Om ondskan: funderingar i Arendts och Bernsteins spår

![HA](/wp-content/PICT5/PICT5799_01.jpg @alignright)Richard J. Bernsteins föredrag om Arendts tankar om ondskan var det som kom mig närmast av allt som förekom på Hannah Arendt-symposiet i Stockholm den här helgen. Jag steg ur den rena lyssnarrollen och började tänka själv och ställa frågor till mig själv: Vad är ondska? Hur identifierar jag den hos mig själv? Hur slår jag tillbaka mot den ondska jag hittar hos mig?

Viktigast här är väl hur man upptäcker och håller den egna ondskan under uppsikt eller ännu hellre i schack. Det gäller, tror jag, att se på sig själv ”från sidan” allt emellanåt, att inte ta för självklart att ett visst sätt att se på eller hantera en sak är det en gång för alla rätta (kanske var det aldrig rätt) bara för att man har vant sig vid ett visst syn- eller handlingssätt. Det gäller att ha ett öppet sinne, att kunna byta synvinkel (att se saker från någon annans håll till exempel), att var beredd att omvärdera ståndpunkter. Att vara lite skeptisk mot sina egna invanda övertygelser. Det är också viktigt att inte tänka i grupp, alltså att inte förlägga tänkandet utanför sig själv – att tänka på egen hand och vara medveten om det egna ansvaret i allt man gör, tänker och försöker genomföra. ![Bernstein](/wp-content/PICT5/PICT5778_2_01.jpg @alignleft)(Bernstein sa att Arendt någon gång sagt att ondskan och då inte minst den banala ondskan bottnar i en autentisk oförmåga att tänka.)

Ondska är i mycket detsamma som feghet och passivitet. Mod är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna som kan mobiliseras i kampen mot ondskan. Passivitet kan möjligen te sig som något relativt oskyldigt, men jag tror att många onda massaktioner – när till exempel en människa stöts ut ur en gemenskap – bygger på passivitet hos dem som står omkring; man står och tittar på och gör ingenting för att hindra det onda och man har dessutom ofta ett gott samvete, man har ju inte gjort något (ont).

Ondska är ett slags moraliskt moras där inga värden längre hålls högt, där allting förvandlats till ett slipprigt ”lika bra/lika dåligt”, ondska är liknöjdhetens solkiga film som dras över allting – en plats där ingen sträcker ut sin hand till den sjunkande-drunknande.

PS Den här texten är inte tänkt som en monolog – ännu mindre än de flesta andra av pausträdstexterna – utan som en inledning till ett samtal om detta hemska som finns insprängt i varje mänsklig varelse.

14 tankar om “Om ondskan: funderingar i Arendts och Bernsteins spår

  1. Minns en scen i en av Kerstin Ekmans böcker, jag tror att det är den som är en sorts samtal med Krilon-sviten. Gör mig levande igen.
    I den här scenen samtalar några författare (om jag minns rätt) om något de läst/hört/möjligen skrivit, nämligen en våldsam gruppvåldtäkt där pojkarna gör flickan rejält illa. (Går inte in på detaljer som jag kanske minns fel) och en av de där gamla författarna stirrar in i sig själv och säger att han mycket väl skulle ha kunnat vara med och göra samma sak.
    Och sen kommer, om jag minns rätt, ett resonemang om huruvida det är okej att just stirra in i sin egen ondska som författare och bjuda läsarna på den och bara den, så att säga.
    Vilket moraliskt ansvar har man som konstnär/författare?
    Det här kanske hamnar vi sidan av ditt resonemang, men egentligen kan man lika gärna skriva människa som författare här.
    Eller bloggare eller vad som helst.

    Man får väl utgå ifrån att man inte bara KAN göra ont utan även att man då och då gör det. Och om det är gjort, vad kan man göra?
    Oftast, får man väl också anta, så gör man ont utan att vara särskilt medveten om det, någon annan, som blev skadad/ledsen kommer och talar om det för en.

    Det enda som finns MOT ondska är väl uppriktig förlåtelse? Men också uppriktiga ursäkter? Kommunikation, samtal, en vilja att förstå och mötas?
    Det är i och för sig vad både Krilon-sviten och Ekmans ”uppföljare” handlar om, samtalet som motkraft till ondskan.
    Och det du är inne på med, att man vänder och vrider på sina egna åsikter, att man låter dem konfronteras med andras.

