Så här i anslutning till Hannah Arendt-symposiet kan det, tycker jag, passa med ett konkret exempel ur totalitarismens brottsregister. Jag har valt ett exempel från den kommunistiska versionen av denna kontroll- och förtryckardoktrin. Det är nog inte länge sedan fånglägren och fängelserna för oliktänkande eller helt enkelt slumpvis utvalda människor i det gamla DDR och det som föregick den statsbildningen var en i stort sett okänd företeelse i det här landet. I Tyskland har man också åtminstone till för ett par år sedan talat ganska tyst om detta. Det passade inte in i bearbetningen av nazismens brott, eftersom det komplicerade bilden på ett sätt som gjorde allting mindre svartvitt och överskådligt. Men nu börjar alltså dessa berättelser nå ut allt mer.
För två år sedan tog jag mig för att på eget bevåg översätta en självbiografi skriven av en kvinna som tillbringat hela sin ungdom i stalinistiska/kommunistiska fängelser. Kvinnan heter Erika Riemann och boken heter ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Handlingen ser i stora drag ut så här:
En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.
Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.
Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…
Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför. I många år förföljs hon av mardrömmar och skräckvisioner och samtidigt plågas hon av svåra skuldkänslor, eftersom hon inte är ”rätt sorts offer”. Ingen vill höra hennes historia, människor i hennes omgivning kräver att hon ska släppa det förgångna och se framåt. Hon förtränger sina upplevelser så gott hon kan och lever sitt liv som en känslomässigt amputerad människa. Först när hon är över sjuttio år orkar hon samla sig för att äntligen ta itu med sitt traumatiska förflutna. Boken ”Die Schleife an Stalins Bart” är resultatet av Erika Riemanns bearbetning av erfarenheterna från fängelselivet och dess följder.
För nästan exakt två år sedan satt Erika Riemann här vid mitt köksbord. Jag höll på och översatte hennes biografi till svenska och när jag ringde henne för att ställa några frågor om vissa svåröversatta ord som rör förhållandena i fängelserna, föreslog hon att hon skulle komma hit så att vi kunde tala ordentligt. Nu vet jag vad en skedslukare är och jag vet hur det ser ut i en cell för skärpt arrest eller nej, det vet jag antagligen inte ändå, men jag vet mer än innan.
Under den första tiden som fånge har Erika ofta svårt att tro att det hela verkligen är allvar. Gång på gång säger hon till sig själv att det måste vara fråga om ett misstag och att allting snart kommer att ordna sig. Men tiden går och förhören blir hårdhäntare:
De här speciella förhören börjar med fullständig tystnad. Jag försöker sitta spikrak, medan en av officerarna hela tiden kretsar runt min pall. Då och då stannar han och siktar. För det mesta träffar han skålen vid dörren, bara sällan spottar han bredvid. Jag måste behärska mig för att dölja min avsmak, minsta rörelse från min sida får en knuff eller en örfil till följd. Annars bryts tystnaden bara av tolkens återkommande ord: ”Majoren väntar.”
Man läser upp mina bekännelser från tidigare nätter. Det viftas med papper. Jag måste skriva under. Ibland är jag nära att göra det. Jag är så trött. För en ostörd natt skulle jag nästan göra vad som helst. Men varje gång jag håller pappersbunten med ryska bokstäver i handen, dyker min gamla bångstyrighet upp ur mitt innersta. ”Jag tänker inte skriva under något. Och allra minst det här ryska klottret, som jag inte kan läsa. Då får ni vänta länge.”
En med särskilt många stjärnor knackar ur sin pipa i pannan på mig. Glödande aska regnar ner i knät på mig och äter sig igenom kläderna. Ofrivilligt lyfter jag handen för att borsta bort glöden. ”Sitt still!” Ett hårt slag i ansiktet understryker befallningen.
