Nu är en kopparorm ju ingen riktig orm utan ett slags ödla utan ben, men en väg har den ju lika mycket eller lika lite som ormen. Och den blänker vackert i solskenet som just en liten orm klädd i en tätt åtsmitande kopparstrumpa.
Nu är en kopparorm ju ingen riktig orm utan ett slags ödla utan ben, men en väg har den ju lika mycket eller lika lite som ormen. Och den blänker vackert i solskenet som just en liten orm klädd i en tätt åtsmitande kopparstrumpa.
Kopparormar låg ofta överkörda i gruset utmed min barndoms landsväg. Sorgligt var det att se hur den kopparglänsande blivit platt och ibland nästan svart. Sådana ormfynd flyttade vi till skuggan som grönskan utmed diskeskanten kunde erbjuda.
Ormens väg kan också vara en vattensnoks väg genom vatten. Vi hade en sådan simglad under vår brygga på landet och det var lite läskigt att ibland upptäcka ormens huvud alldeles intill sitt eget när man simmade.
På tal om att simma med pinnar, så gjorde vi det som barn i våra vattenlekar. Vi lekte alltså simmande hundar. Pinnarna var dock långt mindre än den pinne Londi bärgar i land. Vår egen hund, en stor riesenschnauzer, var ingen pinnhund, men tog sig emellanåt ett dopp.
Hej Agneta,
jag minns en simmande orm från min barndom. Det kändes inte riktigt roligt att se ett ormhuvud komma simmande emot mig. Visserligen hade jag hört att ormar inte kan hugga i vattnet, men det var ändå obehagligt. Och jag tror att det var en huggorm – eller badar inte huggormar?
Roligt att ni simmade med pinne i munnen!