Om du en månkväll går upp i skogsbrynet här bakom huset, möts du av urtid, också avverkningsmaskinerna och telegrafstolparna halkar under månstrålarna ur tiden och blir till blanka jätteskelett och skimrande trådleder på marken och i luften. Du känner jordklotets runda ensamhet i världsrymden och du är själv en skugga. I månskivan ser du samma bild som en gång den första människan. I månskenet har du ingen historia, men månens strimma binder dig.
Angelo Branduardi: La luna
Jag har läst en bok av språkforskaren Ola Wikander igen. Som säkert en och annan minns, slog han igenom för något eller några år sedan med boken ”I döda språks sällskap”. Jag skrev ett litet inlägg om ett kapitel i den i vintras. Se här om du är intresserad.
Nu har jag läst ”Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia”, en mycket lärd och samtidigt rolig bok. Wikander hanterar både sitt jättelika stoff och sina läsare med säkra och samtidigt okonventiella handgrepp.
Även om jag inte som Wikander genomgick min första kurs i indoeuropeistik vid femton års ålder, så har jag funderat över språk och släktskap mellan språk sedan början av tonåren. Jag har genom åren läst både det ena och andra om indoeuropeiska språk (och även om andra språk) och allt emellanåt har jag gjort egna jämförelser mellan de språk, som jag har någon form av insyn i. Wikanders bok har skapat ordning i mina föreställningar om språkfamlijen, den har givit rader av intressanta exempel och förklaringar av utvecklingsförlopp. Dessutom har jag haft stort nöje av Wikanders speciella sätt att möta sina läsare. Jag tänker på den här platsen bara göra några små punktuella nedslag i texten, där jag har lust. För den som vill läsa en ordentlig recension av boken finns en utmärkt sådan här av Lars Lönnroth.
Nu ber jag att få föra er in i det kuriosakabinett jag har plockat ihop ur bokens rika innehåll:
I kapitlet ”Indoeuropeisk religion och andlig kultur” finns en mycket spännande passus om vad man kunnat komma fram till om synen på människan och hennes plats i tillvaron i de gamla indoeuropéernas värld genom att undersöka orden för ”människa”. Så här skriver Wikander:
Hur man såg på människans roll i världen illustreras på ett ganska intressant sätt av de rekonstruerbara orden för vår art. Förutom det allmänna *manu- (som är bakgrunden till vårt "man" och "människa", det senare dock lånat från tyskan) dyker två uttryck för "människa" upp i flera IE-språk. Det första av dessa är det vi finner i latinets homo och humanus (och alltså låneordet human) och likaså i andra halvan av ordet brudgum (gotiska guma, "man") och svenskans femininform "gumma". Detta ord är besläktat med ett antal ord som betecknar "mark, jord", till exempel latinets humus, grekiskans khthon, fornkyrkoslaviskans och ryskans zemlja (som i Novaja Zemlja, "nya landet"), sanskrit ksam, hettitiska tekan och tochariska tkam. […] Människan är alltså en "jording", en person bunden till marken, vilket blir intressant om man ser det i kontrast till att gudarna beskrivs med ett ord härlett från *diw-, "himlen".
•
Annat jag har fastnat för är upplysningarna Wikander ger om det i språkliga sammanhang viktiga ordet ”tunga” och detta ords etymologi. Det visar sig ordet finns bevarat i en rad indoeuropeiska språk, men att det svenska ordet till sin form ligger ovanligt nära det protoindoeuropeiska urordet: *dnguH. Wikander gör antagandet att ordet ”språk” på protoindoeuropeiska borde ha varit bildat på just detta ord för tunga och han avslutar stycket med att klämma till med denna fråga: ”En kurs i ’dngu-iska’, någon?”
Ordet ”vischan”, som väl låter modernt och slangit, är ett lån i svenskan från romani. Av Wikander får vi veta att ordet går tillbaka på det protoindoeuropeiska ordet *weik- för ”by” och ”land”.
