När jag var så där tio-elva år gjorde jag en upptäckt – det är väl i den åldern många gör de största upptäckterna i livet. Jag hade nyss haft ett stort och uppslitande gräl med Pia, min bästa vän på den tiden. Grälet hade slutat med att hon fick in en dräpande fullträff på mig. När jag efteråt gick för mig själv kände jag ilskan och hämdlystnaden banka i mig – ledsen var jag också – och jag letade efter ett ännu värre och elakare svar att slå tillbaka med. Och jag fann det! Under en stund riktigt vältrade jag mig i att tänka mig Pias ansikte när hon hörde vad jag hittat på. Så skulle jag säga, då skulle hon allt få! Men så hände något överraskande: För att riktigt smaka av hämndens ljuvhet försökte jag föreställa mig hur hon skulle känna sig inuti, när jag sa det där förskräckliga. Och då såg jag att det hela bara var trist och tomt. Hon skulle bli ledsen, ja, och kanske arg och sedan skulle hon tänkte det och det elaka eller besvikna om mig. Hon skulle absolut aldrig tänka att ”det där var verkligen ett otroligt bra svar”, aldrig. Jag kände mig berövad min hämnd, besviken på att det faktiskt inte skulle vara någon idé att sticka till så där vasst och farligt.
Jag minns inte hur det fortsatte sedan. Jag vet alltså inte om jag ändå hämnades, jag hade ju verkligen en fantastisk replik i ärmen, så visst var det lockande trots allt. Det jag minns är att hämnden blev tråkig. Detta betyder inte att jag har slutat att hämnas oförätter, inbillade eller verkliga, men jag vet att om jag vid sådana tillfällen tänker mig in i den andra personen, så blir hämnden eller den tänkta hämnden utan glans. Trist blir den.
Ska jag vara helt ärlig så upplevde jag den där upptäckten först och främst som en förlust.
Hämnas är så fult att man
blott i smyg det göra kan
Falstaff, fakir
men en förlust gör utrymme för annat?
Förlust: det tråkiga är att man visst blir ledsen när man blir utsatt för övergrepp/tjuvnyp/trakasserier, men att man inte kan få ut någon glädje när man lyckas ”daska tillbaka”. Så tänkte jag då och egentligen har jag inte ändrat mig särskilt mycket.
Hämnd är nog ganska verkningslöst, men att man skäller ut folk efter noter kan däremot hjälpa.
Om det är någon form av upprättelse man är ute efter och egentligen är det väl snarare DET man är?
Karin, ibland inträffar märkliga sammanträffanden och din formulering: ”men att man skäller ut folk efter noter kan däremot hjälpa.” gör att jag, måhända lite hämdlystet, får en obändig lust att lägga in en länk som innehåller just en sådan här utmärkt utskällning ”efter noter”:
http://tankenochkanslan.wordpress.com/2007/02/08/den-bloggintellektuella-posen/
Ja, det var ord och inga visor!
Kall hämnd smakar bäst, har jag för mig att det heter på något språk. Möjligen tyska.
Det har blivit något ironiskt över det här inlägget i dess kombination med den väg kommentarerna sedan har kommit att ta. Jag skrev inlägget för att peka på det (trist) meningslösa i att hämnas, men under kommentarslingans lopp kom jag sedan att serveras/servera mig en liten hämd eller ett litet ”tillrättaställande” som egentligen inte alls smakade så illa.
I Frankrike säger man ”La vengeance est un plat qui se mange froid”. Men jag såg någonstans att citatet tillskrevs Wilhelm Wander, och att den då översattes till franska som ”La vengeance est un plat qui gagne à être mangé froid.”