    Och om man ska vara lite högtidlig, så kan man väl säga att din blogg är just ett av dessa ställen där de här samtalen som Krilon och Ekmans figurer efterlyser, faktiskt får finnas.
    Ett djuplodande samtal om människan och hennes villkor.
    I det lilla, och det är i det lilla formatet som den här sortens samtal kan uppstå. Motsatsen är masscenen med ylande folkmassa som FÖLJER.

    Ja, nu slutar jag. Nånstans ska man ju göra det, men jag kommer tillbaka under dagen. Kan du inte försöka få hit Sejfo?

  2. Jag vet inte om man har något annat eller större ansvar som författare än som människa. Jag tror att det är som människa man har allt moraliskt ansvar man har.

    Ett problem med ondska är att ondskan ofta inte identifieras som ondska, inte i rätt tid i alla fall. Den kritiska ”från-sidan-blicken” på en själv tror jag är ovärderlig här. Varför gör jag som jag gör? Varför tycker jag det här? Tycker jag verkligen det här? Tycker jag det på egen hand eller ”medtycker” jag bara för att det just nu är lämpligt, modernt eller populärt att tycka just så?

    Kampen mot ondskan i en själv och i det man gör tillsammans med andra är ett hårt och ständigt arbete. Vaksamhet är av största vikt… och mod. Allt flockbeteende i både tänkande och handling innebär en stor fara. Kan jag stå för det här också inför honom eller henne eller dem?

    Jag tror också att det är viktigt att försöka lära sig att ”se från början”, så att man inte förvånat kan säga eller säger: ”Jaså blev du ledsen. Gjorde jag dig illa?”

    När jag nu tittar på mina ord här så tänker jag: Tror du att du kan förbättra dig själv och kanske till och med en flik av världen? Vad är det du inbillar dig? Nu efter alla årtusenden ska det bli annorlunda? De här frågorna kan man gott ställa sig och därför jag mig, men de får inte bli till ett bekvämlighetshinder för att jag ändå försöker vara uppmärksam, vaksam, modig och ständigt kritisk till mitt eget handlande, mina tankar och motiv.

    PS Karin, jag ska maila Sejfo och se om han har tid och lust att prata om det här med oss.

  3. Ni är verkligen skickliga i att beröra känsliga frågor..för denna fråga om ondska upplever jag som känslig på något sätt jag har svårt att förklara….det är nog en massa bakomliggande faktorer från mitt förflutna som hjälper till i att bygga upp den känslan, antar jag.

    Man ser nog alltid ondskan som något ont..frågan jag ställer mig är: i vilken grad och på vilket sätt? Det är nog själva laddningen av begreppet som avgör hur människor upplever ondskan och hur de i så fall förhåller sig till den. Apropå laddningen, kommer inte bort från försöket att definiera det bosniska begreppet av ondska gentemot det svenska. I den bosniska versionen så upplever jag ondska som mycket mindre negativt laddad..nog för att man använder sig av det begreppet oftare och på ett annorlunda sätt än vad man gör i svenskan…..när man säger i Bosnien ”ondska har gripit honom” så behöver detta inte betyda att han blivit ond utan att det inte går så bra för honom i livet…det finns också andra otaliga exempel på användning av själva begreppet där ondska ses som beteckning på att man kanske blivit ”bara lite oanständig”……å andra sidan kan man ställa mot detta användning av begreppet i den bosniska versionen av ”förbrytare” som då i bosniskan består av orden ondska+den som begår något.

    Bodil pratar om modet som behövs för att bekämpa ondskan..ja, det stämmer nog men bara om man pratar av bekämpning av ondska i någon annan..sin egen ondska (rättare sagt, olika former av den) går det inte att bekämpa med något mod…jag tror t.o.m. att vissa former av ondskan i sig själv går inte att bekämpa alls…de där ”extremare” formerna av det kan man ju knappast bekämpa på egen hand….medan de ”mildare” formerna lever i oss och uttrycker sig eller kommer till ytan i många situationer….så som Freud (som jag alltid ansett var en riktigt ”sjuk” människa) utvecklade sina berömda teser om drömmar och människans sexualitet och sextankar som enligt honom lever i oss fast vi ibland inte vill erkänna dem, så är det också med vara ”onda” tankar..vi förtrycker dem men de är en del av oss

