När jag var liten trodde jag att de vuxna var vuxna helt och hållet och att de gamla var gamla och också såg sig själva som gamla. I alla fall trodde jag att jag trodde det, fast egentligen fick den här bilden redan tidigt små sprickor. Jag minns att pappa ibland talade om hur det var ”när jag var gosse” på Hornsgatan eller i Stortorp och att mamma sa något om hur det var ”hos oss” (bei uns) och det där ”hos oss” var förstås när hon var liten i Schwedt. Men farmor och Oma, de var väl ändå gamla på riktigt? Fast det var kanske inte heller så. Oma sa ibland något om sina ben, som fick mig att förstå att de varit helt annorlunda en gång och att hon visste detta hela tiden.
Åren har gått och jag har mött många, som jag först trodde var vuxna eller till och med gamla, men som sedan låtit mig ana att de hade någon annan innanför eller kanske en hel rad andra. På ett ställe där jag arbetade hade jag en tid en kollega i sextioårsåldern, som då och då, kanske med rätt långa mellanrum, fick en helt annan röst och jag förstod att det var en ung flicka som levde någon gång på fyrtiotalet som talade till mig. Och jag själv då? Jag märker ibland att jag inte riktigt levt mig in i att jag är över femtio. Ibland springer jag med en glad ilning inombords gatan fram här och då är jag helt säkert i en helt annan ålder. Och när jag tittar mig i spegeln händer det att jag ser ett ansikte med mycket slätare hud och mycket klarare ögon än det som nog egentligen är där.
Hejsan! Det här med åldern är mycket spännande tycker jag. Min mamma säger exakt samma som du: att hon inte känner någon förändring. Det är nog själen som bestämmer åldern, inte kalenderna.
Intressant också hur min morfar (84år) ser på det hela. Han lider av åldersdemens och det är svårt för honom att delta i samtal när det är för många personer. Men när han pratar om livet för 20, 30, 50, 70 år sedan, då blir han pigg och livsglädje speglas i ögonen.
Hej Constanze,
ja, på ett sätt är det väl så att man liksom har kvar alla åldrar man varit i, fast, om jag tänker vidare nu, så är det nog inte hela sanningen. Allt medan man blir äldre stängs undan för undan dörrar bakom en till en räcka av faser av ”lyckligt ovetande”. Man minns och kan vara ett barn, en ung människa, men man vet också något om livet och tiden som inte går att förmedla till någon som inte kommit till det stället av färden och lyckligt är väl det, för annars hade livet nog varit ännu mycket tyngre.
Det kanske är som ett spegellabyrint där man ser hela vägen när man tittar tillbaks, men den som försöker ta vägen in hinner ändå inte till platsen där man står.
Här tänker jag bara berätta en liten historia, som jag upplevde som obehaglig – angående min höga ålder alltså. När vi åkte buss på Amalfikusten, satt där en liten rund pojke i sin likaledes runda pappas knä och skrek till fadern : ”Babbo, guarda la vecchia!” Han var alltså direkt rädd för mina rynkor, för det har jag. Ingen sa nånting…….Men det är hittills enda gången som jag brytt mig om min ålder, tror jag.
Det finns säkert åtskilligt i hur man betraktar det här som är helt individuellt medan annat i det verkligen är något som alla kan känna igen.
I alla fall tycker jag att det är något särskilt att vi tre som samtalar här under tillhör tre olika generationer för Ingeborg Nilsson här, det är min mamma, Constanze. Och Constanze är en ung tjej, mamma.
Jaja… ”ung tjej”, Bodil. 😉
För några veckor sedan ville jag hämta min lilla kusin från fritids (”Schulhort”). Jag såg henne inte på gården och då fragade en av hennes skolkamrater vem jag letade efter. Efter jag svarat, ropade han högt över hela gården ”Die Tante hier will Annalena abhoooooolen!!” Jag..en tant?!? Nej nej nej..i min värld är tanter är dagisfröknar över 60 som brukar ha gråa kläder på sig.
Men visst, det är så individuellt med åldern. Konstigt nog att många unga kvinnor/män har större problem än de äldre.
Själv tycker jag att alla år ungefär sedan Kennedymordet, sedan Hammarskjöld omkom känns ungefär samtidiga. Rent intuitivt alltså. Men bara några år före den punkten känns som en äldre tidsavlagring. Tiden innan jag själv medvetet började delta i världen.
Jag är fortfarande samma person som jag var när jag var hälften så gammal. Fast egentligen inte. För den personen är bara en delmängd av den jag nu är. Men förmodligen också delvis annorlunda.
Inför en betydligt yngre person finns förstås risken att man reagerar osymmetriskt när man själv inte upplever någon åldersklyfta. För den personen ser ju ett människorussin eller en grånande panter.
Hej Ingvar,
välkommen hit. Jag skulle ha sagt det tidigare, men kom på ”avvägar”.
En sak som ändrar sig – och det kan nog alla som inte längre är unga känna igen sig i – är vårt förhållande till tidens gång, detta att tiden flyr allt fortare.. och ibland en känsla av upprepning. Om man säger ”om några år…” till en ung människa så hör han eller hon något helt annat än det man själv som icke-ung tänker sig vid de här orden.