Möten i skogen

Igår gick Londi och jag som vanligt en runda i skogen. Det var soligt och fint, Londi sprang och nosade i olika spår och jag tog lite bilder på en raritet jag upptäckte för inte så länge sedan: ”tallar med grankjol” eller ”tallar på granmatta”. Så här kan det se ut:

tall

Granen verkar alltså finnas under tallen och den har bara grenar, ingen stam. Det finns flera sådana här grantallar i vår skogen. Här är en till:

tall2

Vi går där i solen, Londi pysslar med sitt

L

och jag med mina grankjolar. Plötsligt märker jag att Londi har upptäckt något och sedan märker jag att det är några andra, några stora gråa som har upptäckt oss. Tre älgansikten på rad är vända mot oss. De är inte långt borta, jag ser de stora örontrattarna vridas en aning i olika riktningar, jag ser älgkons tunga mule i solljuset. ”Kkom”, viskar jag till min svarta följeslagerska och vi gör en halvcirkel bortåt från älgarna. Det får inte se ut som flykt, det får inte se ut som anfall. Hjärtat bankar i bröstkorgen på mig och Londi går uppmärksamt tätt bakom mig. Då korsar älgarna plötsligt vårt tänkta spår och så står de på andra sidan om oss, bara en aning länge bort en förut. Älgkon tar några kliv bortåt, men kalvarna (det är fjolårskalvar och de har vuxit ordentlig på de senaste veckorna, ser jag) står stilla och tittar och lyssnar med öronlurarna i stereo. Jag fumlar fram kameran, men lyckas inte rikta den så värst väl. De bästa bilderna tar jag av himlen ovanför kalvhuvudena.

Vi går vidare, lugnar oss och så småningom börjar vi tänka på annat än älgar. Vi strövar lite planlöst ut mot ett ganska fult hygge. Så märker jag att Londi börjar gå tätt bakom mig igen. Jag ser mig omkring och där uppe på åsen ligger en älggruppen med riktade öron:

ä

Kon och den ena kalven syns tydligt, den andra ligger kanske bakom kon:

ä2

Men vad är det som sticker upp där bak?

ä3

Urringningar, (f)icebook, is, politik och annat jätteviktigt

Försäkta – det här är alltså inget för allvarligt sinnande läsare…

Jag har just läst min morgontidning, SvD, och funnit att Merkels urringning ”skapat debatt på hemmaplan” och att den tar en halvsida i tidningen. En bild ska naturligtvis in först – urringningar kan man inte bara tala om. Det här är Angela Merkel på den nya operan i Oslo. Är hon inte rätt magnifik?

urri

Och vad sas då kring urringningen? Günther Beckstein, Bayerns regeringschef: ”Här i Bayern älskar vi barocken och livsglädjen” och ”lite mer känslor mår vi bara bra av.” Imagerådgivaren Silke Frank tyckte att klädseln var ”ett klavertramp”. Armin Morbach, rådgivare åt bland andra Naomi Campbell säger så här: ”Framtoningen är stark och sexig och vittnar om en ny säkerhet”. Socialdemokraten Walter Mende säger hånfullt: ”Fram till uppträdandet i Oslo hade jag ingen aning om att förbundskanslern hade bröst”. Partiforskare och statsvetare varnar för att Merkel genom den här klädseln riskerar att sudda ut sin sakliga profil. I opinonsmätningarna åkte Merkel upp på första plats igen.

Hos Karin hittar jag en annan urringning, Marie-Antoinette med en ros:

MA

Här kan vi läsa allt möjligt spännande om (f)icebook, om nattlig bön för Marie-Antoinette i scoutlägret, om ”Inlandsisens vänner”.

