Novellen: Brödet

![bok](/wp-content/pur3001.jpg @alignright)När jag för mer än två år sedan gav mig in i mitt översättande av Wolfgang Borcherts texter, valde jag som första text den lilla berättelsen ”Brödet”. Nu är ju boken sedan flera månader färdig och kanske håller jag på att lägga den bakom mig, men när jag hörde det här lilla prosastycket på radion härom dagen, märkte jag att jag fortfarande bor kvar i de här texterna.

Jag lägger in en länk till radioprogrammet här (sändningen innehåller två noveller och Borcherts text kommer som nummer två) och för den som vill se texten samtidigt finns den här under:

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött till en stol. Hon lyssnade åt köket till. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det brödsmulor. När de gick till sängs på kvällen, borstade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade bort från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sa han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du blir bara förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sa han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Kom här nu. Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom här nu”, sa hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sa han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sa hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sa det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sa hon och gäspade tyst, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är allt rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, la hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sa hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sa han mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

5 tankar om “Novellen: Brödet

  1. Just det här stycket blev faktiskt en av mina favorittexter i boken.
    Roligt att man också nämnde översättarens namn!

  2. Ja, det är kanske den som är allra mest fulländad i samlingen. Den har absolut ingen slagg. Som jag skrev överst, så var det den jag började med. Och vi är i gott sällskap, Heinrich Böll fäste sig, som du vet, också särskilt vid den här.

    Ja, jag blev förstås väldigt stolt när jag hörde mitt namn.

    PS Om jag skulle föreslå någon annan Borchertnovell för en radiouppläsning, så skulle jag säga ”Schischyfosch”. Den är ju något helt annat och lite riskablare skulle det väl vara att ta upp den, men med en riktigt bra – så där halsbrytande bra – uppläsare skulle den kunna göra verklig succé.

  3. ”en halsbrytande bra uppläsare” skriver du. Jag tycker att ordet ”halsbrytande bra” är en mycket passande beteckning på ”Schischfosch eller min farbrors kypare” som berättelse. Borchert lyckas förmedla värme och mänsklighet på ett sätt som saknar all jolmighet och sentimentalitet -vilken friskhet! Det är verkligen en berättelse som borde uppmärksammas. Mycket roligt att Novellen sände ”Brödet”, men en besvikelse är det väl att Sveriges Radios Kulturnytt valde att lägga Borchert i högen av böcker som inte skulle recenseras. Antagligen är inte boken tillräckligt trendig eller hipp. Jag kan inte se någon annan förklaring. Visst, det är säkert en bokflod som sköljer över den redaktionen, men jag har gjort allt jag kunnat för att göra dem uppmärksamma på boken.

  4. Hej Per,
    vi får väl se – det krävs lite mer mod för en ”Schischyfosch-uppläsning”, eftersom den berättelsen är en vildare skapelse, men kanske finns det mod också i svensk radio. Förresten väntar jag fortfarande på svar från Radioteatern – de har lovat att svara med ett ja eller ett nej, så än finns det hopp för själva dramat där.

  5. Hej Bodil! Det är en av Borcherts texter som alla tyska barn läser i skolan. Det har alltid varit en av mina favorittexter, som för så många andra. Texten förmedlar så många djupa känslor och Borchert beskriver paret så underbart på sitt speciellt sätt. Synd att litteraturvärlden tycker så negativt om honom, han kallas ju bara för ”skolförfattare”.

Kommentera