Gottfried Benn

![Benn](/wp-content/200_04.jpg @alignright)Det finns dikter av Gottfried Benn som jag aldrig kommer helt ur greppet på. Benn var läkare och mycket av stoffet till dikterna är hämtat från sjukdomens och det kroppsliga sönderfallets värld. ”Mann und Frau gehn durch die Krebsbaracke” ur diktsamlingen ”Morgue und andere Gedichte” (1912) är en dikt om kropparnas sönderfall, en dikt som uppehåller sig i flödet mellan den kroppsliga kärleken och kroppens oundvikliga väg mot upplösning. Stanna till exempel vid sekvensen ”Sieh, dieser Klumpen Fett und faule Säfte, das war einst einem Mann groß und hieß auch Rausch und Heimat”.

Mann und Frau gehn durch die Krebsbaracke

Der Mann:
Hier diese Reihe sind zerfallene Schöße
und diese Reihe ist zerfallene Brust.
Bett stinkt bei Bett. Die Schwestern wechseln stündlich.

Komm, hebe ruhig diese Decke auf.
Sieh, dieser Klumpen Fett und faule Säfte,
das war einst einem Mann groß
und hieß auch Rausch und Heimat.

Komm, sieh auf diese Narbe an der Brust.
Fühlst du den Rosenkranz von weichen Knoten?
Fühl ruhig hin. Das Fleisch ist weich und schmerzt nicht.

Hier diese blutet wie aus dreißig Leibern.
Kein Mensch hat so viel Blut.
Hier dieser schnitt man
erst noch ein Kind aus dem verkrebsten Schoß.

Man läßt sie schlafen. Tag und Nacht. – Den Neuen
sagt man: Hier schläft man sich gesund. – Nur sonntags
für den Besuch läßt man sie etwas wacher.

Nahrung wird wenig noch verzehrt. Die Rücken
sind wund. Du siehst die Fliegen. Manchmal
wäscht sie die Schwester. Wie man Bänke wäscht.

Hier schwillt der Acker schon um jedes Bett.
Fleisch ebnet sich zu Land. Glut gibt sich fort.
Saft schickt sich an zu rinnen. Erde ruft.

Några år var Gottfried Benn och Else Lasker-Schüler ett par. Hon skrev under den tiden en serie dikter om honom eller till honom. Här är den som avslutar den lilla samlingen ”Gottfried Benn – Der hehre König Giselheer stieß mit seinem Lanzenspeer mitten in mein Herz”:

O ich möcht aus der Welt

Dann weinst du um mich.
Blutbuchen schüren
Meine Träume kriegerisch.

Durch finster Gestrüpp
Muß ich
Und Gräben und Wasser.

Immer schlägt wilde Welle
An mein Herz;
Innerer Feind.

O ich möchte aus der Welt!
Aber auch fern von ihr
Irr ich, ein Flackerlicht

Um Gottes Grab.

Else L-S

Om att hämnas

När jag var så där tio-elva år gjorde jag en upptäckt – det är väl i den åldern många gör de största upptäckterna i livet. Jag hade nyss haft ett stort och uppslitande gräl med Pia, min bästa vän på den tiden. Grälet hade slutat med att hon fick in en dräpande fullträff på mig. När jag efteråt gick för mig själv kände jag ilskan och hämdlystnaden banka i mig – ledsen var jag också – och jag letade efter ett ännu värre och elakare svar att slå tillbaka med. Och jag fann det! Under en stund riktigt vältrade jag mig i att tänka mig Pias ansikte när hon hörde vad jag hittat på. Så skulle jag säga, då skulle hon allt få! Men så hände något överraskande: För att riktigt smaka av hämndens ljuvhet försökte jag föreställa mig hur hon skulle känna sig inuti, när jag sa det där förskräckliga. Och då såg jag att det hela bara var trist och tomt. Hon skulle bli ledsen, ja, och kanske arg och sedan skulle hon tänkte det och det elaka eller besvikna om mig. Hon skulle absolut aldrig tänka att ”det där var verkligen ett otroligt bra svar”, aldrig. Jag kände mig berövad min hämnd, besviken på att det faktiskt inte skulle vara någon idé att sticka till så där vasst och farligt.

Jag minns inte hur det fortsatte sedan. Jag vet alltså inte om jag ändå hämnades, jag hade ju verkligen en fantastisk replik i ärmen, så visst var det lockande trots allt. Det jag minns är att hämnden blev tråkig. Detta betyder inte att jag har slutat att hämnas oförätter, inbillade eller verkliga, men jag vet att om jag vid sådana tillfällen tänker mig in i den andra personen, så blir hämnden eller den tänkta hämnden utan glans. Trist blir den.

Ska jag vara helt ärlig så upplevde jag den där upptäckten först och främst som en förlust.