Och för er som var med på den tiden då vi roade oss med björnar och honung här, kan det var intressant att läsa Wikanders björn-och honungsavsnitt i boken. Han utgår från det ryska ordet för björn, medved, och säger att ordet är en sammansättning av de gamla indoeuropeiska orden *medu- ("honung", "mjöd") och *hed- ("äta"), vilket ger "honungsätare". Vi var alltså på rätt spår den där gången i Vrchlabí!
(Tyvärr har jag inte kunnat återge det exakta skrivsättet av de rekonstruerade indoeuropeiska orden, eftersom jag saknar vissa tecken. Även en del ord på andra fornspråk är ungefärligt skrivna.)
Lundaförlaget Bakhåll ger nu undan för undan ut Kafkas samlade verk i nyöversättning. Nyss fick jag en bok i min hand med fyra noveller av Kafka utgiven av detta förlag, en liten vacker bok, som inte hör till denna stora serie, utan som räknas som en introducerande ”sidobok”.
Det inte samma urval i de här båda utgåvorna, men här och där möts de.
Redan efter läsningen av den första novellen, ”Domen”, i den här lilla samlingen, tänkte jag att det här är en mycket lyckad översättning. Egentligen brukar jag läsa Kafka på tyska, men i bokhyllorna här finns hans böcker dessutom både på svenska och tjeckiska. Efter läsningen av ”I straffkolonin och andra noveller” fick jag idén att göra en liten jämförelse mellan någon text i originalet och de båda svenska översättningarna av denna, den gamla av Teddy Brunius och Arne Hägglund och Bakhålls nya av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Jag valde novellen ”En läkare på landet”. Eftersom jag inte har tid att skriva av hela novellen tre gånger och ni inte heller har tid eller lust att läsa alltsammans här på skärmen, så har jag tagit ut ett mindre stycke. Jag har inte valt det för att peka ut några svagheter i den gamla översättningen, det lockar mig inte att göra så. Man kan säga att jag tagit ut ett avsnitt på måfå eller att jag tagit ut ett spännande textställe. Stycket börjar där läkaren efter en färd genom snöstorm just kommit fram till den sjuke och jag har skrivit av de tre versionerna efter varandra här. Vad jag vill med det här? Dels vill jag visa hur svårt det är att översätta Kafka, trots att han egentligen inte har något särskilt komplicerat språk, men det smiter på ett svårefterhärmligt sätt som en handske kring tanken. Dels vill jag tillsammans med er titta på vad det är som skiljer de två översättningarna åt.
Mager, ohne Fieber, nicht kalt, nicht warm, mit leeren Augen, ohne Hemd hebt sich der Junge unter dem Federbett, hängt sich an meinen Hals, flüstert mir ins Ohr: ”Doktor, laß mich sterben.” Ich sehe mich um; niemand hat es gehört; die Eltern stehen stumm vorgebeugt und erwarten mein Urteil; die Schwester hat einen Stuhl für meine Handtasche gebracht. Ich öffne die Tasche und suche unter meinen Instrumenten; der Junge tastet immerfort aus dem Bett nach mir hin, um mich an seine Bitte zu erinnern; ich fasse eine Pinzette, prüfe sie im Kerzenlicht und lege sie wieder hin. ”Ja”, denke ich lästernd; ”in solchen Fällen helfen die Götter, schicken das fehlende Pferd, fügen der Eile wegen noch ein zweites hinzu, spenden zum Übermaß noch den Pferdeknecht -” Jetzt erst fällt mir wieder Rosa ein; was tue ich, wie rette ich sie, wie ziehe ich sie unter diesem Pferdeknecht hervor, zehn Meilen von ihr entfernt, unbeherrschbare Pferde vor meinem Wagen? Diese Pferde, die jetzt die Riemen irgendwie gelockert haben; die Fenster, ich weiß nicht wie, von außen aufgestoßen; jedes durch ein Fenster den Kopf stecken und, unbeirrt durch den Aufschrei der Familie, den Kranken betrachten.