Ja, hur har vi det – handen på hjärtat – med inlandsisen idag? Tack vare Bengt O. får vi ny ”påfyllning”. Se här ett utdrag ur hans istext:

Redan i äldsta tider förbryllades människorna av att hitta fossiler av snäckor och andra havsdjur högt uppe i bergstrakterna. Många kuriösa förklaringsteorier lades fram. En populär sådan var att snäckor och fiskar hade spolats upp av syndafloden. En annan var att fossilerna ingalunda var lämningar av djur utan på något sätt hade vuxit inne i klippformationerna. (Detta påminner något om nutida kreationistiska teorier som dock har den extra knorren att fossilerna plaerats ut av f-n själv för att förvilla oss.) Den som med berömvärd logik och empiriska observationer visade på orimligheten i dessa teorier var ingen mindre än Leonardo (känd från ’da Vincikoden’). Hans egen förklaring nuddade vid sanningen men inlandsisen kände han ju inte till. Han menade snarast att världshaven  och inre vattenflöden hade eroderat bergen så att dessa blivit lättare och därefter rest sig.

Och detta är hela blocket

Irène Némirovsky – Hundar och vargar

I Salongen pågår just nu ett litet Irène Némirovsky-projekt. Karin Stensdotter och jag har läst samma bok av författarinnan från varsitt håll och resultatet har blivit på sitt sätt ganska överraskande. Det är som om vi stått utanför varsin dörr, en i vardera ändan av ett och samma rum, och kikat in genom det nyckelhål var och en av oss hade framför sig – vi har tittat på samma platser och förlopp, men sett skilda ting, fast ibland snuddar det ena vid det andra på ett sätt som man knappast hade kunnat hitta på. Karin har läst boken på franska, som är originalspråket, ”Les chiens et les loups” och jag har läst den i (en utmärkt) tysk översättning, ”Die Hunde und die Wölfe”. Jag börjar med ett utdrag ur Karins text:

chiens

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Och här följer ett avsnitt ur min Némirovsky-text:

hund

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

par
tavla målad av Ada Sinner under hennes tid i Paris

Peter Härtling om Fontanes Stechlin

![H+F](/wp-content/PICT2/PICT2199.jpg @alignright)På sista tiden har jag funderat mycket över vilka av Theodor Fontanes romaner som man i första hand borde översätta till svenska. Hittills finns ju bara ”Effi Briest” i svensk översättning. Mitt närmaste översättningsprojekt är romanen ”Irrungen, Wirrungen” som handlar om en kärekshistoria som inte kommer över ståndsbarriärerna. Den utspelar sig i Berlin och dess utkanter, bland annat i det ännu idag ganska lantliga eller vilda Zeuthen. Romanens persongalleri är mycket intressant och dialogerna har ännu all livskraft kvar.

Den roman som jag brukar tänka på som den andra i ordningen i det här översättandet är ”Der Stechlin”. Den kommer som nummer två, inte för att jag tycker mindre om den än om ”Irrungen, Wirrungen” utan för att jag tror att den är svårare att föra fram till en svensk läsekrets. Egentligen är den kanske den allra bästa av Fontanes romaner. Och nu har jag fått en liten text ur ”Spiegel” i mina händer som handlar om just den här romanen. Det är den kände tyske författaren Peter Härtling (han har bland annat skrivit en fascinerande roman om Hölderlin) som har ordet i artikeln rubriken är ”Mitt livs bok”. Här kommer först den tyska originaltexten:

Mit 20 las zum ersten Mal Fontanes letzten Roman, doch seine Weitschweifigkeit machte mich ungeduldig, und ich erinnerte mich nur an den bewegten Anfang: an die Schilderung des Sees Stechlin, der mit Strudeln und Fontänen auf Unruhen in der Welt reagiert, und an Woldemar, den einzigen Sohn des alten Stechlin, der mit seinen Freunden Rex und Czako von Cremmen über Wutz, durch die angestammte Fontane-Gegend, zum Alten nach Hause reitet. Mit 30 entdeckte ich den Roman von Neuem, kannte inzwischen schon einige Werke Fontanes, verliebte mich, wie Dubslav, in Melusine Barby, die Schwester von Woldemars Verlobter Armgard, und fand noch keinen Zugang zu dem alten Grafen, der sich hinter politisch doppeldeutigen Sätzen verschanzte. Mit 40 (etwa) las ich mit wachsendem Vergnügen, wie Dubslav seine Halbschwester Adelheid, Domina des Damenstifts von Wutz, besucht, wie dabei unverrückbare Ansichten zu verrückten mutieren und Ironie die Fontanesche Erzählung aufhellt. Mit 50 schaffte ich den ”Stechlin” von Anfang bis Ende, schlich mich in die Gespräche rund um Dubslav, genoss die Wortwechsel zwischen ihm und Pastor Lorenzen, litt, als er sich entschloss, sich für die Konservativen zur Wahl zu stellen, und atmete auf, als dieser Kelch an ihm vorbeiging, denn ”mein” Stechlin passte nicht in den politischen Alltag; ihn, der Verlogenheit und Unwissen verachtete, zeichneten großzügige Neugier und standfeste Freundlichkeit aus.

