Violente eller världsligheten: Marcel Proust

Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:

Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.

Proust

Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:

Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.

Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.

Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.

Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.

11 tankar om “Violente eller världsligheten: Marcel Proust

  1. en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund

    Det här gillar jag. Man kanske kan våga sig på Proust i alla fall – jag har haft ett visst motstånd mot honom eftersom han är så fin.

  2. Håkan, den här novellsamlingen kom långt innan Proust ”blev fin”. Och så här skriver Knut Jaensson i början av förordet till min utgåva av novellsamlingen: ”Det är lockande men oroande att försöka föreställa sig vilket intryck man skulle ha fått av Prousts noveller, om han hade dött innan han ens hunnit påbörja romanserien ‘A la recherche du temps perdu’.”

    Själv är jag mycket oerfaren när det gäller Proust, nästan HELT oerfaren om sanningen ska fram. Det jag känner till har kommit till mig via en kuriös omväg: Gérard Genettes stora narratologiska verk (som jag läst i tysk översättning) är ju egentligen en analys av ”A la recherche du temps perdu”. Genom Genettes bok har jag läst en lång rad små utsnitt ur Prousts jätteroman. Man kan möjligen tro att en sådan här ingående analys kan göra ett verk mindre lockande, men för mig blev det så att de där brottstyckena väckte min nyfikenhet och det var därför jag för något år sedan köpte de här novellerna. Så småningom blir det väl dags för mig att ge mig i kast med själva ”Recherche”.

  3. Jag har inte heller mycket erfarenhet av Proust, men eftersom ”På spaning…” anses vara ett av världslitteraturens storverk tänkte jag täppa till det hålet i min bokliga bildning i somras.

    Till semesterresan hade jag införskaffat del 1 ”Swanns värld” och del 2 som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag orkade ca 200 sidor in i Swanns värld innan jag gav upp pga akut kvävningskänsla.

    Jag stod helt enkelt inte ut med det överlastade språket, de ideliga, ovidkommande, utvikningarna och avsaknaden av framåtrörelse i berättelsen. Anekdoterna om det märkligt glamourlösa liv Frankrikes ”idle rich” levde under sent 1800-tal förmådde inte engagera. Barndomsskildringen hade inget av den magi som man kan finna i t.ex ”En värld för Julius” av Alfredo Bryce Echenique som tematiskt och miljömässigt (snuskigt rik överklass) har stora överensstämmelser med ”Swanns värld”.

    Tänk om det funnits minsta tillstymmelse till ”skepnadsbytestrappa” i ”Swanns värld”, då hade jag kanske inte uppfattat ”På spaning…” som ett av litteraturhistoriens mest överskattade verk.

    Om någon som lyckats ta sig igenom hela ”På spaning…” kan förklara för mig vad jag missat/inte förstått så ska jag överväga att göra ett nytt försök.

  4. Thorvald: Jag kan inget säga där – som sagt har jag bara läst den rad spaningsfragment som Genette bjuder på i sin bok om berättandet. Och dessa fragment är ju bara en bråkdel av hela detta proustska verk. I alla fall verkade de lockande på mig, men jag har ju än så länge bara kommit till den här skepnadsbytestrappan, fast den, eller ska vi säga de här novellerna, kanske du skulle kunna tycka om…

  5. Jag har läst Recherches första hundra sidor ca 5 gånger.

    Lite samma fenomen som Zauberberg, där jag läst en tredjedel 2 ggr, ungefär halva en gång och ca tre fjärdedelar en gång.

    Hm.

  6. Fast nu när det är sagt måste jag säga att jag avbrutit Recherche enbart p.g.a. att min tidsaxel inte riktigt stämmer överens med romanens. Eller bättre, man behöver en ocean av obruten tid för att inte tappa bort tråden. Men det jag läst tyckte jag mycket om faktiskt.

    Någon borde göra en komparativ analys av verk som skrivits från sängen.

  7. Agnes: Om Zauberberg – jag vet inte om jag läser rätt, men betyder det att du har någon bit helt oläst eller började du på lite olika ställen? Jag är bara nyfiken…

  8. Den sista biten är oläst, ja. Det finns en epok i romanen mot sista fjärdedelen där jag helt enkelt inte står ut med Castorf längre, fast han aldrig är en särskilt angenäm typ.

  9. Jag hade en gång en antologi om fransk prosalyrik, däri ingick en dikt av Proust som jag aldrig glömmer, den skildrade en skugga som vandrade runt ett träd. Kan någon tala om för mig var den dikten står att läsa? Den får mig att ta med ”På spaning…” till Toscana i sommar. Kan man skriva en sån dikt måste Den Stora Dikten vara värd att läsa.

  10. Sven,

    jag känner inte igen dikten och det beror på att jag över huvud taget läst för lite Proust, men jag ska försöka göra ett litet ”upprop” efter dikten genom ett nytt inlägg. Det blir inom de närmaste dagarna, så om du har något mer att tillägga om dikten, kan du väl skicka hit det inom kort. Om du vill alltså.

Kommentera