Författare: Bodil Z

När jag var liten trodde jag att de vuxna var vuxna helt och hållet och att de gamla var gamla och också såg sig själva som gamla. I alla fall trodde jag att jag trodde det, fast egentligen fick den här bilden redan tidigt små sprickor. Jag minns att pappa ibland talade om hur det var ”när jag var gosse” på Hornsgatan eller i Stortorp och att mamma sa något om hur det var ”hos oss” (bei uns) och det där ”hos oss” var förstås när hon var liten i Schwedt. Men farmor och Oma, de var väl ändå gamla på riktigt? Fast det var kanske inte heller så. Oma sa ibland något om sina ben, som fick mig att förstå att de varit helt annorlunda en gång och att hon visste detta hela tiden.

Åren har gått och jag har mött många, som jag först trodde var vuxna eller till och med gamla, men som sedan låtit mig ana att de hade någon annan innanför eller kanske en hel rad andra. På ett ställe där jag arbetade hade jag en tid en kollega i sextioårsåldern, som då och då, kanske med rätt långa mellanrum, fick en helt annan röst och jag förstod att det var en ung flicka som levde någon gång på fyrtiotalet som talade till mig. Och jag själv då? Jag märker ibland att jag inte riktigt levt mig in i att jag är över femtio. Ibland springer jag med en glad ilning inombords gatan fram här och då är jag helt säkert i en helt annan ålder. Och när jag tittar mig i spegeln händer det att jag ser ett ansikte med mycket slätare hud och mycket klarare ögon än det som nog egentligen är där.

Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.

När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året lägger man knappast märke till dem, men så här i maj – också under mulna dagar – lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.