    Men det är nog alltid så att det som en upplever som ondskafullt inte är det för någon annan….Karin har nog träffat mitt i prick med att det behövs en uppriktig förlåtelse..det för att ondskan inte ska komma till ytan igen…men hur är det med ondkefulla tankar?…de är något för sig…så jag tror egentligen inte att en ”uppriktig” förlåtelse är möjlig…bara förlåtelse…sedan kan det efter en viss period visa sig att den förlåtelsen var rätt att göra och först då får man förhoppningsvis de där tankarna om uppriktighet……

    Vad som ska klasifieras som ondska och ondskefullt handlande är nog svårt att reda ut…..den som inte hjälper till när någon misshandlas är ondsefull men också inte..kanske är den personen bara en som saknar mod, en fegis…de som misshandlar är nog ondskefulla eller onda…men kanske inte det..kanske är de bara en grupp som i det ögonblicket fått black-out eller reagerat på fel sätt av olika anledningar….men de tankar som är ondskefulla..hur vet man att den gruppen hade sådana tankar..ibland reager man bara instinktivt…och hur är det med den stackare som misshandlats…..hur vet man att inte den personer inte tänker i just det ögonblicket på att hämnas på våldsmännen om man överlever misshandlingen…..onska eller inte onska, sextankar ellet inte sextankar..vi lever med dem och har dem i bagaget vart vi än går, även om man tror sig veta att så inte är fallet….vi överraskar oss själva allt för ofta..här kan jag nog ta mig friheten att prata å hela mänskligetens vägnar……

    Förresten, tack att ni bjöd in mig..det är alltid givande för min del att byta ut tankar med er…….

  4. ”There’s nothing either good or bad, but thinking makes it so.” (Shakespeare)

    Beskrivningen av den banala ondskan, som en autentisk oförmåga att tänka låter väl vettigt (och snällt). En oförmåga eller möjligen ovilja att förstå konsekvenserna av sitt eget handlande fullt ut. Ogenomtänkta handlingar – obildat, slarvigt, korkat – banalt.

    Det är lätt att stå vid sidan av i efterhand och döma ut olika handlingar som ondskefulla, men vad betyder det egentligen? ”Den som tiger samtycker”, säger vi och det finns få om ens några riktigt onda historiska händelser/episoder/ledare som inte haft medlöpare, när det begav sig. Att inte vara medlöpare av en totalitär regim innebär fara för livet, men det innebär också ett aktivt val att inte vara del av ondskan, ett stort personligt mod, som dikterar att livet inte är värt att leva om man inte är sann mot sig själv.

    Visst krävs det mod, att vara den som räddar den utstötte/mobbade/utfryste från sin situation – att se mobbarna i ögonen och rak i ryggen, ta med sig personen därifrån. På så sätt bekämpar man sin egen feghet.

    Det vore naivt att säga, att ondskan skulle kunna utrotas, men nog skulle vi alla kunna fatta personliga beslut som säger att vi måste tänka igenom samtliga konsekvenser av vårt eget agerande, innan vi agerar/talar. Men – det krävs mod, ofta civilkurage och man får inte bli rädd när det stormar. Vi får försöka undvika situationer där vi måste be om förlåtelse.

    Vad är ondska? Det är en bra fråga, Bodil. Är det ondska när man väljer att gå förbi tiggaren på gatan och titta bort, trots att man har fickan full av mynt? När man skvallrar om någon och det hela antar orimliga proportioner – är det ondska? Den generella svenska attityden UPA – är det ondska? När man förfalskar läkarutlåtanden för att som statlig myndighet kunna deportera apatiska, asylsökande barn – är det ondska? Är det ondska att demonisera de arbetssökande och begränsa deras handlingutrymme ytterligare? Är det godhet att protestera?

    Eller är det så, att ondskan och godheten inte finns – men att vårt tänkande utgör klassificeringen?

  5. Har tänkt på det här en stund till och ser i Bodils resonemang ett resolut beslut att ”mota Olle i grind”, att liksom komma till ett sätt att leva där man INTE GÖR NÅGOT ONT ALLS. Vilket naturligtvis inte går, men på sätt och vis borde vara vad vi alla försöker.
    Medan jag själv har ett lite annorlunda om möjligen mer franskt/katolskt(?) sätt att säga: jaja, men det går ju inte, vi är alla bara människor och gör man ont, vilket är möjligt, så är det viktiga förlåtelsen.
    Sejfo har ju som jag väntade mig nästan ett mycket mer svävande förhållande till ondska, och verkar också mer benägen att medge att den finns där och kommer till uttryck, men det är osäkrare vad den är…
    Just det där att ondska på bosniska inte låter lika allvarligt är ju intressant. Styr vårt språk vårt förhållande till onska? Hur vi ser på det?

