Individ

Vid några tillfällen har jag här – inför öppen ridå – funderat över olika beteckningar på människan eller ska vi säga den enskilda människan. En gång tog jag upp ordet ”person” så här bland annat:

Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.

Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken.

Inne i den här texten talar jag med en viss obesvärad självklarhet om ”individ”, men också det är väl ett ord som man spekulera kring. Vad har det för ursprung – det kanske i och för sig är ganska självklart -, vad betyder det och vad säger det om vår föreställning om människan?

Först då ursprunget: Ordet ”individ” härstammar från latinets ”individuus” eller ”individuum”, vilket betyder ”odelad” eller ”odelbar”. Ordet ”individ” skulle kunna ses som ett slags hölje eller strumpa som man försöker hålla samman den mänskliga personligheten med. Vi vill gärna tänka oss att vår personlighet är en och ändå vet vi att vi idag inte är samma person som för tio, tjugo, fyrtio år (och så vidare beroende på hur gamla vi hunnit bli) sedan och att vi egentligen inte heller är samma person i det ena som i det andra sammanhanget eller med den ena eller andra människan. Vi vill tänka oss att det finns ett slags essens i oss som är vi eller vårt jag. Är det kanske kroppen som är individualiteten, alltså det odelbara; vi kan ju inte kliva ut ur vår kropp, men även kroppen befinner sig naturligtvis i ständig förändring. Och vad är det att vara sann mot sig själv, eller osann?

4 tankar om “Individ

  1. Med allra största tvekan skriver jag denna kommentar men du har ju visat dig ytterst tolerant förut och förstår kanske att det faktiskt är ett djupt allvar bakom den till synes raljerande tonen.

    Dagens Nyheter (!) hade 1994 en hel artikelserie under rubriken ”Efter identiteten” (!!!). Då som nu är jag fullständigt ur stånd att förstå det meningsfulla i den typen av frågor. (OBS jag säger inte att meningen inte finns bara att jag inte förstår den.) Jag skrev därför ett inlägg som jag kallade ”Identitetskris i Gökmassivet”. DN säger att ”identitetens subjektiva kärna består i en sammanhängande upplevelse av helhet och mening. Individen är en patient som i bästa fall kan bli frisk.” Jag kan bara genmäla med ett citat från en av mina favoritfilosofer:”I yam what I yam and that’s all what I yam!”.

    Jag får väl citera fakiren Falstaff också: ”Grubbla icke häröver ty du kan då lätt bliva galen.”

    Ja ursäkta, men du har väl en delete-knapp? Det vet jag att du har.

  2. Hej Bengt,

    tack för detta – jag är för övrigt ”lite hemligt” förtjust i din förfinade tvekan inför att skriva in kommentaren. Dina ord från Gökmassivet får mig att lite yrvaket undra vad jag egentligen har skrivit. Är det individen som strumpa som manar fram den här trumpetstöten som kanske går att tolka som ”larva dig inte annars kan en maska gå”?

    PS Beträffande en ”för-lookie-funktion” så får jag höra mig för hos någon som kan sådant.

  3. “I yam what I yam and that’s all what I yam”

    Ha, det brukar Robert Crumb också köra med! Men jag tror att det är Karl-Alfred/Popeye från början.

Kommentera