Quid est herba? Vestis terrae.

gräs

Jag bläddrar i mina latinböcker från skoltiden. Nej, jag har inte kvar särskilt många av mina gamla skolböcker, men latinböckerna har jag velat behålla. Här är ”Schola latina”, nybörjarboken:

Schola latina

Jag läser ett litet kapitel som på ett både djärvt och dråpligt sätt sammanfattar livet och världen. Texten är ett utdrag ur ett pedagogiskt samtal mellan kejsarsonen Pippin och läraren Alkuin och platsen för samtalet är Karl den stores hovskola i Aachen.

A: Quid est ver?
P: Pictor terrae.
A: Quid est autumnus?
P: Horreum anni.
A: Quid est herba?
P: Vestis terrae.
A: Quid sunt olera?
P: Amici medicorum, laus coquorum.
A: Quid est luna?
P: Oculus noctis, praesaga tempestatum.
A: Quid sunt stellae?
P: Nautarum gubernatores, noctis decor.
A: Quid est mare?
P: Limes terrae, divisor regionum, fons imbrium, refugium periculis.
A: Quid est navis?
P: Navis est domus erratica, viator sine vestigiis.
A: Quid est corpus?
P: Domicilium animae.
A: Quid sunt comae?
P: Vestes capitis.
A: Quid est barba?
P: Sexus discretio, honor aetatis.
A: Quid est cerebrum?
P: Servator memoriae.
A: Quid sunt oculi?
P: Duces corporis.
A: Quid est cor?
P: Receptaculum vitae.
A: Quid est sanguis?
P: Humor venarum, vitae alimentum.
A: Quid sunt venae?
P: Fontes carnis.
A: Quid est vita?
P: Beatorum laetitia, miserorum maestitia, exspectatio mortis.

Frågorna och svaren ringlar sig egensinnigt från ”Vad är våren? – Jordens målare” till ”Vad är livet? – De lyckligas glädje, de olyckligas smärta, väntan på döden”. Som rubrik väljer jag ”Vad är gräset? – Jordens klädnad”.

palatskapellet
Palatskapellet i Aachen, byggt omkring 800

Individ

Vid några tillfällen har jag här – inför öppen ridå – funderat över olika beteckningar på människan eller ska vi säga den enskilda människan. En gång tog jag upp ordet ”person” så här bland annat:

Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.

Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken.

Inne i den här texten talar jag med en viss obesvärad självklarhet om ”individ”, men också det är väl ett ord som man spekulera kring. Vad har det för ursprung – det kanske i och för sig är ganska självklart -, vad betyder det och vad säger det om vår föreställning om människan?

Först då ursprunget: Ordet ”individ” härstammar från latinets ”individuus” eller ”individuum”, vilket betyder ”odelad” eller ”odelbar”. Ordet ”individ” skulle kunna ses som ett slags hölje eller strumpa som man försöker hålla samman den mänskliga personligheten med. Vi vill gärna tänka oss att vår personlighet är en och ändå vet vi att vi idag inte är samma person som för tio, tjugo, fyrtio år (och så vidare beroende på hur gamla vi hunnit bli) sedan och att vi egentligen inte heller är samma person i det ena som i det andra sammanhanget eller med den ena eller andra människan. Vi vill tänka oss att det finns ett slags essens i oss som är vi eller vårt jag. Är det kanske kroppen som är individualiteten, alltså det odelbara; vi kan ju inte kliva ut ur vår kropp, men även kroppen befinner sig naturligtvis i ständig förändring. Och vad är det att vara sann mot sig själv, eller osann?

Joachim Fest: Ulrike Meinhof (del 2)

Här kommer nu andra och sista delen av min text om Joachim Fests Meinhofkapitel i hans bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde”.

UM

Under kapitlets lopp kan man via samtalen mellan henne och Fest följa Ulrike Meinhofs färd in i extremismens återvändsgränd. Hon är en helt annan människa i slutet än i början av texten. Det eftertänksamma och åtminstone i viss mån öppna försvinner steg för steg ur hennes sätt att vara.

Där jag slutade igår befann vi oss någonstans i sextiotalets mitt. Fest och Meinhof fortsätter att träffas och samtala. Meinhof talar om och om igen om katastroftillståndet i det västtyska samhället. Fest ställer envisa frågor om hur hon egentligen tänker sig sitt framtida idealsamhälle i detalj. Hon svarar inte utan talar om fascimen som finns överallt och som måste bort. Han manar till nyansering och eftertanke och säger att ”talkörernas terror” inte kan föra till någon dialog. Hon kallar den västtyska demokratin för en förklädd ”koncentrationslägerstat” (KZ-Staat) och fortsätter med att säga att denna stat kräver ”motvåld” (Gegengewalt). Han kontrar med att om ordet ”motvåld” hade varit uppfunnet då, så hade det på sin tid varit en perfekt nazistterm.

