Författare: Bodil Z

Jag har en liten bok med tankar av Hermann Hesse som Volker Michels har ställt samman. Ibland slår jag upp en sida i den och läser och försöker följa de tankegångar som står skrivna där.

Meistens sind die schlimmen und dummen Perioden mir nachher besser bekommen als die vernünftigen und scheinbar gedeihlichen. Ich muß Geduld haben, nicht Vernunft. Ich muß die Wurzeln tiefer treiben, nicht an den Ästen rütteln.

.

För det mesta har de hemska och dumma perioderna i efterhand varit bättre för mig än de förnuftiga och skenbart välgörande. Jag måste ha tålamod, inte förnuft. Jag måste slå djupare rötter, inte ruska på kvistarna.

Blick från huset i Montagnola i Schweiz

Jag läser vidare i lyrikantologin ”Jag i första och sista person” och väljer en ny text att visa här. Det är en dikt av Urszula Kozioł och översättningen är gjord av Anders Bodegård:

Vid havet

I skydd av natten
går månen ut och går
med jordens alla vatten
fram och tillbaka
fram och tillbaka

strax bakom ryggen
en iskall rysning
den hundrafotade vågens steg
följer dig hack i häl

det är havet ur själva djupet
som rusar huvudstupa fram
för att kasta sig för dina fötter
stunden innan
era vägar
skall skiljas åt
för alltid

I ett inre rum i min tillvaro översätter jag på prov en rad dikter av Else Lasker-Schüler. Här är en från idag:

Fullmåne

Tyst simmar månen genom mitt blod…
Slumrande toner är dagens ögon
Vandra-hit – tumla-dit –

Jag kan inte finna dina läppar…
Var är du, fjärran stad
Med dina signande dofter?

Alltid sänker sig mina ögonlock
Över världen – allting sover.

Och här är originalet:

Vollmond

Leise schwimmt der Mond durch mein Blut…
Schlummernde Töne sind die Augen des Tages
Wandelhin – taumelher –

Ich kann deine Lippen nicht finden…
Wo bist du, ferne Stadt
Mit den segnenden Düften?

Immer senken sich meine Lider
Über die Welt – alles schläft.

PS Här finns en lite längre text jag skrivit om Else Lasker-Schüler.

För att få lite överblick över mina texter, har jag idag satt ihop en länksida över de texter jag skrivit här om äldre italiensk litteratur. Med äldre menar jag litteratur från 1200-talet till och med 1800-talets första hälft eller från Dante till Manzoni:

Dante: Divina Commedia – I Dantes spår – Gradara och Focara

Dante: Vita Nuova – Dante: Vita nuova

Boccaccio: Decameron – Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret

Boccaccio: Decameron – Ringparabeln: Boccaccio – Lessing

Boccaccio: Decameron – Efter några dagars läsning av Decameron

Boiardo: Orlando innamorato – Orlando innamorato

Boiardo: Orlando innamorato – Sten – våg

Castiglione: Il libro del Cortegiano – Baldassarre Castiglione: Il libro del Cortegiano

Basile: Pentamerone – Pentamerone – sagornas saga

Basile: Pentamerone – En askungesaga från Pentamerone

Basile: Pentamerone – Björnhistoria ur Pentamerone och röd katt på köksbord

Basile: Pentamerone – Pentamerone – ordspråk

Basile: Pentamerone – Pentamerone: en törnrosasaga

Manzoni: I promessi sposi – Alessandro Manzoni: I promessi sposi

Ja, jag vet – ett hål på tvåhundra år mellan Basile och Manzoni. Jag skrev något om Da Pontes dagböcker, som hade kunna hamna mitt i hålet, men det kom bort. Och jag vet också att det är väldigt mycket Pentamerone, men varför inte? För övrigt tänker jag fylla på här med länkar till de texter som jag undan för undan skriver om det här ämnet.

För att inte bara bjuda på gammal skåpmat här ska ni få en komikladdad strof om svartsjuka ur ”Orlando innamorato” (bok 1, del 22, strof 17). Texten är från 1400-talet:

Perciò che sempre che alla torre entrava,
Le pulice scotea del vestimento,
E tutte fuor de l’uscio le cacciava;
Né stava per quel dì più mai contento,
Se una mosca con meco ritrovava;
Anzi diceva con molto tormento:
È femina over maschio questa mosca?
Non la tenire, o fa ch’io la cognosca.

Bakgrunden till den här lilla episoden ur eposets myller av personer och händelser är att en äldre man gift sig med en ung och vacker kvinna och att han på grund av svartsjuka håller henne instängd i ett torn. I den här strofen är det den unga hustrun som ironiskt-försmädligt berättar om sin belägenhet. Så här säger hon – relativt fritt översatt:

Varje gång han kom upp till mig i tornet skakade han därför alla loppor ur mina kläder och kastade ut dem genom dörren. Och han fick alls ingen ro, om han en dag fann en fluga hos mig, nej, han frågade ängsligt om den flugan var hona eller hanne. Och så tillade han: låt den inte stanna eller låt mig åtminstone få lära känna den.