Vårvindar…

gran

Jag går över markerna här och det är vår, ja, nästan försommar, i luften. Jag tänker på sånger jag sjöng när jag var barn, när jag var ung. Den här smärtsamt vackra, djupt nordiska for igenom mitt huvud alldeles nyss:

Vårvindar friska, leka och viska,
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila, finna ej vila,
förrän i havet störtvågen far.
Klappa mitt hjärta, klaga och hör;
vallhornets klang bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista, ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst.
Ögonens låga, avskedets plåga,
mun emot mun och klappande bröst!
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

vitsippa

4 tankar om “Vårvindar…

  1. *”smärtsamt vackra, djupt nordiska”* – väl formulerat. Och detta är väl just detta som till sist förbinder även exilsvenskar med Norden.*“Och valsen förklingar i moll.”* skriver Evert Taube, också en fångande formulering.

    Det dröjde f.ö. länge innan jag förstod vad ”vakan” var för något och nu har jag glömt det. En fågel var det i alla fall. Ett ordproblem i klass med ”sädemän som än i skogens lunder” eller ”kring jord som soln förlät.”

  2. Bengt,

    jag hade visst inte förstått vad ”vakan” var eller jag förstod det alltid på mig eget sätt. Som substantivet till verbet ”vaka” tänkte jag mig det; alltså att sorgerna mellan sig fördelade vakandet över jorden.

    Jag tror att, om jag flyttade söderut, så skulle jag nog känna saknad efter det här nordiska vemodet, men egentligen gör jag det redan här och nu, det vill säga, jag tror att de här stämningarna bygger på saknad. Vi har fått saknaden som en vacker gåva och saknaden kan man aldrig missta.

  3. Till visans melodi har jag dansat balett i min barndom. Något jag ägnade mig åt mellan 6 och 11 år, utan att egetligen gilla. Jag trodde at det ingick i livet och kom mig inte för att protestera. Dansandet bytte jag mot simning eftersom det var långt roligare att röra sig i vatten.

    Även jag har tytt vakan som en bestämd form av substantivet vaka.
    Tydligen är vakan som fågel något med norrländskt och kanske finlandssvenkt påbrå.

    »3. vaka, taltrast, i sht i nordsv. dial.,
    i litter.-spr. väl blott poet., t. ex.
    Tegnér Frithiofs Lycka: ’Hur vakan sjunger
    genom lunden’, Runeberg Till Franzén:
    ’Glömmer du . . vid sångerna af
    näktergalar / Huru Vakan slog?’ Grafström,
    Nybom, Sehlstedt, Klockhoff, alltså
    flertalet norrlänningar (el. finnar). Även
    i förb. nattvaka, t. ex. Poet. Kal. 1820,
    G. F. Dahlgren 1829; f. ö. i den äldre
    zool. litter. anfört som ett norrl. namn,
    som även skulle ha kunnat brukas om
    tallbiten (?); Broman nämner i
    Hels.-Boken 1733 ’Nattvakan eller
    Näktergalen’. Till vaka 1: sjunger ännu sent
    om kvällen och redan mycket tidigt om
    morgonen. Möjl. stundom av skalderna
    på grund av förväxling kallad vaktel
    (se härom d. o.).«

    Och här finns hela visanMolltoner från Norrland som egentligen är sorgesam på annat sätt än jag uppfattat tidigare.

    3. vaka, taltrast, i sht i nordsv. dial.,
    i litter.-spr. väl blott poet., t. ex.
    Tegnér Frithiofs Lycka: ’Hur vakan sjunger
    genom lunden’, Runeberg Till Franzén:
    ’Glömmer du . . vid sångerna af
    näktergalar / Huru Vakan slog?’ Grafström,
    Nybom, Sehlstedt, Klockhoff, alltså
    flertalet norrlänningar (el. finnar). Även
    i förb. nattvaka, t. ex. Poet. Kal. 1820,
    G. F. Dahlgren 1829; f. ö. i den äldre
    zool. litter. anfört som ett norrl. namn,
    som även skulle ha kunnat brukas om
    tallbiten (?); Broman nämner i
    Hels.-Boken 1733 ’Nattvakan eller
    Näktergalen’. Till vaka 1: sjunger ännu sent
    om kvällen och redan mycket tidigt om
    morgonen. Möjl. stundom av skalderna
    på grund av förväxling kallad vaktel
    (se härom d. o.).

    Det nordiska vemodet har jag annars alltid uppfattat som en tillgång.

  4. Hej Agneta,
    jag tycker om det du säger här: ” Jag trodde at det ingick i livet och kom mig inte för att protestera.” Det är något allmänt-sant i det – ofta tror man först att saker ”ingår i livet” och man kommer sig inte för att säga nej, även om man inte riktigt gillar det ena eller andra.

    Jag kände inte till de här senare stroferna och egentligen tycker jag bäst om de två jag citerade…

Kommentarer avstängda.