Om ondskan: Hannah Arendt

Nu när det stora Hannah Arendt-seminariet i Stockholm är över och jag själv är tillbaka vid mitt köksbord, tänker jag göra ett första nedslag i det som sas eller det jag hörde eller i alla fall tyckte mig höra.

HA

Det sista föredraget på lördagkvällen bar namnet ”Are Hannah Arendt’s Reflections on Evil still Relevant?” och det var Richard J. Bernstein som talade. Jag kan nu inte låta bli att först säga ett ord om formen. Det här var nämligen det enda tillfället som jag upplevde att talaren hade ett riktigt stadigt och närmast kroppsligt grepp om åhörarna (jag hörde alltså inte fredagens föredrag), att han talade direkt till oss som satt där. Trots att många säkert var trötta efter en hel dags lyssnande, så sprakade det liksom till i lyssnarskaran nästan genast efter att Bernstein börjat tala och kontakten höll hela vägen igenom.

Bernstein

Här följer nu lite fragmentariskt något av det som gjorde starkast intryck på mig i det här anförandet:

Vad är ondska? var en fråga Bernstein ställde till Arendt eller hennes tankebygge. Att göra människor överflödiga som människor. Att avhumanisera människan. Ondska är förstörandet av individualiteten och spontaniteten. Ondska är att beröva människan den grundläggande rättigheten, nämligen rätten till rättigheter. En människa som berövats detta blir inte ens utsatt för förtryck för det finns ingen som ens bryr sig om att förtrycka henne.

Vid ”det absoluta” uppehöll sig Bernstein ett tag: ”I politik är absolut godhet lika farligt som absolut ondska. Det absoluta i sig är en fara.” Eller föreställningen om detta?

Det finns ingen ”radikal” ondska, ondskan har inga djupa rötter utan är mera som en jättelik svamp som sprider sig snabbt över ytan som en formlös massa.

Så småningom kom Bernstein till det missförstådda uttrycket ”ondskans banalitet”, som kommit att hamna i centrum för många läsare av Arendts Eichmannbok, trots att uttrycket bara förekommer på ett ställe. Många har tolkat uttrycket som ett slags förminskning av ondskan, en ”banalisering” av denna. Bernstein försökte nu att i Arendts anda förklara uttrycket. Först underströk han att detta begrepp på ett dramatiskt sätt slagit hål på idén om att onda handlingar måste ha motiv av samma grad av ondska. Genom att peka på att det inte förhåller sig så kryper ondskan liksom närmare inpå oss, in i oss (så sa Bernstein kanske inte). Bernstein menade att Eichmann själv var en banal person och att hans motiv var banala, men att detta inte betyder att handlingarna var banala. Om man tänker sig att det är monster som utför de onda handlingarna flyttar man ut ondskan från vardagen och den för oss bekanta verkligheten. Om djupt onda handlingar däremot kan utföras av alldagliga vardagsmänniskor blir den del av vår nära verklighet, vilket är mycket hemskare och svårare att försvara sig emot. Ungefär detta menade Arendt med uttrycket, sa Bernstein. Jag hittar ett ställe i Arendtkapitlet i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” där Arendt själv kommenterar uttrycket och missförstånden kring det.

Eine Unbedachtheit, sagte sie in unserer Unterredung auch, sei ihr freilich mit der Formel von der ”Banalität des Bösen” unterlaufen. Aber als die Literatin, die sie zugleich sei, habe sie sich augenblicklich in den ”finsteren Charme der drei Worte verguckt” und nicht gedacht, daß sie den Grund für ein wirkliches Mißverständnis abgeben könnten.

Hon fastnade alltså för själva uttrycket som sådant med allitterationen som bindande element – formen fick på detta ställe i texten ett slags företräde framför innehållet. Detta syns bara på tyska, på svenska eller engelska exempelvis har uttrycket inte alls den här ”fastheten”. Jag kan inte låta bli att fråga mig vilket språk de som missförstod textstället hade läst det på. Säkert både på det ena och det andra, men hur var fördelningen?

11 tankar om “Om ondskan: Hannah Arendt

  1. Eftersom jag har läst en samling föredrag på temat somfinns utgiven av Suhrkamp, kanske jag kan svara på den sista frågan. Det var företrädesvis på engelska. Överhuvudtaget utspann sig kontroversen till störtsa delen i USA, till viss del i Israel och bland judar i diasporan. Men det var New Yorks och USA:s judiska organisationer som förde den mest offensiva kampen mot ”Eichmann in Jerusalem”. Arendt själv talade ju om en kampanj, en planerad smutskampanj, och det har delvis senare understötts av dokument i arkiven hos Anti Defamation League. Artiklarna hon skrev för The New Yorker fick förstås en stor spridning, större än en bok skulle haft.

  2. Tack Jelena,
    då var det som jag trodde/anade. På tyska framstår ”Banalität des Bösen” inte bara som ett påstående utan också som en formel, på engelska bli ”Banality of Evil” enbart en utsaga eller ett påstående och detta förskjuter uttrycket (omärkligt?) i en viss riktning. Uttrycket ”betyder” bara – i det ursprungliga uttrycket samverkar innehåll och form på ett mycket mera komplicerat sätt.

  3. Kanske är det inte så konstigt att detta uttryck missförstods och vantolkades just i USA (och Israel). Har funderat mycket på, varför man i USA inte tycks kunna se olika betydelser av ord och uttryck. Brist på distans? För stort allvar? Man bestämmer sig för en uppfattning och hävdar sedan utan eftertanke, att man själv har patent på sanningen. Det är ett märkligt fenomen hur en liten grupp människor i landet får ett sådant genomslag.

    En medlem i amerikanska Dixie Chicks sa under en konsert i England, att hon skämdes för att Bush kom från Texas, som hon själv, eftersom bandet var emot våld och krig. Konserten var inte TV-sänd, utan spelades in privat, men reaktionen lät inte vänta på sig. Rena hatkampanjen genomfördes i USA mot Dixie Chicks. Man vägrade spela deras musik på olika radiokanaler, brände CD:ar på gatan, skickade dödshot, hatade, hatade, hatade… Dixie Chicks själva blev skärrade – de har alla tre familjer med små barn – men samtidigt bemötte de kritiken med värdighet och sa, att helt uppenbart fungerar inte uttrycksfriheten som den ska. T.o.m. presidenten krävde att hon skulle göra avbön. )Den nya låt de lanserade heter ”I’m not ready to make nice”. :))

    När man hör om sådana vettlösa kampanjer, blir uttrycket ”ondskans banalitet” fullt begripligt.

  4. Jag tänker också på faran med det lösryckta citatet i allmänhet. Om man går riktigt långt i övertolkningen av ur sina sammanhang ryckta citat, så hamnar man i en position där man (underförstått) kräver att varje ord eller åtminstone varje mening i en text ska förmedla den fullständiga textens grundidé. Följer man sedan detta absurda spår ett steg till, så kommer man till frågan varför texter längre än en slagords- eller sentensliknande mening över huvud taget ska skrivas.

  5. Jo, så är det naturligtvis. Lösryckta citat vars sammanhang man inte förstått blir farliga om de vantolkas.

    Själv har jag svårt att se att ”Banality of Evil” skulle kunna missförstås. Ofta är väl onda handlingar banala, ogenomtänkta, utan empati eller förståelse av konsekvenserna. Man planerar (oftast) inte att vara ond. Hur mycket ondska har inte spridits i världen ”med bästa välmening”? Hur många folk har inte i princip utrotats med de bästa intentioner? Ondskan dödar folk med fel religion, fel hudfärg, fel nationalitet, fel boplats – och ondskan är så in i bängen banal, vardaglig, obildad och korkad, att den tror sig kunna avgöra vilken religion, hudfärg, nationalitet, boplats som är fel och koppla det till personligt ansvar. När den kombineras med makt blir det krig och maktlösa människor som klassificerats som ”fel” dör.

    Erövrare, invaderare, krigsherrar har i alla tider trott att de har ”rätt gud” på sin sida – konsekvenserna blir förödande. Eftersom vi som mänsklighet tycks inkapabla att lära oss av våra misstag eller ens dra några som helst slutsatser av onda gärningar blir ju ondskan banal. Hon hade alldeles rätt, Hanna Arendt.

    Tänk dig nu, att man tar uttrycket ”rätt gud” från sitt sammanhang här ovan och startar en religiöst fundamentalistisk hatkampanj mot mig, för att uttrycket antyder att det finns fler gudar än en. Ondskan är banal – och korkad, vardaglig, obildad, utan insikt eller sammanhang. Martin Luther King har blivit berömd för sitt tal ”I have a dream”, men i verkligheten säger han bara just de orden ett fåtal gånger mot slutet av ett mycket långt tal. Säger det för att det väl i måndags var Martin Luther King Day.

  6. Marita,
    imorgon tänker jag fundera vidare i det här spåret. Jag tänker försöksvis tala om vad ondska är, hur man hittar den i sig själv och hur man hindrar den att växa. Jag hoppas du har lust att vara med och tänka då.

  7. Jag hänger på imorgon, blev djupt rörd av stycket som börjar med frågan Vad är ondska? – för det stämmer så väl.

    Förväntar mig en hel del av din blogg imorgon alltså!
    A demain!

  8. Karin,
    jag ser fram emot ett intressant och engagerat samtal här då. Mitt inlägg kommer att ha rollen av en inledning, men själva substansen eller dynamiken föreställer jag mig uppstå i mötet mellan de olika kommentarerna – jag hoppas detta i alla fall.

  9. Bodil, en tanke om den banala ondskan.
    ”Det banala” är det ytliga, schablonmässiga, slutna och förmedlar en lögn, fördom, ”det falska”. Det får oss att krympa och kvävas. Det är inte ondska som är banal. Det är ”det banala” som är det onda.

    Vilket fint fotografi på Bernstein du har tagit!

  10. Julia – trevligt att träffa dig här,

    din tanke kastar ett nytt ljus över frågan, tycker jag. Det banala är inte alls något förmildrande utan en förfärlig avsaknad av djup. Detta får mig att också tänka på det där vi funderade kring ”smuts”.

    Jag är väldigt glad åt att bilden på Bernstein blev så lyckad. Jag hade inte vågat blixtra fler gånger än jag gjorde.

  11. Jag tänkte också på din association till smuts. Den är så målande!

    Du är verkligen bra på att ta bilder!

Kommentera