Nejdå, det händer inget farligt här, den rävröde dricker bara lite vatten. Stormarna som brakade loss under söndagen och bröt av landets infrastruktur som ett sprött kex, fick mig att tillbringa en natt extra här/där hos rödpälsen i Fruängen.
PS Så småningom – kanske redan imorgon – kommer jag att säga något om Arendt-kongressen här.
Idag åker jag till Stockholm till den internationella Hannah Arendt-kongressen och det kommer därför att vara händelselöst här under pausträdet i några dagar – bortsett från eventuella kommentarer.
Som en liten förberedelse läser jag nu om boken ”Hannah Arendt Uwe Johnson Der Briefwechsel”, som återger brevväxlingen mellan Arendt och den tyske författaren Uwe Johnson. Ungefär halva boken utgörs av kommentarer och dokument och breven är försedda med ett stort antal noter, så man får som läsare god hjälp att komma en bit in under brevytorna.
Ett av de tidigare breven – från den 30 juni 1970 – börjar så här med en anspelning på tilltalsformeln:
Lieber Uwe, (darf ich doch? wegen Altersunterschied),
En för mig språkligt intressant småsak dyker upp i samma brev. Jag lyssnade nämligen för en liten tid sedan på en intervju med Arendt av Günter Gaus och jag la då märke till hennes speciella (königsbergska?) uttal av det tyska ei-ljudet:
Dass ich ”in Wirklichkeit” in Hannover geboren bin, stimmt. Aber ich verliess die Stadt im zweiten Lebensjahr, meine Eltern kehrten nach Königsberg, ihrer Geburtsstadt, zurück und meine Mutter versicherte, sie würde mich in den Pregel werfen, wenn ich das Hannoveranische weiche ”ei” sprechen sollte. Ich war vorsichtig und tat es nicht.
(Pregel är floden som flyter genom Königsberg, fast den heter väl inte Pregel nu lika lite som Königsberg heter Königsberg.)
I ett brev från den 12 februari 1974 hittar jag en intressant passage om politik, ja, världspolitik och litteratur:
Inzwischen dürften zu den Teilen der Welt, die weder Sie noch ich verstehen, auch noch China hinzugekommen sein. Die grosse Frage ist, wer ist Konfuzius? – Ich fürchte sehr, Chou-en-Lai. Sehr gerne würde ich mich mit Ihnen über all das unterhalten, auch über Solshenyzin, dessen letztes Buch ich allerdings noch nicht gelesen habe, wohl aber den ”August 1914”. Das einzig Neue an dem neuen Buch scheint ja die Sache mit Vlassow zu sein. Die Menschen glauben eben nur dann etwas, wenn sie es gerne wollen. Fakten machen auf keinen Menschen mehr irgendeinen Eindruck. Zu den Themen der Unterhaltung gehört auch das zweite Buch der Nadeshda Mandelstam, über das vieles zu sagen wäre. Was offenbar keinem auffällt ist, dass, wenn sie z.B., natürlich eine grossartige Person, morgen ”die Macht ergreifen” würde, von Freiheit auch nicht viel die Rede sein würde. Immerhin würde das Morden und Foltern aufhören.
Det finns noter till Chou-en-Lai, Vlassow och Mandelstam, men dem går jag inte in på här. Det jag speciellt reagerade på i det här avsnittet var dels de här två meningarna ”Die Menschen glauben eben nur dann etwas, wenn sie es gerne wollen. Fakten machen auf keinen Menschen mehr irgendeinen Eindruck.”, dels det Arendt säger om Mandelstams förhållande till frihet.
Till sist vill jag citera ett brev från den 17 september 1974 i dess helhet:
Lieber Uwe,
ein Brief von Ihnen ist immer eine Freude, und so war es auch Ihr letzter. Ein Ersatz für ein Gespräch ist es allerdings nicht. Helen kommt nach Berlin, und ich hoffe sehr, sie wird mir ein wenig berichten über die Londoner Pläne.
Was nun Ihren Freund, den Halbjuden, betrifft, so hat mich das wieder an diese ganze vertrackte Geschichte erinnert. Dass einen das immer noch plagt! Ich hatte einen Freund, klassischer Philologe, der in der SS war und daneben, ich glaube, ein Dutzend jüdische Familien versteckt hielt. Er war dann, als die ganze Geschichte zusammengebrochen war, der einzige von allen, die ich kenne, der niemanden um einen Persilschein gebeten hat und sich selber die ganze Geschichte nie hat verzeihen können. Er ist tot, hat auf eine ziemlich vertrackte Weise eigentlich Selbstmord begangen. – Dabei fällt mir ein, ob Sie wohl dies seltsame Gedicht von Gottfried Keller kennen, das unter Widerstandsleuten eine Zeitlang von Hand zu Hand ging? Ich schicke Ihnen eine Ablichtung. Für mich ist die letzte Strophe dieses Gedichts immer der Weisheit letzter Schluss für diese ganze Angelegenheit gewesen.
Falls Sie sich über Finanzen Sorgen machen, kann ich Ihnen nur mitteilen, dass ich keine Bankaktien besitze und auch kein Geld in Touristenunternehmen gesteckt habe.
Es grüsst Sie Elisabeth und Katharina aufs herzlichste
Ihre
Hannah
PS Lotte Beradt ist gerade zurückgekommen und hat ein wenig berichtet. Besser als gar nichts.
Det som särskilt intresserar mig i det här brevet är Gottfried Kellers dikt och det Arendt säger om den sista strofen. Här följer nu dikten som Uwe Johnson fick sig tillsänd tillsammans med brevet:
Die öffentlichen Verleumder
Ein Ungeziefer ruht
In Staub und trocknem Schlamme
Verborgen, wie die Flamme
In leichter Asche tut.