Så småningom inser Erika att hon nog inte kommer att släppas ut i första taget. Ett vanligt inslag i vardagen i de kvinnofängelser hon kommer att vistas i är våldtäkten. Särskilt i början när fångarna ännu inte brutits ner av sjukdom och svält. Misshandel och förnedring hör också till rutinerna i fängelserna. När Erika är femton kläs hon av naken inför en grupp manliga fångvaktare. Sedan tar de fram brandslangen och duschar henne med iskallt vatten och starkast möjliga stråle tills hon svimmar och faller i golvet. En annan gång sätter de henne naken i en gryta och rullar henne nerför trapporna från våning till våning i fängelset tills hon slagit i huvudet så många gånger att hon förlorar medvetandet. Det hon minns tydligast är hur roligt vakterna hade åt detta. Skratten ekar i hennes huvud långt efteråt.
Åren går. Hon sitter i isoleringscell. Hon sitter i gemensamcell, hon svälter och misshandlas och många omkring henne dör av hunger och sjukdom. Vägglöss finns det i nästan alla fängelserna och många är alldeles sönderklösta och fulla med svårläkta sår. Då och då flyttas fångarna från ett fängelse till ett annat. De transporteras i boskapsvagnar, tätt packade, nästan utan mat och med ett hål i vagnsgolvet som toalett. En resa på tjugo-trettio mil kan ta över en vecka. Det är mörkt i vagnarna och ingen vet vart det bär hän:
Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.
Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.
Också den här transporten når någon gång sitt mål.
Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.
Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.
När fångarna förs genom städer för att komma till nästa fängelse eller läger är det aldrig någon människa som ser dem. Gatorna de drivs fram längs är alltid folktomma:
Om jag överlever det här, om jag någonsin blir fri, då vill jag tillbaka dit. Pappa, mamma, morfar, för mitt inre öga ser jag dem samlade i morfars trädgård. Där sitter de och väntar på mig. Ingenting får ha ändrat sig där. Allt ska vara som det var förr, som om jag aldrig hade varit borta.
Men det är inte genom min hemstad vi går utan genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.
Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.
”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettes så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.
Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.
Efter åtta års fångenskap friges Erika en dag tillsammans med en grupp andra kvinnor. De har fått äta upp sig lite före frigivningen, men ser ändå ut så att man lägger märke till dem – de är utmärglade, grå i hyn och en del har ben som är uppsvällda av hungerödem. De är vilsna och vet inte längre hur man lever utanför lägervärlden. Erikas familj har lämnat DDR och bor i Hamburg. När Erika är på ett kort besök hos sina morföräldrar i hemstaden Mühlhausen innan hon reser vidare till Hamburg får hon veta att hon måste lämna landet så fort som möjligt. En ny våg av tillfångataganden är på väg, många av de nyss frigivna fängslas igen. Hennes namn finns på listorna. På falska papper räddar hon sig över till Västtyskland.
Erika gifter sig och får barn, skiljer sig, gifter sig igen och får barn. Hela tiden hänger det förflutna över henne. Hon kan inte frigöra sig från upplevelserna i lägren eftersom hon inte får tala om dem. Antingen bemöts hon med misstänksamhet: Riktigt oskyldig kan du väl inte ha varit. Man spärrade väl inte in folk så där utan anledning? Eller också ber man henne att äntligen släppa det gamla och se framåt. Men hon kan inte göra sig av med de förnedrande minnesbilderna och tvånget att tiga gör hennes liv svårt och komplicerat. Hon har svårt att lita på människor, hon känner sig föraktad. Först nu när hon är över sjuttio år har tiderna och samhällsklimatet förändrats så att det finns plats också för en röst som hennes. Det hon har att berätta gör bilden av vår samtidshistoria mer svårtydd och mindre svartvit än den hittills varit för många. De flesta av Erikas olyckssystrar och olycksbröder har hunnit dö under tiden som gått sedan fångenskapen, men några finns kvar och det gäller att lyssna på dem medan de ännu kan tala.
Jag översatte alltså den här biografin för ungefär två år sedan. Efter det har jag varit i kontakt med ett antal förlag och ibland har det sett ut som om företaget skulle gå i lås, men varje gång har det sedan dykt upp något hinder som till exempel att det inte är lönsamt eller att en sådan här historia inte kan intressera en svensk läsekrets. Idag ligger översättningen hos en ny förläggare – kanske blir publiceringen verklighet den här gången…
