgess avslutade kapitlet ”The Tongue of the British” med här:

    Ffarwel i blwyf Llangower,
    A’r Bala dirion deg;
    Ffarwel fy annwyl gariad,
    Nid wyf yn enwi neb.

  5. Johan, får jag vara nyfiken och fråga var du har läst walesiska? Iriska också kanske?

    När det gäller ”llaeth” så låter jag mig gärna övertygas om att det är ett lånord från latinets ”lac, lactis”, samtidigt som jag tänker mig att det latinska ordet nog pekar längre bakåt i historien. Grekiskans ”gala, galaktos” är förmodligen släkt med det latinska ordet och då kan man kanske tänka sig att de kunde ha ett gemensamt ursprung.

  6. Walesiskan verkar ju ha mycket påverkan från engelskan, t ex tad, pappa, eller är engelskans dad walesiska ?
    Hur många procent av det walesiska ordförrådet är låneord från engelskan ? jag undar alltså om man verkligen kan säga att walesiskan är ett väl bevarat keltiskt språk ?

  7. Bodil, jag har läst walesiska här i Uppsala. Det blev inte så mycket walesiska, desto mer iriska som du redan misstänkte. Hellquist säger att släktskapen mellan latinets ”lac(tis)” och grekiskans ”gala(ktos)” är säkerställd, men att detaljerna är dunkla. Men germanska och keltiska språk använder inte denna ordstam, även om tochariskan visst hade ett ”malk” som antas ha varit släkt med germanskans ord för mjölk. Om man nu kan lita på Hellquist, han är en smula föråldrad.

    Martin, få levande språk är särskilt ”väl bevarade”, om du med det menar att lånorden ska vara så få som möjligt. Walesiskan är definitivt inget undantag. Beträffande hur stor del av ordförrådet som är inlånat från engelskan har jag ingen aning. Det varierar nog mellan dialekterna, sociolekterna och generationerna. Och framför allt mellan talspråk och skriftspråk. Det tenderar att vara fler lånord från engelskan i skriven iriska och walesiska. (Samma fenomen ser man ju även i svenska, särskilt bland yngre talare och affärsmän.)

  8. Jag menar naturligtvis:

    Det tenderar att vara fler lånord från engelskan i talad än i skriven iriska och walesiska.

  9. Nu har jag också tittat i Hellquist (som jag litar på tills jag på någon punkt får veta något tungt vägande annat och då gäller min ”tillitsändring” just bara den punkten) – intressant med det tochariska ”malk”.

    Talar du alltså flytande iriska, Johan? Och hur stor del av den irländska befolkningen är det som verkligen behärskar språket?

Kommentera