Författare: Bodil Z

Om Eichendorffs ljusa lätta novell ”Aus dem Leben eines Taugenichts” tänker jag tala någon gång längre fram på ett mera riktigt sätt – den är min vårbok framför andra. Idag vill jag låta er höra vad Thomas Mann tänkte om huvudpersonen i novellen och om hur han såg något typiskt tyskt i den här unge mannens sätt att vara. Detta är än en gång en bild av tysken och det tyska som är oändligt avlägsen från de gängse svenska klichéerna.

Här följer nu två avsnitt ur Thomas Manns text om Taugenichts:

Der Charakter des Taugenichts ist folgender. Seine Bedürfnisse schwanken zwischen völligstem Müßiggang, so daß ihm vor Faulheit die Knochen knacken, und einem vag-erwartungsvollen Vagabundentriebe ins Weite, der ihm die Landstraßen als Brücken – über das schimmernde Land sich fern über Berge und Täler hinausschwimmende Brücken zeigt. Er ist nicht allein selber nutzlos, sondern er wünscht auch die Welt nutzlos zu sehen, und als er ein Gärtchen zu bewirtschaften hat, wirtf er Kartoffeln und anderes Gemüse, das er darin findet, hinaus und bebaut es zum Befremden der Leute ganz mit erlesenen Blumen, mit denen er allerdings seine hohe Frau beschenken will und die also wohl einen Zweck haben, aber nur einen unpraktisch-empfindsamen. Er ist von der Familie der jüngsten Söhne und dummen Hänse des Märchens, von denen niemand etwas erwartet und die dann doch die Aufgabe lösen und die Prinzessin zur Frau bekommen. Das heißt, er ist ein Gotteskind, dem es der Herr im Schlafe gibt, und er weiß auch; denn als er in die Welt zieht, wiederholt er nicht seines Vaters Wort vom Broterwerb, sondern erklärt leichthin, er gehe, sein Glück zu machen.

•

Er ist Mensch, und er ist es so sehr, daß er überhaupt nichts außerdem sein will und kann; eben deshalb ist er der Taugenichts. Denn man ist selbstverständlich ein Taugenichts, wenn man nichts weiter präsentiert, als eben ein Mensch zu sein. Auch ist sein Menschentum wenig differenziert, es hat etwas Abstraktes, es ist bestimmt nur im nationalen Sinn, – dies allerdings sehr stark; es ist überzeugend und exemplarisch deutsch, und obgleich sein Format so bescheiden ist, möchte man ausrufen: wahrhaftig, der deutsche Mensch!

Och det här är min översättning av Thomas Manns ord:

”Odågans” karaktär kan beskrivas så här: Hans sätt att vara pendlar mellan den absolutaste overksamhet, så att det knakar i benknotorna på honom av lättja, och en vagt förväntansfull vandringslust bort över vidderna, som låter honom se landsvägarna som broar – som svävande broar som sträcker sig långt ut över det skimrande landskapet, över berg och dalar. Han är inte bara själv till ingen nytta alls, utan han önskar sig också världen helt utan nyttoinriktning och när han får till uppgift att sköta en liten trädgård kastar han ut potatis och andra grönsaker som han finner där och odlar i stället till folks förvåning utsökta blommor, som han vill beskänka sitt hjärtas dam med, dessa blommor har alltså visst ett syfte, men bara ett opraktiskt-känslomässigt sådant. Han tillhör de yngsta sönernas och sagans dummerjönsars familj, som ingen väntar sig något av och som sedan ändå klarar prövningarna och får prinsessan till fru. Det betyder att han är ett Guds älsklingsbarn som Herren ger allt i sömnen och han vet det också; för när han drar ut i världen upprepar han inte sin fars ord om att kämpa för brödfödan utan han säger i lätt ton att han ger sig av för att söka lyckan.

•

Han är människa och han är det så helt, att han inte alls vill eller kan vara någonting förutom det; just därför är han odågan. För man är självklart en odåga, om man inte kan visa upp något annat än detta att vara just en människa. Hans sätt att vara människa är emellertid inte särdeles differentierat, det har något abstrakt över sig, det är bestämt bara i nationellt hänseende – men där är det det i och för sig väldigt tydligt; det är övertygande och exemplariskt tyskt och även om hans format är så anspråkslöst, så skulle man vilja utropa: sannerligen, den tyska människan!

I kapitlet om Arnulf Baring i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” kommer Fest på ett ställe in på det han kallar ”den tyska urlasten realitetsförlusten”. Denna kritik av tyskarna eller det tyska befinner sig mycket långt ifrån de tjatiga schabloner som en svensk Tysklands- eller tyskkritik brukar innehålla. I Sverige är nästan all kritik av det tyska eller omdömen om Tyskland och tyskarna över huvud taget knutna till Nazityskland, stöveltramp eller möjligen – när man vill vara lite positiv – ordning och arbetsamhet.

Så här skriver Fest – han talar om hur Baring och han först kom i beröring med varandra och om hur en liknande syn på händelser i tysk 1900-talshistoria förde dem närmare varandra:

Dazu zählte vorab, wie wir in etlichen Gesprächen erörterten: daß die Politik mehr Wirklichkeitssinn verlangt, als gerade die Deutschen wahrhaben wollen, zumal alle fünf Regime des Landes im Verlauf des zwanzigsten Jahrhunderts, vom Kaiserreich bis hin zur DDR, am deutschen Urlaster des Realitätsverlusts gescheitert sind; daß die Kraft zum Träumen und zur Utopie, anders als viele glauben, immer nur das Ideal oder, in der Hochsprache der deutschen Philosophie, die ”regulative Idee” meinen darf, niemals die Verwirklichung; daß Pragmatismus und Skepsis die eigentlich demokratischen Tugenden sind und die Bundesrepublik, politisch wie kulturell, um den Preis ihrer Existenz zum Westen gehört; auch daß die Regime im Osten inhuman und widerwärtig sind, was bei allen taktischen Annäherungen immer bewußt bleiben müsse. Heute ist vor aller Augen, wie oft das vergessen wurde und wie sehr sie noch vor kurzer Zeit diejenigen, die es vergaßen, ebendies zugute hielten.

Och här är min översättning av textavsnittet:

Dit hörde till att börja med något som vi dryftade i åtskilliga samtal: att politik kräver mer verklighetsförankring än just tyskarna vill medge, i synnerhet som alla landets fem regimer under 1900-talets lopp, från kejsardömet till DDR, kommit på fall till följd av den tyska urlasten realitetsförlusten; att kraften till drömmar och utopier – till skillnad från vad många tror – endast bör syfta mot ett ideal eller som det heter på den tyska filosofins högspråk den ”regulativa idén”, aldrig mot förverkligandet; att pragmatism och skepsis är de egentliga demokratiska dygderna och att Förbundsrepubliken, politiskt såväl som kulturellt, för att över huvud taget kunna existera hör till väst; och också att regimerna i öst är inhumana och vedervärdiga, vilket trots alla taktiska närmanden alltid måste finnas i medvetandet. Idag står det klart hur ofta detta glömts och hur ännu för en kort tid sedan de som glömde detta ansåg just detta vara något fördelaktigt.