•
Den äldre översättningen:
Pojken som är mager, feberfri, varken kall eller varm och med tom blick, lyfter sig mot mig under fjäderbolstern, griper mig om halsen och viskar mig i örat:
-Låt mig dö, doktorn.
Jag ser mig om, men ingen har hört det. Föräldrarna böjer sig tysta fram och väntar på min dom. Systern har tagit fram en stol för min handväska. Jag öppnar väskan och söker bland mina instrument. Pojken trevar alltjämt i sängen efter mig för att påminna mig om sin bön. Jag tar fram en pincett, granskar den i ljusskenet och lägger tillbaka den igen.
Ja, tänker jag hädiskt, i sådana här fall hjälper gudarna, sänder en häst när det är omöjligt att få en på annat sätt, skaffar för brådskans skull ännu en häst och bidrar dessutom i sin omåttlighet med en dräng.
Först nu kommer jag att tänka på Rosa. Vad kan jag göra, hur skall jag rädda henne, hur skall jag kunna slita henne från denne dräng som är tio mil från mig, när jag dessutom framför vagnen har hästar som jag inte behärskar? Dessa hästar som nu på något sätt spänts från. Fönsterna har på något sätt slagits upp utifrån. Genom var sitt fönster sticker hästarna in huvudena och betraktar den sjuke utan att förbluffas av familjens rop.
•
Bakhålls översättning:
Mager, ingen feber, varken särskilt varm eller kall, med tom blick och bar överkropp reser sig pojken under täcket, slår armen om min hals och viskar i mitt öra:
-Doktorn, låt mig dö!
Jag vänder mig om, ingen har hört det, föräldrarna står tysta och framåtböjda i avvaktan på mitt utlåtande, systern har ställt fram en stol till min väska. Jag öppnar väskan och letar bland mina instrument, pojken famlar efter mig från sängkanten för att påminna mig om sin bön, jag plockar upp en picett, granskar den i skenet av ett vaxljus och stoppar ner den igen. ”Ja”, tänker jag hädiskt, ”i sådana här fall hjälper gudarna till, skaffar fram hästen som saknas, ja, i brådskan skickar de ytterligare en, och till råga på allt den där drängen…” Först nu kommer jag att tänka på Rosa igen, vad ska jag göra, hur ska jag kunna rädda henne, hur ska jag kunna dra fram henne där hon ligger under drängen, när jag har tio mil hem och oregerliga hästar spända för min vagn? Dessa hästar som på något underligt sätt slitit sig, slagit upp fönstren utifrån – jag vet inte hur det gått till – och nu sticker in huvudet genom varsitt fönster och tittar på den sjuke utan att bekymra sig om att familjen börjar skrika.
Låt oss läsa och begrunda. Och kanske vill någon sedan också säga något…
Idag vill jag göra en återblick på bokmässan, men inte min egen, utan en som Håkan Lindgren har givit sin läsekrets. Texten han har skrivit bygger på det han hörde vid ett seminarium om språk och identitet, ett samtal mellan Herta Müller och Vaira Vike-Freiberga. ”Sådant blir lätt ett utbyte av allmänna, innehållslösa fraser”, skriver Håkan i inledningen, ”men inte om Herta Müller sitter där”, fortsätter han.
Inte av ointresse för Herta Müller – det framgår lätt att något sådant inte finns, om ni ser er om i den här bloggen – utan för att jag genom den här texten upptäckt att jag tidigare nästan inte vetat något alls om hennes intressanta samtalspartner, Vaira Vike-Freiberga, har jag valt ut ett avsnitt om henne:
Vaira Vike-Freiberga (foto Håkan Lindgren)
•
Vaira Vike-Freiberga tar också avstånd från fraserna om språket som tillflyktsort.