Ein Regen, Windeshauch
Erweckt das schlimme Leben,
Und aus dem Nichts erheben
Sich Seuchen, Glut und Rauch.
Aus dunkler Höhle fährt
Ein Schächer, um zu schweifen;
Nach Beuteln möcht’ er greifen
Doch findet bessern Wert:
Er findet einen Streit
Um nichts, ein irres Wissen,
Ein Banner, das zerrissen,
Ein Volk in Blödigkeit.
Er findet, wo er geht,
Die Leere dürft’ger Zeiten,
Da kann er schamlos schreiten,
Nun wird er ein Prophet;
Auf einen Kehricht stellt
Er seine Schelmenfüsse
Und zischelt seine Grüsse
In die verblüffte Welt.
Gehüllt in Niedertracht
Gleichwie in einer Wolke.
Ein Lügner vor dem Volke,
Ragt bald er gross an Macht
Mit seiner Helfer Zahl,
Die hoch und niedrig stehend,
Gelegenheit erspähend,
Sich bieten seiner Wahl.
Sie teilen aus sein Wort,
Wie einst die Gottesboten
Getan mit den fünf Broten,
Das klecket fort und fort!
Erst log allein der Hund,
Nun lügen ihrer tausend;
Und wie ein Sturm erbrausend,
So wuchert jetzt sein Pfund.
Hoch schiesst empor die Saat,
Verwandelt sind die Lande,
Die Menge lebt in Schande
Und lacht der Schofeltat!
Jetzt hat sich auch erwahrt,
Was ernstlich war erfunden:
Die Guten sind verschwunden,
Die Schlechten stehn geschart!
Wenn einstmals diese Not
Lang wie ein Eis gebrochen,
Dann wird davon gesprochen,
Wie von dem schwarzen Tod;
Und einen Strohmann baun
Die Kinder auf der Heide,
Zu brennen Lust aus Leide
Und Licht aus altem Graun.
En not gör oss uppmärksamma på att Arendts avskrift avviker lätt från originalet på två ställen, dels i andra strofen rad fyra som i originalet lyder ”Und findet bessern Wert”, dels i den nästsista strofen rad sechs som i originalet har följande lydelse ”Was erstlich war erfunden”.
PS Idag hinner jag inte översätta den tyska texten till svenska så det får vara så här – jag beklagar. Om någon skulle vara intresserad av andra Arendt-texter från pausträdets värld – någon som inte har varit här och rotat på senare tid – så kan jag tala om att det finns tre texter där alla citat är översatta till svenska: Joachim Fest: Hannah Arendt, Joachim Fest: Hannah Arendt (del 2) och Joachim Fest: Hannah Arendt (del 3).
Ena halvan av mitt liv är vänd inåt skogen.
Londi och jag strövar omkring här bland träden, genom kärren och längs åsarna i timmar varje dag. Vi känner alla stigar och ofta går vi rakt igenom det stig- och väglösa. Vi delar markerna med rådjuren, rävarna och älgarna och de andra djuren.
Älgkon och hennes två kalvar träffar vi nästan varje dag. De vet nog vilka vi är. Ibland undrar jag vad de tänker när de ser oss, särskilt älgkon som säkert vet mycket. Förstår hon sambandet mellan mig och Londi? Ser hon vem som är människan och vem som är hunden?
Igår eftermiddag tog jag kameran med mig ut i skogen och vi behövde inte gå långt innan vi hittade älgarna. Alla tre stod stilla och tittade intresserat på oss. Jag närmade mig försiktigt – med bankande hjärta – och tog några bilder, men blixten vågade jag inte använda för vad skulle älgkon tycka?
Kanske kan ni ana något älgigt här:
eller här:
Die Lehre der Leere leert sich hier aus…
Sedan en liten tid läser jag Bertil Malmberg, ja, jag läser annat också, men ganska mycket Malmberg. Igår satt jag med diktsamlingen ”Flöjter ur ödsligheten” från 1941 och valde ut några dikter att sätta in här.
Jag valde fyra, som på olika sätt, helt olika, fastnade i mig. Här är de nu, jag tänker låta dem tala utan mig:
Gammal spinnerska gnolar
*Snurra, mitt hjul! Gå! Gå!
Intet hoppas jag på.
•
Avsked
*Var än vår levnad med sin sorg och lust
… var än vår kärlek får sin ankargrund,
på vilken breddgrad och vid vilken kust:
det kommer likafull en stund,
då denna skugglikhet som v a r i t vi
får hemligt liv och gör sig spöklikt fri
och dessa två som dött och helt försvunnit
där dimman ligger väsenlös och blind
men fordom brunnit
för samma eld i vansklighetens vind,
den stolta, ödesdigra flamman,
och hoppats mycket, länge strävat samman
och släpat bördans tyngd och trott sig bygga
•
Ja jag förstår att du är rädd
*Ja, jag förstår att du är rädd
för denna månes tyngd och glans
och rädd för vad den innebär
av enslighet och ödestvång
och för dess drivande mystär
av minne, tid och undergång
*och för den trolska trolöshet
som flödar från dess glittersjäl.
•
När med hörsel och syn
*När med hörsel och syn jag tränger in
i det mänskligas hemliga natt –
hör jag trolska lockrop av öknens djinn
och schakalens hungerskratt
Om det skulle vara så att ni vill veta mer om Bertil Malmberg och hans författarskap så följ länken här till Oskar Lidåkers Malmbergsidor.