Jag har en liten bok med tankar av Hermann Hesse som Volker Michels har ställt samman. Ibland slår jag upp en sida i den och läser och försöker följa de tankegångar som står skrivna där.
Meistens sind die schlimmen und dummen Perioden mir nachher besser bekommen als die vernünftigen und scheinbar gedeihlichen. Ich muß Geduld haben, nicht Vernunft. Ich muß die Wurzeln tiefer treiben, nicht an den Ästen rütteln.
.
För det mesta har de hemska och dumma perioderna i efterhand varit bättre för mig än de förnuftiga och skenbart välgörande. Jag måste ha tålamod, inte förnuft. Jag måste slå djupare rötter, inte ruska på kvistarna.
Blick från huset i Montagnola i Schweiz
Hej Bodil,
en stimulerande tankegång som kan leder till att grubbla över hur det har varit i ens eget liv.
Jag har i så fall en dikt av Eva Strittmatter som passar ganska bra:
Dunkler Grund
Immer von neuem entsteht die Frage:
Was sollen wir tun?
Es gibt täuschende Tage,
Da scheinen wir in uns, gesichert, zu ruhn.
Wir kennen den Weg und wissen die Wahrheit,
und die Erde ist ein für allemal rund.
Doch hinter der scheinbar äußersten Klarheit
Gibt es noch einen dunkleren Grund.
Und Zweifel sind möglich und finden uns wieder,
Wenn wir endlich mit uns im reineren waren.
Und so kann es geschehn: unsre süßesten Lieder
Sind gepreßt aus unseren bittersten Jahren.
Och även [dikten](http://mondschnee.blogspot.com/2008/05/tv-grdar.html) jag hade på min blogg i förrgår vibrerar nog lite på samma våglängd: Det är ofta tårar som tvättar själen klar…
Tack Keri,
och ja, jag läste Ferlindikten hos dig i förrgår. Jag tänker på en annan sak nu, som kanske är ett sidospår, men inte helt bortom det här. Ganska ofta när jag på dagen tror att allt är väl, drömmer jag hemska drömmar om nätterna och när jag är olycklig kommer ibland en dröm till undsättning som ett slags överraskande tröst eller mer än tröst – lycka.
Han var så klok, Hesse. Personligen vet jag att mitt tålamod tryter av och till – samtidigt som förnuftet tiger still. Alldeles för mycket kvistruskande i den här världen… 🙂
Tänker på uttryck som speglar samma sak. Hälsan tiger still. Den som tiger samtycker.
Dagar av lycka som glider förbi… Lyckan är nog ganska improduktiv. Måste man vara produktiv? Varför är det så svårt för oss att bara vara? Blir livet meningslöst om vi inte fyller det med problem, stötestenar och svåra perioder? Krävs problem för att vi ska utvecklas? Eller har vi bara inte tillräckligt djupa rötter, tillräckligt tålamod för att våga tro, att även de lyckliga dagarna kan innebära själsligt växande?
Edith Södergran:
Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
…
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva – …
Hmmm… Är det sant?
Det var en vacker tanke av Hesse, som fungerar som motgift till mycket av det samtida tyckandet, som är så framgångsinriktat och konkurrensfrämjande. Förlåt, Bodil, för det jag skrev om hundar (hundägare): givetvis var det en generalisering, men du får hålla med om att det verkar finnas en del stollar som inte tål ett uns kritik av hundsläktet …?
Marita,
jag känner på mig att du är dig mindre lockad av Edith Södergrans diktord här än jag… Tack för att du skickade de orden hit.
Bernur,
ja, Hesse hade ett stort och starkt egensinne, i ordets bästa bemärkelse, fast han behöver inte alls det där att jag säger ”bästa bemärkelse”, det är han för egensinnig för.
Egentligen tog jag inte illa upp för den där hundkritiken du skrev en gång – eftersom min hund är något alldeles särskilt utanför alla kategorier – hon är inte ”en hund”. Och ändå fastnade visst ett spår av det du sa i mig och jag tänkte att nu när jag är vänlig mot dig som cykelägare, så kanske jag får säga en liten hundgrej. (Jag vill också säga att jag blev djupt tagen av det där med grävlingen och liksom tacksam men också smärtsamt medveten om att jag nog inte hade klarat det.)