För att få lite överblick över mina texter, har jag idag satt ihop en länksida över de texter jag skrivit här om äldre italiensk litteratur. Med äldre menar jag litteratur från 1200-talet till och med 1800-talets första hälft eller från Dante till Manzoni:
Dante: Divina Commedia – I Dantes spår – Gradara och Focara
Dante: Vita Nuova – Dante: Vita nuova
Boccaccio: Decameron – Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret
Boccaccio: Decameron – Ringparabeln: Boccaccio – Lessing
Boccaccio: Decameron – Efter några dagars läsning av Decameron
Boiardo: Orlando innamorato – Orlando innamorato
Boiardo: Orlando innamorato – Sten – våg
Castiglione: Il libro del Cortegiano – Baldassarre Castiglione: Il libro del Cortegiano
Basile: Pentamerone – Pentamerone – sagornas saga
Basile: Pentamerone – En askungesaga från Pentamerone
Basile: Pentamerone – Björnhistoria ur Pentamerone och röd katt på köksbord
Basile: Pentamerone – Pentamerone – ordspråk
Basile: Pentamerone – Pentamerone: en törnrosasaga
Manzoni: I promessi sposi – Alessandro Manzoni: I promessi sposi
Ja, jag vet – ett hål på tvåhundra år mellan Basile och Manzoni. Jag skrev något om Da Pontes dagböcker, som hade kunna hamna mitt i hålet, men det kom bort. Och jag vet också att det är väldigt mycket Pentamerone, men varför inte? För övrigt tänker jag fylla på här med länkar till de texter som jag undan för undan skriver om det här ämnet.
För att inte bara bjuda på gammal skåpmat här ska ni få en komikladdad strof om svartsjuka ur ”Orlando innamorato” (bok 1, del 22, strof 17). Texten är från 1400-talet:
Perciò che sempre che alla torre entrava,
Le pulice scotea del vestimento,
E tutte fuor de l’uscio le cacciava;
Né stava per quel dì più mai contento,
Se una mosca con meco ritrovava;
Anzi diceva con molto tormento:
È femina over maschio questa mosca?
Non la tenire, o fa ch’io la cognosca.
Bakgrunden till den här lilla episoden ur eposets myller av personer och händelser är att en äldre man gift sig med en ung och vacker kvinna och att han på grund av svartsjuka håller henne instängd i ett torn. I den här strofen är det den unga hustrun som ironiskt-försmädligt berättar om sin belägenhet. Så här säger hon – relativt fritt översatt:
Varje gång han kom upp till mig i tornet skakade han därför alla loppor ur mina kläder och kastade ut dem genom dörren. Och han fick alls ingen ro, om han en dag fann en fluga hos mig, nej, han frågade ängsligt om den flugan var hona eller hanne. Och så tillade han: låt den inte stanna eller låt mig åtminstone få lära känna den.