Dockan som övermänniska

Än en gång har jag blivit påmind om dockteaterns svindlande märkliga värld.

sesam

Först en blick bakåt:

För kanske två månader sedan fick jag en text av Heinrich von Kleist i händerna som heter ”Über das Marionettentheater”. Det är ett slags essä om dockteater och teaterdockor som är utformad som en dialog. Två män samtalar, den ene är en framstående dansare och den andre är den undrande jagpersonen. Denne frågar varför dansaren besöker något så folkligt och oexklusivt som marionetteatern på stadens torg. Dansaren svarar och går steg för steg allt djupare in på marionetternas fantastiska kvaliteter, deras överlägsenhet över dansare av kött och blod. Han talar om tyngdpunkten i dockan, om hennes själ. Lyssnaren försöker först värja sig emot dansarens ord, men blir så småningom mer och mer gripen ja, trollbunden. Samtalet eller snarare dansarens monolog närmar sig och uppnår ett slags klimax då han på lyssnarens fråga, vad det då egentligen är som gör dockan så överlägsen, svarar:

Fördelen? Först och främst en negativ, min förträfflige vän, nämligen den att han aldrig gör sig till. – För tillgjordhet uppstår, som Ni vet, när själen (vis motrix) befinner sig någon annanstans än i rörelsens tyngdpunkt. Eftersom maskinsten nu en gång, genom strängen eller tråden, inte har någon annan punkt i sitt våld än just denna, så är alla övriga lemmar så som de skall vara, döda, rena pendlar, och följer enbart tyngdlagen; en förträfflig egenskap, som man förgäves letar efter hos större delen av våra dansare.

Lite längre fram fortsätter dansaren i sin jämförelse mellan marionetten och den verklige dansaren så här:

Dockorna behöver marken bara – som älvorna – till att snudda vid och till att genom det korta avbrottet ge lemmarnas flykt nytt liv; vi behöver den för att vila på den och hämta oss från dansens ansträngning; ett ögonblick som helt uppenbart inte självt är dans och som man inte kan göra annat av än att i möjligaste mån låta det försvinna.

Och härom dagen for marionetterna över mig igen, när jag läste en text skriven av Laura Welmont, där en teaters dockor på ett liknande sätt framställs som överlägsna mänskliga skådespelare. I texten möter vi Nasrin Barati som förestår Teater Sesam i Göteborg.

sesam

Här följer några rader ur texten:

Nasrin Barati har ofta fått frågan om varför hon har valt att ägna sitt liv åt just dockteater. Varför dockor, vad är det som är så speciellt med det? Och svaret är:

– Det finns ingenting som man inte kan få fram med dockteater. Man har mer utrymme för fantasin, fler möjligheter. Känslan man får fram kan aldrig jämföras med en vanlig teaterupplevelse, säger hon och ger ett exempel från en föreställning hon såg på en festival i Tyskland:

– En två meter hög docka med svepande kläder skred in och skapade en av de mäktigaste scenerna jag sett. Ingen skådespelare hade kunnat gestalta det lika bra.

Dockor är förmer än människor när det gäller scenisk gestaltning, dockor är lösgjorda från människans bojor och verklighetstyngd, dockor är nästan (lätta) som tanken eller fantasin.

galram1
foto Ola Kjelby

galram2
foto Ola Kjelby

Kommentera