Jag läser en liten bok av Barbara Siviglia vars innehåll är uppbyggt kring en rad jämförelser mellan ”Il piacere” och ”The Picture of Dorian Gray” – två böcker som på många sätt är besläktade med varandra.
Gabriele D’Annunzio (1863-1938) lät publicera sin i vår tid mest kända roman ”Il piacere” 1889 och Oscar Wildes (1854-1900) mest berömda verk ”The Picture of Dorian Gray” kom ut 1891. Både verken har rötter i Joris-Karl Huysmans’ ”À rebours”, men fler trådar verkar löpa mellan dessa två än från Huysmans till någon av dem. De dekadenta ”hjältarna” Andrea Sperelli och Dorian Gray verkar formade av samma materia med liknande handgrepp. De lever med njutningen och sensationen som livsinnehåll och mål. Människor som kommer i deras väg är reducerade till medel. De skapar sig själva och sina liv som förfinade konstverk, som dock inte blir till mycket mer än yta. Den mest mänskliga sidan hos dem är smärtan över att inte nå dit de drömmer sig. De är esteter och kännare av konsterna, så länge det inte handlar om djup eller om något som går utanför den egna elfenbensindividen.
Läste de då varandras verk? Är den ena romanen påverkad av den andra? ”Il piacere” kom ju först, så den kan knappast vara påverkad av ”Dorian Gray”. Åt andra hållet då? Troligen inte – Wilde kunde inte italienska och översättningen av ”Il piacere” till engelska kom 1895 (till franska 1894). D’Annunzio läste senare i livet ”The Picture of Dorian Gray” i fransk översättning, medan Wilde förmodligen aldrig läste D’Annunzios berömda roman. De träffades förmodligen aldrig, men de hade gemensamma vänner och troligen hörde de talas om varandra. Deras verk uppstod liksom ur en gemensam mylla – fast ”mylla” är väl inte ett riktigt rätt ord här; ur en gemensam ambra kanske. I de båda romanerna glider vi ut och in genom nyanser och skiftningar hos färger, ytor och doftstråk. Vi rör vid utsökt mjukhet som liksom smälter och faller sönder vid beröringen. Vi ser skönheten i sin fullaste mognad just i det ögonblick då den lutar sig över gränsen till förfallet. Så här skönt börjar ”Il piacere”:
L’anno moriva, assai dolcemente. Il sole di San Silvestro spandeva un non so che tepor velato, mollissimo, aureo, quasi primaverile, nel ciel di Roma […]. Le stanze andavansi empiendo a poco a poco del profumo ch’esalavan ne’ vasi i fiori freschi. Le rose folte e larghe stavano immerse in certe coppe di cristallo che si levavan sottili da una specie di stelo dorato slargandosi in guisa d’un giglio adamantino, a similitudine di quelle che sorgon dietro la Vergine nel tondo di Sandro Botticello alla Galleria Borghese.
Och så här ”The Picture of Dorian Gray”:
The studio was filled with the rich odour of roses, and when the light summer wind stirred amidst the trees of the the garden there came through the open door the heavy scent of lilac, or the more delicate perfume of the pink – flowering thorn.
De tunga nästan bedövande dofterna omger oss och våra blickar vandrar över dyrbara tyger, skimrande hud, utsökta konstföremål. Världen är alabaster, rikedom, ungdom och skönhet. Det folkliga och enkla, fattigdom och nöd är oestetiskt, ja, brottsligt, allt sådant hålls på avstånd:
All crime is vulgar, just as vulgarity is crime […]. Crime belongs exclusively to the lower orders […]. I should fancy that crime was to them what art is to us, simply a method of procuring extraordinary sensations.
Sotto il grigio diluvio democratico odierno, che molte belle cose e rare sommerge miseramente, va anche a poco a poco scomparendo quella special classe di antica nobiltà italica, in cui era tenuta viva di generazione in generazione una certa tradizion familiare d’eletta cultura, d’eleganza e di arte.
Kvinnorna i de båda böckerna blir ofta till rena objekt, till konstföremål, som man har att betrakta med kännarmin under långa serier av jämförelser:
Ed ella aveva appunto le estremità un po’ correggesche, le mani e i piedi piccoli i pieghevoli, quasi direi arborei come nelle statue di Dafne in sul principio primissimo della metamorfosi favoleggiata.
She had the delicate grace of the Tanagra figurine that you have in your studio, Basil. Her hair clustered round her face like dark leaves round a pale rose.
Ornamentet som högsta värde, livet som ett sökande efter den största estetiska och sensuella njutningen, ungdomen som enda möjliga tid i livet – och ändå eller just därför ett slags nästan förtvivlad vilsenhet i tillvaron. Hos båda.
Hej Bodil!
Jag planerar just en resa till Venedig – igen. Och tänkte ta några dagar vid Gardasjön också. Läste precis om Gardone och d´Annunzio-tornet och hans villa som väl fortfarande är något slags museum där.
Jag har besökt Garda flera gånger, men huvudsakligen bara på östra stranden från Sirmione till Malcesine.
Undrar om du har något tips om någon vacker plats utöver nyss nämnda.
Hej Einar,
tyvärr är jag nästan aldrig vid Gardasjön och D’Annunzios Vittoriale har jag aldrig besökt, men är du i Venedigtrakten och har tid att åka någon timme i sydvästlig riktning så kan jag föreslå Ferrara, som är en både trevlig och mycket sevärd stad. Här är en länk till en av mina Ferrara-texter (efter den finns en hel rad, bland annat en i Bassanis fotspår):
http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/08/09/en-drom-i-oxblod-och-rostrott-ferrara/
Inte långt från Venedig i rakt sydlig riktning hittar du Comacchio. Här finns lite bilder därifrån:
http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/07/17/comacchio-ett-litet-venedig/
Tack för de tipsen, Bodil!
Ferrara har jag bara besökt med en enstaka övernattning en gång och det gav mersmak. Gillar också Bassani så det skulle vara dubbelt intressant.
Comacchio är däremot obekant – och lockande.