Författare: Bodil Z

Jag går över markerna här och det är vår, ja, nästan försommar, i luften. Jag tänker på sånger jag sjöng när jag var barn, när jag var ung. Den här smärtsamt vackra, djupt nordiska for igenom mitt huvud alldeles nyss:

Vårvindar friska, leka och viska,
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila, finna ej vila,
förrän i havet störtvågen far.
Klappa mitt hjärta, klaga och hör;
vallhornets klang bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista, ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst.
Ögonens låga, avskedets plåga,
mun emot mun och klappande bröst!
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

När jag för mer än två år sedan gav mig in i mitt översättande av Wolfgang Borcherts texter, valde jag som första text den lilla berättelsen ”Brödet”. Nu är ju boken sedan flera månader färdig och kanske håller jag på att lägga den bakom mig, men när jag hörde det här lilla prosastycket på radion härom dagen, märkte jag att jag fortfarande bor kvar i de här texterna.

Jag lägger in en länk till radioprogrammet här (sändningen innehåller två noveller och Borcherts text kommer som nummer två) och för den som vill se texten samtidigt finns den här under:

•

•

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött till en stol. Hon lyssnade åt köket till. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det brödsmulor. När de gick till sängs på kvällen, borstade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade bort från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sa han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du blir bara förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sa han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Kom här nu. Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom här nu”, sa hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sa han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sa hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sa det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sa hon och gäspade tyst, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är allt rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, la hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sa hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sa han mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

Överförande av polsk skönlitteratur till svenska verkar just nu till en åtminstone relativt stor del vila på något som man skulle kunna kalla en översättargemenskap. Vad jag förstår är den här formen av nära samverkan mellan fristående översättare något unikt, när det gäller översättning av skönlitteratur till svenska.

Igår fick jag en antologi med lyrik av en rad kvinnliga polska poeter. Boken bär namnet ”Jag i första och sista person” efter slutraden i en av dikterna i samlingen. I förordet står det att det är den tredje polska antologin av samma översättargrupp. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson, som båda ingår i den här gruppen, är redaktörer för volymen. De övriga i denna grupp är Anders Bodegård, Tomas Håkansson, Lisa Mendoza Åsberg, David Szybek och Rikard Wennerholm.

Nu tycker möjligen någon av er som läser det här, att jag biter mig fast för mycket vid översättandet och översättargruppen. Tja, jag kommer inte ifrån att jag är fascinerad av det här samarbetet och jag skulle vilja veta lite mer om formerna för det. Vi får väl se, kanske får jag veta något.

Men nu till dikterna: Den första jag har valt är en dikt av Marzanna Bogumiła Kielar (född 1963) i översättning av Anders Bodegård:

Nyheten

Ljummen försommarkväll, då flygfäna stiger
som rökpelare över terrassen.
Ovanför oss Vintergatan, en blommande ström av ängar,
vattenmöjans stjärnesvärm.

Det senkomna biet i den gula salvian
rör vid ståndarknapparna.

Och vi, Din sömns smältande snö, och döden,
den här gäddan som efter en rivstart
simmar iväg med sitt fångade rov.

Den kommer tillbaka, står stilla i strömmen nere vid bottnen,
° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° i det syremättade djupet;

resterna av dagen som tussar av halmgult hår
fryser fast vid snarorna av järntråd.

Jag letar efter bilder till detta – till den ljumma försommarkvällen med flygfänas svärmar i luften, till vintergatans ström av ängar. Kanske kan jag ta den här:

En dikt till vill jag läsa nu – längre fram ska jag ta fram andra. Det är en av Anna Kamieńska (1920-1986) och översättningen är gjord av Irena Grönberg:

Gamla kvinnor

Gamla kvinnor är unga
läkta är deras sorger
efter dem som dött
efter dem som lever

Först nu skulle de kunna älska
och ingenting kräva i gengäld

Först nu ser de i världens klarhet
att smärta och glädje är samma sak

Först nu skulle de kunna vara barn
med barnatrons törst och förtröstan

Först nu skulle de kunna vara vackra
med en slocknad jordstjärnas skönhet

Gamla kvinnor ser sig i spegeln
det är inte jag ropar de ur rynkorna

Gamla kvinnor går i graven
sann ungdom finns vid vägs ände