Göran Börge är en författare jag uppskattar mycket. Just nu läser jag om hans bok om Sardinien, ”På sardernas ö”. Boken är från 1988, och en hel del har säkert ändrat sig under de gångna 20 åren, men mycket i boken är helt obundet av tiden och det som är tidsbundet kan man läsa som historia.
En sak som jag aldrig kunnat glömma från den första läsningen (1988) är Börges beskrivning av sarderna som ett öfolk som alltid levt vänt från havet mot öns inre. Fiske och sjöfart var under långa tider mycket outvecklade och från havet ansågs inget gott komma. Ett gammalt talesätt på ön lyder ”Furat chie venit dae su mare” (Den rövar som kommer från havet). (För övrigt betraktas sardiskan inte som en italiensk dialekt utan som ett eget språk.)
Ett kapitel i ”På sardernas ö” heter ”Geografiskt signalement” och det börjar på det här suggestiva sättet:
Ett vanligt fabrikat av öl på Sardinien kallas Ichnusa. Ett mineralvatten man ofta ser heter Sandalia. Båda namnen vittnar om sardernas starka traditionsmedvetenhet.
En uråldrig myt – mycket på den här ön är uråldrigt – säger att när Gud skapat allt annat på jorden fanns en del material av varjehanda slag över. Av det blev Sardinien till, och ön fick sin form av att Gud satte sin fot på den kaotiska anhopningen av byggrester. Så kom denna minikontinent att bestå av lite av varje, kom att uppvisa den växlingsrika mångfald som är en väsentlig del av dess egenart och som gör den så tilltalande.
Antikens greker benämnde ön Ichnousa, av ”ichnos”, fotspår, eller Sandaliotis, den sandalformade. En blick på kartan ger belägg för deras iakttagelse, som talar för att de var goda kartografer.
Lite längre ner på samma sida får vi en beskrivning av den vy som möter gästen som kommer över havet från det italienska fastlandet:
Topografiskt vänder Sardinien, kan man säga, ryggen åt Italien. Den östra kusten är på det hela taget ganska avvisande och där innanför reser sig de högsta och mest otillgängliga bergmassiven, de som historien igenom varit sardernas säkraste tillflykt och som ännu är de arkaiska traditionernas hemvist.
Jag minns den där branta avvisande kusten från en tidig morgon någon gång i slutet av sjuttiotalet. Tillsammans med två väninnor hade jag ”valt” att göra överfärden Civitavecchia-Olbia just en natt när färjans passagerare nästan uteslutande bestod av unga sardiska män som var på väg hem på permission från sin militärtjänst på fastlandet. I Italien betraktades sarder på den tiden som underliga, lantliga och ”getaktiga”, så de här pojkarna eller männen hade säkert inte många goda erfarenheter från livet i Italien – militärtjänsten i sig var ju knappast något nöje och som sarder hade säkert många av dem blivit extra hunsade. Nu när de närmade sig hemön fylldes de plötsligt av övermod och självsäkerhet. De dansade sina folkdanser runt oss och "bräkte" på det där speciella sättet som ingår i den sardiska folkviseskatten. Under nattens lopp blev de allt mer handgripliga mot oss, men lyckades ändå inte uppnå vad de var ute efter. I gryningen stod jag uppe på däck och såg den mörka branta kusten komma allt närmare. Just när jag började kunna urskilja de första små husen, hörde jag en röst alldeles intill mig. Det var en av de små hemvändande soldaterna som talade: ”Quando arriviamo vi impicchiamo”, sa han med låg hotfull röst. Inne i mitt huvud började det pulsera, vad betyder ”impiccare” tänkte jag, det kan väl inte betyda det jag tror, jo det gör nog, det betyder ”hänga” eller möjligen "kväva". Nå, vi klarade oss och blev inte hängda, men vår väg genom Olbias hamn till tåget mot Alghero blev en vettskrämd flykt.
Det finns ett kapitel i Börges bok som innehåller några rader som på sätt och vis är ett slags parallell till den här händelsen på färjan eller kanske snarare till bakgrunden till den. Kapitlet heter ”Andens gnista i Siligo” och det handlar om Gavino Ledda som skrivit boken ”Padre padrone. L’educazione di un pastore” – som bröderna Taviani gjorde en film av. Det är de här raderna jag tänker på:
Först militärtjänsten, som förde Ledda till fastlandet, öppnade en väg, om också full av förödmjukelser. Han talade bara sardiska och var i det närmaste ovetande om allt som inte hade med får och lantbruk att göra.
Det finns ett kapitel till i boken som heter något med ”andens gnista” och det är kapitlet om Grazia Deledda – ”Andens gnista i Nuoro” heter det. Deleddas romaner handlar egentligen alla om det uråldriga eller tidlösa Sardinien, dess seder och människor. Så här bland annat skriver Göran Börge om Deledda:
Grazia hade en egensinnig och enveten läggning och var inte hågad att acceptera den husliga fångenskap som då var den sardiska kvinnans vanliga öde. Efter de få skolår vilka ansågs nog för en flicka fortsatte hon att studera på egen hand – i brödernas skolböcker och med hjälp av det blygsamma bibliotek som en morbror vilken var kanik ställde till hennes förfogande. Samtidigt sög hon till sig av stadens och traktens krönika.
1888 skickade hon en novell, ”Sardiskt blod”, till en tidskrift i Rom, fick den tryckt och orsakade därmed skandal i Nuoro, där man redan spått den upproriska 17-åringen ett dystert öde. Hon fortsatte dock, längs den väg hon valt. Redan samma år började den första romanen publiceras i avsnitt.
Grazia Deledda skrev på italienska, men åtminstone hennes kanske mest kända roman ”Elias Portolu” finns i sardisk översättning. Boken finns också i svensk översättning – Deledda fick för övrigt Nobelpriset 1926 – och den handlar om en desperat lycklig-olycklig kärlek. De första raderna i boken skildrar huvudpersonens återkomst till Nuoro efter en fängelsevistelse på fastlandet. Samtidigt nämns att brodern Pietro snart ska gifta sig. Han ska gifta sig med den kvinna som Elias kommer att förälska sig i, så inledningsraderna innehåller egentligen grundelementen till romanens konflikt eller dilemma.
Giorni lieti s’avvicinavano per la famiglia Portolu, di Nuoro. Agli ultimi di aprile doveva ritornare il figlio Elias, che scontava una condanna in un penitenziario del continente; poi doveva sposarsi Pietro, il maggiore dei tre giovani Portolu.
Si preparava una specie di festa: la casa era intonacata di fresco, il vino ed il pane pronti; pareva che Elias dovesse tornare dagli studi, ed era con un certo orgoglio che i parenti, finita la sua disgrazia, lo aspettavano.
Mycket av det här befinner sig långt ifrån det som dagens Sardinienturist kan tänkas uppleva under sin sol- och badresa till exempelvis Costa Smeralda (Smaragdkusten), men detta andra finns också eller har åtminstone funnits.
Subregioni sardi
