En flöjt över vattnen
en flöjt över vattnen ljuder
mot hösten mot hösten
än flyr molnen från solen
än brinner hallonen likt kol
än darrar aspen som din hand
än är inget fullbordat
än går du visslande omkring
var buske och vart träd är din boning
kastar dina sorger över vänster skuldra
och nyser i solens strålar
. . . . . . . . . . . . men
över vattnen ljuder en flöjt
mot hösten mot hösten
dikt av Knuts Skujenieks i översättning av Juris Kronbergs
Mycket oftare straffas vi av varandra och av livet för vår oförmåga eller för vår brist på begåvning för det ena eller andra än för vår ondska och vår kalla likgiltighet.
Det här får bli på ett annat sätt, även om det kanske brister: man skulle kunna kalla det en början av en meditation över två bilder, en med nedvänd blick och en suddig.
Mircea Cărtărescu
Cărtărescu sitter på ett podium och talar om sin diktsamling ”En lycklig dag i mitt liv” – en diktsamling han skrev för länge sedan. Nu skriver han romaner, romansviter. Han berättar att diktens dräkt blivit för trång och att han numera bara har plats för sina tankefoster i den stora svällande romangenren.
•
Jag tittar på bilderna och tänker på det han sa i dem. Och – nej, jag har faktiskt inte läst Orbitór-trilogin (ännu), jag känner bara den yttre formen av den: vänster vinge, kroppen, höger vinge – fjärilen. ”Dikten blev för trång”, funderar jag. Vad betyder det? Menar han det lilla format som de flesta dikter har jämfört med romanens? Var/är hans dikter puppan som nu romanens jättelika fjäril har sprängt sig ut ur till en annan och gränslösare dikt?
På den första bilden vänder han blicken inåt ner i något smalt. På den andra blickar han över världar och flyger ut. Han flyger så högt att vi bara kan se honom suddigt.
Ännu en stund i Rum för poesi: Marta Grundwald står där framme och läser ur diktsamlingen Ajajaj och Tomas Håkanson är bredvid och läser sin svenska översättning av dem. Jag lyssnar.
Feux d’artifice
Om man nu ska lida
borde man åtminstone vara smal
*punken ökar tempot om morgonen
bränslepåfyllning
letar fortfarande i lådan efter
den kyliga bitchmasken
men den har torkat sen igår
skit samma
jag går med blottat ansikte
bussens första blickar
ger mig dagens anletsdrag
PS Om någon vecka kommer jag i Salongen att publicera en text om den polska översättargruppens unika arbetssätt. Under mässans gång har jag fört intensiva samtal med bland andra de två översättarna Irena Grönberg och Tomas Håkanson och det är dessa samtal som utgör stommen för min kommande text.
Det var inte bara i seminarierummen och i Rum för poesi som det intressanta på bokmässan skedde. Också i montrarna bjöds det på gyllene ögonblick. Jag höll ett särskilt öga (ett av mina särskilda ögon) på Rumänska kulturinstitutets plats på mässgolvet.
Eva Leonte, projektledare vid Rumänska kulturinstitutet
I fredags hade jag turen att befinna mig i montern just när Herta Müller var där för att samtala med sina läsare.
Hon fick frågor om sitt språk, sin nationella identitet. Språket är ett, sa hon. Hennes tyska är den tyska hon växte upp med i Rumänien, lite avslipad kanske av åren i Berlin, men till sitt innersta just denna rumänska bytyska. Ja, och identitet – hon har alla sina tidigare stadier i sig på en gång. Hon är hemma i Berlin nu, men inte bara där utan också på det förflutnas platser. Och rumänskan som hon lärde sig först i femtonårsåldern kämpar hon för att inte förlora, så hon läser en hel del rumänsk litteratur.
Jag frågade henne om hennes romanprojekt, som hon för ett antal år sedan påbörjade tillsammans med den rumänientyska författaren Oskar Pastior. Hon fortsätter det nu på egen hand sedan han dog för två år sedan. Temat i romanen är rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen, till den östra delen av dagens Ukraina. Hon berättade om hur de tillsammans reste till platsen för ett av lägren där han varit fånge, och att hon varit orolig för att Pastior skulle bryta ihop när han återsåg platsen för sin pina, men något helt annat hände: Pastior kände lycka vid återseendet, lycka över att känna igen marken och murarna, över att med händerna eller kroppen känna att här hade han levat, här hade han varit ung. Detta hörde också till livet.
Hur mycket har hon då kvar av arbetet med romanen? Kanske tjugo-trettio sidor, någon gång nästa år kommer boken. Jag väntar på den.
PS Jag har tidigare – i samband med bokmässan i Leipzig 2007 – skrivit lite om det här romanprojektet. Detta är ett litet utdrag ur den texten:
Hennes egen mor kom att höra till de deporterade och hon fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina och Hertas barndom hade i hög grad att präglats av detta moderns öde.
Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om den här förvisningen som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde de? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Förhållandet till den inhemska befolkningen, hur var det? Kärlek och sexualitet, vad fanns det för utrymme för det? Hon sa till Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.
I Lana träffade de Oskar Pastior (också han rumänientysk författare), som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen, han hade precis som Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit någon som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen.