Lorca: De profundis

Jag har återvänt till Federico García Lorca och ”Poema del Cante Jondo”, till flamencovärlden som här senast skakade mig med sitt smärtfyllda utrop ¡Oh pueblo perdido, en la Andalucía del llanto!

ryttare

Det är något helt och slutet i det Lorca säger oss i sina dikter; där finns ett kompromisslöst glödande grepp kring livet som sådant. Men vilka är egentligen de hundra älskande som sover under den torra jorden för alltid?

De profundis

Los cien enamorados
duermen para siempre
bajo la tierra seca.
Andalucía tiene
largos caminos rojos.
Córdoba, olivos verdes
donde poner cien cruces,
que los recuerden.
Los cien enamorados
duermen para siempre.

10 tankar om “Lorca: De profundis

  1. Ja, inte vet jag. Men jag minns att dikten är tonsatt tillsammans med ett antal andra poem i en symphony av Shostakovich . Jag har googlat omkring litet men inte funnit någon auktoritativ uppfatting om vilka ”de hundra älskande” (‘förälskade’?) skulle vara. Någon tror att det kunde ha med inbördeskriget att göra men andra har påpekat att dikten skrevs mycket tidigare. En forskare från Houston skriver: ”In the hindsight, then we could say that poet prophesied his country’s and his own destiny, and it is quite likely that the poet’s tragic death was on Shostakovich’s mind when he contemplated setting this poem to music. In this interpretation, hundred ardent lovers (or, literally, ”hundred ardently enamored ones”) become perhaps lovers of freedom and are slain for that love. (”ardent” har lagts till av Shostakovich.)

    Ja, inte vet jag. Det kanske bara är poesi och alltså inte betyder nåt särskilt.

  2. Jo, ursäkta. Jag skulle kanske tillägga min framgooglade vetskap att Shostakovic avslutar symfonin med en ”Conclusion” från Rilke. I engelsk översättning:

    Death is immense.
    Laughing.
    We belong to him..
    When we think we are in the midst of life.
    He dares to weep.
    In our midst.

    Eller som en stor svensk tonsättare och poet skrev:

    Bakom ett hörn står döden på lur
    Han tar mig när han vill

    Förälskad eller inte.

  3. Bengt,
    jag valde att kalla ”enamorados” för ”älskande” och inte ”förälskade” eftersom jag tyckte det lät bättre (spanskan är väl öppen för båda översättningarna) här, fast det kan hända att jag därmed förvrängde något. Om de är älskande så vänds de ju mot varandra medan om de är förälskade riktar de sig kanske mot varsin annan person – äsch, det här blir visst bara fånigt. Tack i alla fall för det du låter mig veta eller ska vi säga ana här. Intressant.

    PS Väldigt vad du är engelsk i din stavning eller ska jag kalla det internationell? Symphony? Shostakovich?

  4. Oj, där var du snabb – och jag långsam, satt här och vrängde fram och tillbaka på ”enamorados” och stavning och babbel. Aha, Rilke. Hur lyder texten på riktigt, jag menar på tyska?

  5. Så här tror jag (googlat från http://www.rilke.de):

    Der Tod ist gross.
    Wir sind die Seinen
    lachenden Munds.
    Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
    wagt er zu weinen
    mitten in uns.

    Aus: Das Buch der Bilder

    Det var ju bättre.

    Jag tänker mig att både S. (se nedan) och Rilke var mera besatta med döden som sådan medan Garcia Lorca dikt ju hör till ett mycket större sammanhang, antingen detta är Andalusien eller, ja, livet.

    ”symphony” var en ren felskrivning – du får gärna rätta till den. Sen har jag problem med transkriberingen av speciellt slaviska namn till svenska, det märktes inte minst när jag skrev om Trotsky (sic). Sen skall det ju vara ett ”scharfes s” därovan men det hittar jag inte på mitt svenska tangentbord.

  6. Bengt,
    tack för det här. Jag ändrar inget för då blir resten (jag och mina kommentarer) så konstig. Jag ville bara krångla lite.

    Jag tycker mycket om detta du säger om att Andalusien är större än döden. Även om du kanske inte säger exakt så.

  7. Tack för tipset, Bodil! Kan det finnas fler översättningar till engelska? Och finns det någon alls till svenska?

  8. Jag har hittat ytterligare en engelsk översättning, men nu vet jag inte var jag ”la” den. Någon svensk vet jag inte, men det kan kanske bli en utmaning för pausträdets läsekrets och dess skribent?

  9. Makterna driver sitt spel, det är då säkert. Nu dyker detta inlägg från 2007 åter upp, just som jag läser en oerhört spännande bok (med en idiotisk titel) om en svensk äventyrerska och spion före och under andra världskriget. 1937 gav hon ut en diktsamling kallad just ”Cante Jondo”. Den som gav klartecken för boken var Karl-Ragnar Gierow som jag skrev om häromdagen.

    Karin Lannby som hon hette var fascinerad av Garcia Lorca, arbetade (förgäves) på en översättning av Blodsbröllop och försökte (lika förgäves) att få den uppsatt i Stockholm. Hon drev tillsammans med Ingmar Bergman en experimentteater i Medborgarhuset.

    Det hör ju inte hit men jag fascineras alltid av egendomliga sammanträffanden.

  10. Ja, visst gör de. De driver sitt spel de där makterna. Just idag fick jag veta att vi sannolikt får en man som som sjuttonåring fick träffa Bergman (eftersom han då hade sett alla dennes dittills inspelade filmer) till vår rådgivare här vid ”Zagrebs intima teater” under det kommande årets Strindbergsspel.

    För övrigt tänker jag försöksvis låta Rilkes ”Schlußstück” få en svensk språkdräkt här under pausträdet inom ganska kort. Förhoppningsvis i samarbete med läsekretsen.

Kommentera