Jag har backat till första kapitlet i min oorganiserade läsning av Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna” och läst kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo”. Samtidigt har Bengt O. läst samma kapitel och skrivit en text utifrån denna läsning – se här.
Redan kapitlets titel ger mig en mängd associationer både till sefarder och Sarajevo och till ”sista”, men jag vill börja med att återge lite av vad som finns att läsa här. I texten möter vi några av de människor Gauß träffade och blev bekant med under sin vistelse i Sarajevo. Den förste är Jacob Finci, föreståndaren för den lilla kvarvarande judiska församlingen i Sarajevo – det rör sig om några hundra församlingsmedlemmar. Han berättar att staden länge var ett centrum för sefardim, de judar som 1492 fördrevs från Spanien av Ferdinand och Isabella. Staden kallades för ”Jerusalajim chico” av sina judiska invånare. Under den tid då detta lilla Jerusalem hörde till det osmanska riket rådde religionsfrihet och näringsfrihet och många judar nådde en framskjuten ställning i samhället. Språket dessa judar talade hade sina rötter i varianter av den spanska som talades i Spanien innan kastiljanskan upphöjdes till norm. Ett av flera namn för detta språk är ladino och Finci säger till Gauß att språket är ”ett levande museum över spanskan”. 1878 kom på grund av den österrikisk-ungerska ockupationen av Bosnien andra judar till Sarajevo – ashkenazim. För sefarderna blev det en märklig upplevelse att träffa judar som inte kunde spanska och ”inte behärskade de enklaste gudstjänstreglerna”, berättar Finci.
Gauß för oss senare till den gamla judiska begravningsplatsen på en bergssluttning ovanför staden. Vi tittar på namnen på gravstenarna – på de ashkenaziska stenarna finner vi namn som Farkas, Brocziner, Prohaska eller Dr Rothkopf och födelseorterna är småstäder i Ungern eller Mähren. På de sefardiska gravstenarna finns namn med helt annan klang: Kampos, Montiljo, Tolentino, Brazil-Levy och Papo. Men nu begravs knappast någon här mer, varken sefarder eller ashkenazer. Vi får veta att kriget (1992) om Sarajevo inleddes här och begravningsplatsen blev en militär stödjepunkt. En ung muslimsk studenska från Dalmatien blev det första dödsoffret i den mångetniska staden och efter kriget var det slut med det mångetniska.
Gauß talar med Moshe Albahari, en annan äldre man ur den judiska församlingen, som säger att dagens judiska församling i Sarajevo är ett ålderdomshem. Alla ger sig av – till Amerika, till Israel – men han tänker stanna. Albahari säger att det inte funnits någon antisemitism i Jugoslavien – ”kanske hade de tre stora folkgrupperna i Bosnien hatat varandra så fanatiskt att de helt enkelt inte fanns tid och kraft över för hat mot judarna”. Men nu går sarajevojudarnas historia mot sitt slut.
På en utkantskrog en kväller faller repliken: ”Ja, alltför många blev till slut judar!” Gauß undrar över detta, men får sedan förklaringen. Judarna hade fått fri lejd ur staden mitt under kriget för att kunna resa till Amerika, Israel och Spanien och då var det inte så få andra som började leta bakåt i släkten efter judiska anor och en del var väl rätt kreativa i sitt letande.
Vi möter Mehmed Aličehajić, pensionerad tyskprofessor och ”vandrande uppslagsverk över Sarajevo”. Egentligen är han ateist, men tvångsetnifieringen har placerat honom i det muslimska båset. Han talar om märkliga paradoxer i Sarajevos historia, paradoxer som gång på gång gör segrare till förlorare. Ingen har ställt till så stor skada för de kristna som den kristne fältherren Eugen av Savojen och sultanens styre fick katastrofala följder för just muslimerna, eftersom endast dessa fick kämpa i hans heliga krig och bli till kanonmat. Och utan ateisten Tito hade det inte funnits några muslimer kvar i Sarajevo, säger Aličehajić.
Av de fyra kvarvarande synagogorna i staden är det bara en som fortfarande är gudstjänstlokal. Den uppfördes av ashkenaziska judar 1904.
