De kom cyklande tätt efter varandra längs den lilla skogsvägen, en pojke och en flicka i tioårsåldern. När de kom fram till bilvägen stannade de. Han frågade: ”Ska vi cykla vidare eller ska vi cykla tillbaka?” Hon svarade: ”Du får bestämma.” Han: ”Nej, du får bestämma.” De tittade båda blygt ner i marken. Lätta vita molntussar gled fram över vårhimlen ovanför dem. Hon hade rosa jacka och han var klädd i blått.
Jag har börjat läsa i Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna”, en bok om några av Europas krympande, så småningom väl utslocknande minoriteter.
Jag har valt att läsa boken lite i oordning, efter hand som jag blir nyfiken på kapitelrubrikerna. Den första rubriken jag fastnade för var ”Historiens skog – i Gottschee”. I kapitlet befinner vi oss i djupt inne i en skog i Slovenien och gottscheerna är en tysktalande folkspillra som det väl snart inte kommer att finnas något kvar av. Vi stöter på bynamn som Verderb och Verdreng, som får mig att tänka på underrubriken till scenen Walpurgisnacht i Goethes ”Faust I”: ”Harzgebirg. Gegend von Schierke und Elend.” Det är Elend jag tänker på: Verderb, Verdreng och Elend, ödets namn. Vi vandrar genom folktomma lämningar av byar; skogen har vandrat in och människorna har vandrat ut eller tvingats bort.
Jag läser att Gottschee började bebyggas på 1300-talet och att det en gång funnits 171 byar och en stad, Gottschee, här. I början av 1940-talet kallades gottscheerna ”Heim ins Reich” av Nazityskland och många av dem som ändå blev kvar föll sedan offer för en slovensk etnisk rensning, men inte alla. Några vandrar ännu omkring i skogarna här.
Karl-Markus Gauß reser noggrant hit och dit i området och fram och tillbaka genom tiderna. Vi får veta en del om habsburgarnas förtryck av gottscheerna, om de härskande adelsläkternas växlande behandling av den lilla folkgruppen. I Osttirol ska gottscheerna ha haft sitt urhem – jag tänker på Matrei in Osttirol från min ungdom. Jag läser att gottscheerna inte var några framstående soldater, men att de hade andra kvaliteter. Johann Weikhart friherre von Valvasor säger bland annat så här om dem: ”Därför ska man inte, även om deras håg inte står till vapnen utan till böckerna, förakta de goda gottscheerna och inte heller akta dem ringare än övriga invånare.”
Vi möter spännande original som Augustin Gril som har föreningen ”Gottscheer Altsiedler Verein” i sin vård. Han berättar med lätt ironi att det inte har varit eller är något problem att vara gottscheer i Slovenien, eftersom de inte anses existera. Enligt honom finns det ungefär 650 gottscheer i Slovenien idag – i slutet av 1800-talet var de 26 000. De flesta gottscheerna lever i Amerika idag. Vi får också stifta bekantskap med hans syster Maritza, som sköter ”Altsiedler-Museum”, där hon har samlat ihop lite av varje som hon förbinder med sitt gottscheeska liv, som till exempel schweiziska tändskticksaskar och underhållningsromaner från Wien. Och Maridi Tscherne som undervisar i både tyska och gottscheeska, säger: ”Det är bra att kunna många av världens språk, men alla språk som talas i ett område måste man kunna.”
I slutet av kapitlet möter vi den återuppstånda Gottschee-kolonin på internet. Jag väljer, som avslutning här, några bilder från en av sidorna jag letat mig fram till:
Gottschee, 1890
Mühle in Gottschee, 1930
PS Boken är översatt av Per Nilson och den ges ut av förlaget perenn.
PPS Jag återkommer framöver med andra inblickar i boken.
PPPS Så här skrev Occident nyligen om den.
”…och så finns ju de där smärtans apostlar, Lars Norén, Bo I Cavefors och några till som gräver och gräver i det egna köttet med järnskovlar…”
Jag tar fram diktantologin ”Jag i första och sista person” igen och plockar ut en av de dikter jag fastnat för på ett särskilt sätt. Det är en kort dikt av Julia Hartwig och det är Rikard Wennerholm som har översatt den:
Tidlösa
Uthärda en vecka
uthärda ett år
uthärda trettio och sedan sjuttio år
Men det fanns år som ingen räknade
konungaår
när vi lekte under de gamla ekarna
och det eviga stod oss bi