Fest lämnar sedan för ett ögonblick samtalen med Meinhof och kastar en blick på samhällsutveckligen i Västtyskland. Året är 1967. Vid den här tiden råkar massmedia allt mer i händerna på de stora partierna. Han själv, som partilös, förlorar sin programledarroll över nyhetsprogrammet ”Panorama” till en visserligen kompetent men politiskt tillsatt journalist. Meinhof deltar i en demonstration emot förfarandet och dessutom skriver hon kritiskt om det i ”konkret”. Några dagar senare tackar Fest henne för hennes ansträngningar och tillägger att de tyvärr misslyckats. Hon vill inte höra något om misslyckande, utan menar att protesterna är en signal som ska föra till en explosion. Han säger att han inte vill vara med om någon explosion.

Vid den här tiden lämnar Fest nyhetsprogrammen i TV över huvud taget och börjar skriva på sin Hitlerbiografi. Meinhof blir mycket upprörd över detta och menar att han sviker sina samhälleliga plikter. Här tycker sig Fest för första gången höra en ilska i hennes röst som är riktad mot honom som person. Samtalet slutar i förstämning. Men efter en tid träffas de igen och diskussionen fortsätter. Meinhof talar om våldet från den västtyska staten sida, men Fest menar att våldet frodas mycket mer på hennes sida. Han menar att nästan alla hennes idéer bärs av hat, hat emot det borgerliga samhället, mot sederna och mot bildning och att nästan ingenting i det hon talar om är för något – så gott som allt är destruktivt eller förgrovande. Som ett exempel tar han inställningen till sexualiteten bland dem som Meinhof sympatiserar med:

Die Sexualität beispielsweise, die mit soviel pubertärer Dicktuerei herausgekerht werde, sei nicht einmal von den steifsten Stehkragenträgern so verklemmt und trübselig dargeboten wie von den Wortführern der Kommunen.

Sexualiteten till exempel, som framhävs med en sådan pubertetsmässig skrytsamhet, framstår som till och med ännu mer hämmad och dyster bland kommunernas talesmän än bland de stelaste stofiler. (Jag hittar i hastigheten inte någon bra översättning av ”Stehkragenträger”.)

Samtalen går vidare och Meinhof fortsätter att tala om att det borgerliga samhället är genomruttet och att det måste bort och Fest fortsätter att fråga henne vad som ska komma i stället. Hon svarar alltid vagt på detta och säger något om ”fredlig samvaro” och ”liv i försoning”. Hon tycker att Fest har en ”rovdjursbild” av människan och han svarar att hon lever i antikens och upplysningens illusion om människan som ädel, hjälpsam och god. ”Den som inte räknar med ondskan, kommer alltid att misslyckas”, säger han.

Fest tycker sig märka att Meinhof undan för undan blir mer och mer fantasilös och förbittrad. Hon biter sig hårdare och hårdare fast i felen hos det samhälle som är och hon säger mindre och mindre (och det var redan tidigare ganska lite) om det hon vill ska komma i stället. Och allt oftare tappar hon humöret under deras samtal och dessutom verkar hon mer och mer villrådig, tycker Fest. Vid slutet av ett av deras möten säger Fest att det är farligt omge sig med för många jasägare, det konstruktiva samtalet upphör då och man hamnar till sist i ett tomrum eller så förlorar man fotfästet. ”Kanske är jag redan där”, svarar hon och reser sig upp.

Begegnungen

Vid ett tillfälle träffar Fest den militante studentledaren Rudi Dutschke och försöker då ställa några frågor till honom om hur han tänker sig framtiden om hans idéer skulle segra. Dutschke undviker att svara och håller i stället ett kort ”antiborgerligt” propagandaanförande för Fest. En tid senare samtalar Fest och Meinhof om detta möte. Meinhof menar att Fest missförstått Dutschke, att han inte förstår vilket civilkurage och vilken moralisk integritet han har. Fest svarar att om man har som mål att åstadkomma radikala samhällsförändringar, så räcker inte de egenskaperna utan man måste veta vad man konkret vill åstadkomma. Då säger Meinhof plötsligt att det inte är någon idé att kämpa emot missförhållande med det skrivna ordet, det är dags att ta till vapen. Fest svarar att med det ger hon upp demokratins princip. Och han tillägger att han hoppas att hon inte bestämt sig för våldets väg. Hon svarar att hon inte är någon ”aktionstyp”. Då säger Fest att det betyder ingenting, för just det opassande har alltid utövat en oemotståndlig lockelse på människor. Innan de skiljs säger Meinhof med uppgiven röst: ”Utvägslösheten tar nästan kål på mig.”

Detta kom att bli deras sista möte. Efter det hör Fest att hon kommit i kontakt med Andreas Baader och Gudrun Ensslin och att hon valt våldets väg.