Gauß talar med Devad Karahasan (som 1993 kom som flykting till Salzburg) på Café Bosna i stadsdelen Baščaršija. De två männen låter under samtalet blickarna glida över de fyra helgedomarna Ferhadija-moskén, synagogan, den katolska katedralen och de ortodoxas dom, som alla ligger ett stenkast ifrån varandra. Karahasan talar om det livsfientliga i det politiska beslut som1945 förde till att man identifierade nationalitet och religion med varandra. Sedan talar han om Nationalbiblioteket som förstördes 1992 och som fick till följd att mängder av persiska, arabiska och judiska handskrifter brann upp. Gauß skriver så här om detta: ”De serbiska nationalisterna hade försökt fullborda det som den spanska kyrkan påbörjat, nämligen förintandet av av den islamiska kulturen i Europa, vilket på Balkan såväl som på den iberiska halvön samtidigt innebar förintandet av den judiska kulturen, för i båda dessa regioner hade islam och judendom framträtt vid samma tid och i nära samröre med varandra.”
Här en bild av det utbrända biblioteket efter angreppet:
I texten ”My Bosnia is bleeding” skriver Sejfo (vid ett av de tillfällen då han var gästskribent här under pausträdet) så här om biblioteket och bilden:
Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993.
Vi får oss också en liten historia om skolläraren Moritz Levy som 1911 lät publicera sin bok ”Sefarderna i Bosnien”. I den – jag tror i alla fall att det är där – berättas bland annat legenden om hur judarna som fördrevs från Toledo tog med sig de tunga nycklarna till husen de lämnade efter sig och att dessa nycklar sedan gick i arv från generation till generation. Denna legend har fått nytt liv i vår tid. En man som lämnade Bosnien strax efter kriget där, återvände till sina fäders hemstad Toledo och med sig hade han en sådan här ärvd nyckel. När han kom fram till staden beskrev han sina förfäders hus för en av stadens invånare och denne förde honom då till ett hus invid ett av stadens torg. Huset hade ett stort ålderdomligt lås och se, nyckeln passade i låset.
Allra sist i det här kapitlet i boken möter vi David Kamhi, professor i violin. Han väljer att tala ladino med Gauß och han talar språket på ett sådant sätt att Gauß förstår honom. Han berättar att det idag finns sjuhundra judar i Sarajevo, men att bara 68 av dem egentligen är riktiga judar i den meningen att de upprätthåller judisk tradition och judiska religiösa seder. Men Kamhi talar också om den oupplösliga gemenskapen mellan judendom och islam i Bosnien och slutligen om ”det stora, underbara broderskapet som judendom, islam och kristendom utgjorde” och mina tankar går till Lessings ”Nathan der Weise” och ringparabeln där och vidare till en historia i Decameron med samma förtecken.
Och när jag tänker på sefarder, så minns jag också Edgarda Ferris bok om den vandrande judinnan, som jag läste sommaren 2005. Jag skrev då också en liten text om boken. Den börjar så här:
Igår läste jag ut ”L’ebrea errante” av Edgarda Ferri. Bokens tema är mycket intressant och engagerande. Det handlar här om judarna i 1500-talets Europa, om förföljelse och fruktansvärda övergrepp. Historien börjar i Portugal, där judarna vid denna tid tvångsdöptes och tvångsomvändes till kristendomen, ofta var det deras enda överlevnadsmöjlighet. Och ändå framstod regimen i Portugal som mildare än den i Spanien. Så småningom blev emellertid läget för de portugisiska så kallade ”marrani” ohållbart: deras egendom beslagtogs, många brändes på bål. Huvudtråden i boken skildrar den oerhört rika portugisiska judinnan Grazia Nasis liv, hur hon använder all sin kraft och stora delar av sin förmögenhet för att rädda de portugisiska judarna från undergången. När hennes man dör tvingas hon att fly från Portugal tillsammans med dottern, som hotas av ett tvångsgiftermål med en kristen man.
De två flyr först till Antwerpen och sedan vidare till Venedig och Ferrara för att slutligen nå fram till Istanbul, där de får en fristad.
Här finns den texten i sin helhet.
PS ”De döende européerna” ges ut av bokförlaget perenn.
PPS Här kan den som vill läsa min förra Gaußtext, den om gottscheerna.
PPPS Och så här skrev förresten för ett tag sedan Thomas Nydahl om boken som helhet.