Jetzt, mit 74, wage ich es, lese ich von seinem Sterben, wiederholt Tränen zu vergießen, ihm mit der kleinen Agnes, der Enkelin der von den Dorfbewohnern gemiedenen Kräuterhexe, zum Abschied einen Strauß Schneeglöckchen zu bringen und mir als Nachruf den Satz zu wünschen, mit dem der Pastor die Grabrede schließt: ”Er war das Beste, was wir sein können, ein Mann und ein Kind.”

Och här är då min översättning av Härtlings ord. ”Stechlin” är alltså både namnet på huvudpersonen, på sjön som han lever vid och på romanen:

När jag var 20 läste jag för första gången Fontanes sista roman, men dess vidlyftighet gjorde mig otålig och efteråt mindes jag bara den livfulla början: skildringen av sjön Stechlin som reagerade med strömvirvlar och fontäner på oroligheter i världen och så mindes jag Woldemar, den gamle Stechlins ende son, som rider med sina vänner Rex och Czako från Cremmen över Wutz, genom välbekanta Fontane-trakter, hem till sin far. Vid 30 upptäckte jag romanen på nytt – jag kände då till en del andra verk av Fontane – förälskade mig som Dubslav i Melusine Barby, systern till Armgard, Woldemars fästmö, men nådde ännu inte fram till den gamle greven, som förskansade sig bakom politiskt tvetydiga fraser. Vid 40 (ungefär) läste jag med stigande nöje, om hur Dubslav besöker sin syster Adelheid, föreståndarinna för det protestantiska klostret i Wutz, och om hur orubbliga åsikter förvandlas till rubbade och hur ironin lyser upp berättelsen. Vid 50 klarade jag hela ”Stechlin” från början till slut, smög mig in i samtalen kring Dubslav, njöt av ordväxlingarna mellan honom och pastor Lorenzen, led när han bestämde sig för att ställa upp för de konservativa i valet, andades ut, när kalken gick förbi honom, för ”min” Stechlin passade inte in i den politiska vardagen; han, som föraktade förljugenhet och okunskap, utmärkte sig för generös nyfikenhet och pålitlig vänlighet.

Nu, när jag är 74, vågar jag, när jag läser om hans döende, om och om igen fälla tårar och att tillsammans med den lilla Agnes, den av byborna skydda örthäxans barnbarn, till avsked bära fram en bukett snödroppar och jag vågar som eftermäle önska mig de ord som pastorn avslutar sitt gravtal med: ”Han var det bästa som vi kan vara, en man och ett barn.”

Stechlin
Stechlin

Stechlin var för övrigt, har jag nyligen fått veta, från början en dödisgrop…

Jättekast – jättelämmel

Igår gick jag för första gången på länge vilse i skogen här, inte på något allvarligt sätt, men under ungefär en halvtimme visste jag inte var jag var. Londi visste nog, men hon visste å andra sidan inte att jag var vill. Nej, det var inget skrämmande över den villgången, egentligen gjorde det mig glad att se att skogen fortfarande kan lura mig. – Jag vet ännu inte allt om den här skogen, tänkte jag upplivad, den är allt lite större än jag brukar tänka mig.

Och jag hittade någonting nytt: Ett jättekast jag aldrig sett förut och inte vet jag hur jag ska hitta dit igen. Den tanken tycker jag om.

flyttblock

Här ligger den, sternklumpen, hitsläpad av inlandsisen för kanske tiotusen år sedan eller mer. Den ser nästan lite levande ut med sin marsvinskropp och sin lilla nos. Några grangrenar döljer ögat. Eller är det en fossiliserad jättelämmel?

PS "Inlandsisens vänner" har fått en ny medlem.