    Funderar nu på franskans ondska, le mal, men jag tycker nog att den är ganska allvarlig, den med. Fast kanske inte som den svenska ondskan.

    Första gången jag kom i kontakt med ondska i någon sort religiöst sammanhang var då vårt första barn skulle döpas och prästen förklarade de olika momenten. Han kom till exorcismen – jävulsutdrivandet – och jag hoppade till. Men en sex veckor gammal bebis? sa jag. BEHÖVS VERKLIGEN DET? Och ja, jo, det gjorde det ju, för ondska bär vi alla inom oss, och möjligheten att göra ont.
    Det var nog också första gången jag började fundera i banor som att något ”neutralt” inte kan existera. Allt är gott och ont i oupplöslig blandning. Något kan vara gott och ont på samma gång. Men inget är neutralt, varken gott eller ont.

    Religionerna tar ju egentligen hand om den här ”kampen” med den egna personen du talar om, Bodil, åt oss, eller påminner oss om att vi bör föra den. Men de flesta (västerlänningar) har inget aktivt förhållande till en religion.

    Då kommer man återigen in på frågan: Vem påminner oss nu, var stöter vi på frågorna som gör att vi resonerar, med oss själva eller i grupp?
    Och vem ”tar hand” om det hela nu, när ingen går i kyrkan?
    Svaret blir väl att det är lite si och så med det. Det är upp till oss själva.
    Det har det på sätt och vis alltid varit, men nånstans saknas nog ändå – något.

    Media skulle egentligen kunna göra en dundergärning här, men gör oftast i själva verket motsatsen.

    Egentligen kanske man ska börja med att fråga sig själv, vem påminner dig om att du också är ond?
    I mitt fall är svaret rätt självklart: mina barn.

  6. Rätt så intressant, verkligen…man kan ju nästan börja leka med ord…som ni säger, vad är ondska….är alla dåliga gärningar ondska..eller hur ska man kalla de olika gärningarna eller tankarna??….vad är skilnaden mellan en dålig gärning eller dålig agerande och en ond gärning……evil i engelskan har stark koppling till devil….eller som vi säger, det sitter alltid två gubbar på var sin axel och säger till dig vad du ska göra….en av dem är devil,alltså ond…vem lyssnar du på………om man ska överdriva lite så kan man kanske påstå, eller rättare sagt skämta att de som är helt döva på ena örat inte brukar vara onda, då satt nog djävulen vid det skadade örat….hur är det då med de som är döva på bägge öron..na ja, Spass bei Seite, det är ett svårt ämne…intressant det där med dina barn Karin…men också sant..har frågat mig ibland vem det är som påminner mig om mina onda sidor fast jag anser att jag är allt annat än ond..men ändå påstår att jag inte kan bli av med alla onda tankar..hmm, är det så att de man älskar påminner en om det eller är det de ”onda” som gör det…eller både och..är det kanske bara jag själv

  7. Jag kom i sammanhanget att tänka på en dikt av Erik Blomberg, som jag tycker mycket om:

    Rådjur i en park

    Jag älskar de små bräckliga rådjuren där de dansa förbi,
    lätta och flyktiga som ljusfläckar mellan bokträden,
    skygga och ogripbara som skuggor i det sammetsmjuka skogsdunklet.

    Jag följer dem med blicken och smeker deras smala,
    sirliga ben och rörande höfter –
    Jag ville lyfta dem i min famn och kyssa deras silkeslena
    hals och bogar –

    Jag ville pressa dem tätt intill mig och krossa deras sköra lemmar,
    tills det bedjande guldljuset i deras ögon har brustit
    och det oskyldiga blodet börjar droppa.

    Inspärrad i min ömhet bor en mordlysten fånge.

    Jag vet det. – Jag säger det.
    Men därför att jag vet och vågar säga det,
    skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
    som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

  8. På väg till Göteborg idag låg ett påkört rådjur på vägen, som om det bara vilade en stund. Många människor stod församlade runt omkring och väntade på att jägaren skulle komma och ge det lilla kidet nådaskottet. Troligen hade det bara brutit ett ben, eller så, för det såg helt vaket och alert ut. Ändå betraktar vi nådaskottet som en välgärning – en god handling. Att göra ingenting vore en ond gärning. Att ta djuret till veterinären – orimligt?

