Författare: Bodil Z

Resianica – länkar och en sång

Bodil Z 3 kommentarer

Bakom allt möjligt annat som upptar min tid gräver jag fortfarande i de resianska hemligheterna. Jag läser och frågar folk i dalen om språket, kulturen, historien och om livet i Val Resia.

VR
Stolvizza med Monte Canin i bakgrunden

Nyligen fick jag en liten sång skickad till mig av en av mina resianska bekanta. Den handlar om den vackra Marica som en dag försvinner från sin by. Sångarjaget anklagar sig själv för att han låtit henne gå till en annan, han borde ha varit mera på sin vakt. Texten slutar med orden: ”Min vackra Marica, du är vacker, du var vacker och än vackrare ska du bli”:

Lipa ma Marica

Lipa ma Marica
rinina si ti
ko tana Rušće pojdeš
u filo ćon ti prit

ko ta na Rušće si dušil
Marice me je nì

Ti hudi judi so paršlì
Marico ni so nislì

Či bej to bila hauža
nikogor makoj ma

Ja mešon bil se sbudil
da drugin na plažà

Za ne prit nutuw hiše
tas gost ja si jo dal

Za prit gorow Zagato
tri hore ja si stal

Lipa ma Marica
lipa ti si ti
da lipa ti si bila
liuča ti ći prit.

Och så här låter den – via Bengt O:s sida. Tack, Bengt!

•

Lista över mina resianska inlägg här under pausträdet:

Ta lipa pot – la bella strada

Resianska (1)

Resianska (2)

Resianska (3)

Samtal i Coritis

Vägen till Lischiazze

På andra sidan Sella Carnizza

Get(ing)bo

Casera Nische

Att vara en av de sista

Höjsken och andra namn

Val Resia i Språktidningen

Oggetto sconosciuto – okänt föremål

Det rufsiga lilla trädet

SC
blick genom passet Sella Carnizza

Roman av Thomas Pletzinger

Bodil Z

För en liten tid sedan läste jag den tyske författaren Thomas Pletzingers debutroman ”Bestattung eines Hundes” (En hunds begravning).

bok

Ett koncentrat av handlingen ser ut så här: En etnolog som befinner sig i en livkris får i uppdrag att göra en intervju med en framgångsrik barnboksförfattare som lever tillbakadraget vid en sjö i Norditalien. Mötet mellan de båda männen mynnar ut i en oväntad och ganska rafflande historia med djupdykningar i banrboksförfattarens brokiga liv.

Boken utspelar sig i Hamburg, vid Lago di Lugano, i New York och i Brasilien. Romantiden sträcker sig några år kring det senaste sekelskiftet. Huvudpersonerna i boken är en grupp människor ur en rätt välsituerad medelklass som är hemma överallt och ingenstans i världen. Romanen rör sig mellan olika handlingsskikt; en nutidstråd och tre olika skikt ur det förflutna kan man urskilja.

Nå, är då detta något att läsa? Den ansedda tyska kritikern Iris Radisch skriver någonstans att boken har en ”Fick- und Bierdosen-Ton” och det är helt sant att dessa komponenter är rikligt representerade i boken, kanske mer än vad som är läsvärt, men det finns mer: Pletzinger lyckas faktiskt spänna upp ett ganska stort romantält och de olika skikten i boken är både tillräckligt klara och tillräckligt oklara för att läsaren ska känna sig både stimulerad och alert. Trådarna till andra författarskap, den till Uwe Johnson, den tunna men ändå inte bara citatspröda till Wofgang Borchert och den till Max Frisch är väl integrerade och känns åtminstone allt emellanåt riktigt kreativa. Max Frisch-påminnelserna är särskilt starka – de finns i både konkreta hänvisningar till verk, i citat ur dessa och i ett slags maxfrischstil som gör sig bemärkt här och där (någon gång kanske övertydligt). Den här boken lockar mig faktiskt till omläsning och nyläsning av Max Frisch och det är väl inte det sämsta?

Beträffande Utvecklingen

Bodil Z 1 kommentar

Ofta menar vi att människan åtminstone i stort sett förblivit densamma genom århundradena ja, till och med genom årtusendena. Samma brister och svagheter häftar vid henne. Hon/vi blir inte bättre, vi lär oss en del nytt, men våra inre egenskaper förblir desamma, vi vet inte mer om livet som sådant och vi blir inte visare. Samtidigt (detta underliga ord som inte alls betyder ”vid samma tid”) finns det bland oss människor en stor tilltro till Utvecklingen och då inte bara på naturvetenskapens och teknikens områden, nej, också när det gäller till exempel litteraturen finns hos många den här idén om Utvecklingen. Hur ofta säger vi inte med aktning i rösten att en viss författare var ”före sin tid” och att ”först eftervärlden” förstått hans/hennes verk till fullo? Varför är det större att bli förstådd av eftervärlden än av sin samtid? Och om jag skulle säga att den eller den av dagens stora författare hade blivit mycket djupare förstådd av en läsekrets i slutet av 1800-talet än av dagens läsare – varför skulle detta ha en sådan fadd klang och varför skulle det inte vara någon som önskade sig vara den författaren? Vi vet ju eller anar i alla fall att framtiden kommer att föda nya floskler och ny blindhet och inskränkthet. Varför är vi ändå så besatta av den? (Och "samtidigt" så – chict – pessimistiska i våra förväntningar på den.)

•••

Tillägg: Jag låter Thomas Nydahl presentera årets Nobelpristagare i litteratur här.

Höstfärger och höstdopp

Bodil Z 6 kommentarer

Det har kommit några vackra dagar hit nu med sol och höstlönnens färger. I de här trakterna är lönnen det träd som har den vackraste dräkten om hösten. Inget av de andra träden kan vara både grönt, gult, brandgult och rött i en och samma stund såsom lönnen.

lönn

Varje dag vid denna tid gömmer i sig några kvartar av värme, inte mer, och under en sådan där värmekvart i förrgår tog Londi och jag årets sista bad (tror jag i alla fall). Jag valde Korseberg och inte vårt vanliga badställe vid Norskens Brygga, för jag är ingen fakir; det är för kallt för att balancera på tegelskärvor på vägen ner i vattnet. Vid Korseberg finns några plättar av sandbotten mellan klipporna; där är det lättare att ta sig ner snabbt, när vattnet känns så där brännande isigt.

Korseberg

Londi vet förstås ingenting om de här svårigheterna. Hon simmar ut i sin dubbelpäls och hämtar pinnen lika bra här som där.

Londi

Jag vet att det här med årets sista bad är ett återkommande motiv under pausträdet och kanske får det här vara sista gången, annars nöts nog upplevelsen ut till ett intet för mig. Och ni som läser kan i framtiden säkert lätt vara utan rapporter från ”årets sista bad”.

Vindburen stjärna: Ana Blandiana

Bodil Z 5 kommentarer

RS

Jag läser och ser mig omkring i ”Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök”. Till dagens dikt här väljer jag ”Vindburen stjärna” av Ana Blandiana i översättning av Dan Shafran:

Vindburen stjärna

Redan från början bar vinden dig
som ett frö.
Jag skämtade: Vem har någonsin sett
en vindburen stjärna?
Men senare,
när du satte dig på min panna
och började gro,
förstod jag att du var ett frö.
Omättlig, vilt genomborrande min hjärna,
med obarmhärtiga strålar som alstrade rötter,
är du ett frö.
Vad synd
att den planta du,
ljus ur ljus, ger upphov till
blir synlig
först när
jag gått in i mörkret.

•

PS I Salongen är vi just nu mycket rumänska.