-Det som vissa har kallat min språkbegåvning var ren desperation, säger hon.
Hennes familj flydde från den sovjetiska ockupationen, först till Tyskland, därefter bodde hon i Marocko och Canada innan hon återvände för att bli det befriade Lettlands andra president 1999. På grund av det liv hon levt talar hon fem språk.
-När jag var president, säger hon, fick jag ibland ta emot delegationer av unga ryssar som klagade över att de var tvungna att lära sig lettiska för att få fullt medborgarskap.
I Lettland bor en stor andel ryssar och det kan vara värt att minnas varför. Under sovjettiden deporterades letter till Sibirien medan ryssar flyttades in, detta var en medveten politik för att försvaga de länder som inlemmats i Sovjetunionen.
-Ryssarna påstod att de blev mentalt skadade av att lära sig ett främmande språk, berättar hon, och man kan föreställa sig hur det kändes för någon med hennes erfarenheter att lyssna till något sådant.
-I själva verket är det ju tvärtom, det är berikande att lära sig ett andra språk, det finns vetenskapliga studier som bekräftar det. Det är som att börja se världen tredimensionellt, med två ögon istället för med ett, man förstår att saker kunde vara annorlunda.
Hon hänvisar, som om det var en självklarhet att politiker kunde göra sådant, till vad Saussure sagt om språket, varpå man kommer att tänka på svenska politiker, som har börjat förstå att det är dags att tala respektfullt om bildning, utan att kunna göra något annat än att upprepa ordet "bildning".
Hela texten är mycket läsvärd och här finns den.
PS Sedan kan man, tycker jag, ändå fundera över detta med språket som tillflyktsort. Trots de båda talandes välmotiverade avvvisande av ett sådant synsätt, kan det nog i alla fall ligga något i det, möjligen på ett annat plan än det som de vänder sig emot befinner sig på.
Mitt i en rörelse – jag höll på att hänga tvätt – kom det gamla ordet upp: Härmåkke! Det är ett ord för en som härmas från min barndom. Kanske var det jag som hittade på det, kanske var det någon av mina syskon, jag minns inte. För det mesta var det i och för sig jag som hittade på ord. ”Jemig” till exempel var mitt och det betydde ”hudfärgad”, ett ord som blir konstigare ju fler hudfärger man märker att det finns, så ordet ”jemig” borde ha rätt till en renässans. Eller urskiljer man inte den här speciella rosa-beiga blandfärgen som en egen färg längre? Förr fanns det i alla fall en jemig krita i varje någorlunda välförsedd kritask.
Som ni ser har jag plockat ut den jemiga kritan ur asken.
Några andra tidiga barndomsord radar upp sig för min bakåtsyn: Bröst hette ”ambolla” (med kort o-ljud) och av det ordet märker man att jag en gång var en liten storasyster som hade småsyskon som ammades. Sedan fanns det ett plagg som hette ”ambollisfodral”. Ordet ”stjärtambolla” kan te sig mera långsökt, men är väl ändå inte helt ologiskt som ordskapelse. Att bröstvårta hetat ”årborre” låter rätt underligt för mig idag, men det verkar hänga ihop med ”näsborre”, fast det blir det ju inte mindre konstigt av, betydelsen i det där ”borre” i ”näsborre” är ju i sig rätt grumlig. Att ordet ”vårta” inte lät bra i mina öron i den här kombinationen, minns jag ännu tydligt och förresten så låter det inte bra nu heller. Pung hette ”drylle” och det är väl inte mycket att säga om det – en uppfinning rätt och slätt. Och så kunde man ”hüpfehöla” – en lämning från tiden i Göttingen som sedan försvenskats – det vill säga springa med hoppsa-hoppsasteg. Det enda ordet som fortfarande används är ”Kudda”, som en av mina bröder kallas för – åtminstone i familjen (ursprungsfamlijen) och bland barndomsvänner.