    Oskar, dikten fick mig att tänka på två dikter av Fröding.

    Änglakärlek

    Dig, som biter,
    dig, som sargar,
    dig, som sliter
    mig i trasor,
    dig som slår
    mig i sår,
    dig, som gett av
    tacksamhet
    slag och bett av
    tigrar,vargar,
    dig, som slog, och dig, som bet,
    mitt ibland fasor,
    bett och slag
    älskar jag.

    Djävulskärlek

    Bita ihjäl
    var kropp och själ,
    pina,
    förtvina,
    ej våga se
    i ögon, som le,
    dem som le,
    ve.
    Vilja kyssa,
    vilja vyssa
    små barn i min famn
    – vad jag vill?
    giva vänliga namn,
    bita till.

  9. Nu står här väldigt mycket tänkvärt och jag har bara lite tid att säga något nu – fast ikväll ska jag läsa och tänka mer här. Jag säger en sak till Sejfo om det där med mod. Jag tror att man behöver mod också för att möta den egna ondskan, kanske inte för att bekämpa den (eller möjligen det också) men för att inse och se den, för att identifiera de onda tankarna och handlingarna eller icke-handlingarna, för att se den här sanningen i ögonen utan att blicka bort eller försöka skjuta något emellan sig och detta.

    Jag kom nu också att tänka på en liten text av Adam Zagajewski ur boken ”Två städer” – en essäsamling är väl vad det är. Den här texten menar jag:

    *Det onda*

    *Eftersom totalitarismen är det onda i historisk, organiserad, orkestrerad och utbyggd skala leder det till illusionen att det onda äntligen går att förstå. Är det inte därför vi är så intresserade av böcker – av de mest skilda slag, från memoarer till historiska analyser – som handlar om nazismen och stalinismen? Vi läser dem och hoppas att denna gång kunna fånga det ondas väsen.*

    *All tankemöda är inriktad på att reducera det onda i denna utvecklade variant till en enkel och okomplicerad form. När vi till slut lyckas med det inser vi att än en gång har svaret på vår fråga halkat oss ur händerna. Än en gång står vi handfallna – som Job.*

  10. Undrade själv över mina egna tankar..väldigt ofta när jag t.ex. tittade på en film med våldsamma inslag, där blod spills, armarna slits av och liknande…tittar jag på en sådan film av de äldre varianterna så är jag på något sätt inte helt nöjd..när någon försöker klippa av fingret eller liknande så förväntar jag mig att SE hela processen…jag blev själv lite fundersam över de tankarna och frågade mig om inte jag själv är våldsam någonstans djupt inne……hoppas inte det, ärligt talat, för hittills har jag inte märkt en enda antydan på att jag skulle kunna ta till våld………förutom när det handlar om någon hjälplös och utsatt person som misshandlas och jag råkar se det………………….vad är det för tankar, frågade jag mig………..är jag ond fast jag aldrig skulle kunna klippa av någons finger..eller är det någon slags tillfredsställelse….vad är det då jag tillfredsställer….skulle jag behöva tillfredsställa mig på det sättet av olika anledningar så skulle jag nog låna bara våldsamma filmer..men det gör jag inte?

    Apropå djur för att ansluta till Marita..sådant kan jag inte se på, skulle jag vara tvungen att vara där och titta på skulle jag nog göra allt som står i min makt att förhindra ett sådant nådaskott…hmm, undrar om inte de som väljer att titta på har samma tankar som jag med våldsamma filmer…….skulle nog hellre titta på när en människa skjuts………….är vi alla svaga för något men inte för något annat…….?….det är vi nog, och det gör mig att inse att vi alla har en viss form av ondska inom oss

  11. Med risk för att vara tjatig, Krilon-sviten skrev Johnson under andra världskriget, och den handlar om den där totalitära ondskan och hur man på olika sätt kan förhålla sig till den och göra motstånd mot den.
    Ekman skrev sin bok under konflikten i Bosnien, och hon resonerar kring samma teman i en annan tid, men med ständiga paralleller till Krilontexterna.
    Båda framhåller just det djuplodande samtalet, samtalsgruppen, som något som är själva kärnan i motståndet.
    De innehåller förstås en massa annat också, de här böckerna, och det mesta har jag i vanlig ordning glömt.

