Författare: Bodil Z

Der Ausflug ins Gebirge

”Ich weiß nicht”, rief ich ohne Klang, ”ich weiß ja nicht. Wenn niemand kommt, dann kommt eben niemand. Ich habe niemandem etwas Böses getan, niemand hat mir etwas Böses getan, niemand aber will mir helfen. Lauter niemand. Aber so ist es doch nicht. Nur daß mir niemand hilft -, sonst wäre lauter Niemand hübsch. Ich würde ganz gern – warum denn nicht – einen Ausflug mit einer Gesellschaft von lauter Niemand machen. Natürlich ins Gebirge, wohin denn sonst? Wie sich diese Niemand aneinanderdrängen, diese vielen quergestreckten und eingehängten Arme, diese vielen Füße, durch winzige Schritte getrennt! Versteht sich, daß alle in Frack sind. Wir gehen so lala, der Wind fährt durch die Lücken, die wir und unsere Gliedmaßen offen lassen. Die Hälse werden im Gebirge frei! Es ist ein Wunder, das wir nicht singen.”

Kafka som humorist, som avgrundshumorist kanske, rolig på ett ensligt och otäckt sätt: Han ropar ”jag vet inte” utan klang. Ensamhetens ingen förtätas till ett slags ingen-någon, till en hel grupp av ingen-någon. Man gör en utflykt upp till bergen. Vart annars? Alla i frack förstås. Det blåser genom ärmar och byxben. Och det är ett under att vi inte sjunger.

Här är två andra av pausträdets kafkatexter:

Kafka – teckningar och texter

Kafka, Das Schloß och Spindelmühle

Den första gången – vad jag minns i alla fall – jag hörde Leonard Cohens ”Suzanne”, hörde jag den i Fabrizio De Andrès italienska version. Det var en sommar i början av sjuttiotalet. En sen kväll satt vi på den öppna platsen mitt emot vandrarhemmet i Perugia. Några killar hade klättrat upp på en mur och de sjöng ”Suzanne” till ljudet av en skramlig gitarr – om och om igen:

Nel suo posto in riva al fiume
Suzanne ti ha voluto accanto,
e ora ascolti andar le barche
ora puoi dormirle al fianco,
sì lo sai che lei è pazza
ma per questo sei con lei.
E ti offre il tè e le arance
che ha portato dalla Cina
e proprio mentre stai per dirle
che non hai amore da offrirle,
lei è già sulla tua onda
e fa che il fiume ti risponda
che da sempre siete amanti.
E tu vuoi viaggiarle insieme
vuoi viaggiarle insieme ciecamente,
perché sai che le hai toccato il corpo,
il suo corpo perfetto con la mente

E Gesù fu un marinaio
finché camminò sull’acqua,
e restò per molto tempo a guardare solitario
dalla sua torre di legno,
e poi quando fu sicuro
che soltanto agli annegati
fosse dato di vederlo disse :"Siate marinai
finché il mare vi libererà".
E lui stesso fu spezzato,
ma più umano, abbandonato,
nella nostra mente lui non naufragò.
E tu vuoi viaggiargli insieme
vuoi viaggiargli insieme ciecamente,
forse avrai fiducia in lui
perché ti ha toccato il corpo con la mente

E Suzanne ti dà la mano
ti accompagna lungo il fiume,
porta addosso stracci e piume,
presi in qualche dormitorio,
il sole scende come miele
su di lei donna del porto
che ti indica i colori
tra la spazzatura e i fiori,
scopri eroi tra le alghe marce
e bambini nel mattino,
che si sporgono all’amore
e così faranno sempre ;
e Suzanne regge lo specchio.
E tu vuoi viaggiarle insieme
vuoi viaggiarle insieme ciecamente,
perché sai che ti ha toccato il corpo,
il tuo corpo perfetto con la mente

Och här kan ni höra Fabrizio De Andrè sjunga sången.

igen och en dikt av Luciano Erba igen (i översättning av Andreas Sanesi igen), en liten skuttande metadikt som försvinner i grenverket:

poesia sei come uno scoiattolo
resti in letargo per parecchi mesi
quando ti svegli salti in mezzo al verde
vedo appena la tua coda folta
prima che scompaia dentro gli abeti

poesi du är som en ekorre
du ligger i ide flera månader
när du vaknar hoppar du mitt i grönskan
jag hinner knappt se din yviga svans
innan den försvinner in i granarna