    Okej, verkar vi inte rörande eniga om att vi allihop är onda, i alla fall lite grann, var och en på sitt sätt?
    Kan det också vara så att vi har en sorts behov av ondska, okej, man medger mer eller mindre att den också bor i en själv, men det går inte att föreställa sig någon som BARA god?
    Tanken inom kristendomen är ju att Jesus och Maria är så, trots att de är människor, fast Jesus också Gud. Hela den tanken är ju ganska svårsmält idag.
    Men den för mig in på Mustafa Cans jätteintressanta bok om sin mamma. ”Tätt intill dagarna”. Han skriver om sin mamma som kommer från det fattiga Turkiet till det rika Sverige och som här ihop med sin man uppfostrar sju barn. Sju har hon tidigare förlorat, i det gamla landet.
    Och han skriver efter hennes död och han vänder och vrider på henne, på allt hon gjorde och allt hon var och han reser och träffar alla hennes vänner och släktingar borta i Turkiet och allt han minns och allt alla säger är att hon var god, alltigenom god.
    Och han kan liksom inte tro det, den alltigenom goda människan existerar inte, nånstans måste en lite ond tanke eller handling funnits i henne.
    Men han finner INGET.
    Och jag tänker, i mitt stilla sinne, att den här kvinnan, på sitt sätt faktiskt var ett helgon. I en annan tid, ett annat land, en annan kultursfär så hade man INTE ifrågasatt henne på samma sätt.
    Hon hade just blivit betraktad som något fantastisk men högst naturligt – ett helgon.

    Kan man tro på det? Kan vi det?

  12. Jag personligen tror inte på det…även om jag anser att det finns otroligt goda människor……de är inga helgon…ett helgon är nog bara en sagofigur, tycker jag…….förresten, kom just på att ondska hos oss ibland används som ett smickrande ord, tjusigt, tycker jag….hur ska jag översätta det begreppet vet jag inte men om jag utgår ifrån ordet söting då kommer jag till ”onding” (tror knappast att det finns i svenskan, men nu gör det det)….vi är nog alla på sitt speciella sätt små och söta ondingar……. ”som förhoppningsvis alla önskar allas bästa”……..

  13. Jo, ett helgon är nog något av en sagofigur. Samtidigt var Mustafa Can själv så förbluffad över den här upptäckten, och i det kändes han så svensk!
    Detta är inte möjligt, var vad han ville säga.
    Men kanske är det faktiskt möjligt, jag vill tro det. Att det finns just otroligt goda människor, oförnuftigt vansinnigt goda. Och att vi i ett annat sammanhang hade kallat dem helgon.
    Möjligheten finns ju där, möjligheten att göra gott, precis lika inom räckhåll som att göra ont.
    Men vi tenderar, tycker jag ändå! att mer fokuera på det onda och mena att det är Oundvikligt.
    Och det är då dessutom mycket lättare att ”tro på”. Inte som guddom utan som faktum, det finns, vi kommer inte undan. Etc.

    För övrigt håller jag med dig Sejfo om att Freud hade otroligt konstiga idéer, fast jag tycker inte att det är särskilt ont att tänka onda tankar. Det finns en enorm skillnad mellan tanke och handling. Med det menar jag förstås inte att man ska gå omkring och smida onda ränker, bara att det kan vara ett sätt att komma vidare, om man kommer ur det.
    Den onda cirkeln.

  14. Jag känner mig nu – efter att ha läst allt som kommit in här – lockad att föra in begreppen ”egoism” och ”altruism” för att se vart det kan föra. Man kan å ena sidan se en motsats mellan egoism och altruism – väldigt ofta talar man om de två begreppen på det viset. Jag tror att det ligger något ”farligt” i detta, eftersom människan inte kan (eller bör?) komma ifrån sin egoism – egoism är på ett sätt detta att på bästa möjliga sätt ta väl hand om den person vi har fått oss given. Jag tror att egoism och altruism är bröder, den som vill sig själv väl vill väldigt mycket lättare andra väl än den som inte tycker om sig själv. Dessutom är detta att leva i samspel med andra människor något som ger lycka och alltså tillfredsställer egoismen (i betydelsen att ta väl hand om sig själv och se till att man inte far illa) och detta att vara omtyckt eller älskad av andra är ju något av det mest eftersträvansvärda som finns om vi vill göra oss själva lyckliga.

    Kanske uppstår ondskan i det skeva spåret som för egoism och altruism bort ifrån varandra.

    (Möjligen blir det här lite osorterat och ofärdigt men kanske vill någon haka på här så att den här tanken kan klarna…)

Kommentera