Författare: Bodil Z

Det lilla bokförlaget perenn, som har sin tyngdpunkt i litteratur från Central- och Östeuropa, är ett av de mer intressanta bland de yngre svenska småförlagen. Det är ingen lätt väg förläggaren Per Nilson går, men han vet vad han kämpar för. Under årets bokmässa gjorde han ett framträdande vid ett minseminarium tillsammans med Wolfgang Malik från Österrikecentrum. De samtalade om den österrikiske essäisten Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna”, som för några månader sedan kom ut i Per Nilsons översättning på perenn.

Boken handlar om fem europeiska minoritetsspillror, om sefarderna i Sarajevo, om gottscheetyskarna, om arberesherna, om sorberna och om arumänerna. Jag har tidigare skrivit om tre av kapitlen i boken här: om gottscheetyskarna, sefarderna och arumänerna.

Förlaget hade också en monter under mässan:

Och här kan ni se eller i alla fall ana vilka böcker som Per Nilson givit ut hittills:

Här är en länk till förlaget för dem av er som vill titta närmare: perenn

Jag tittar på fotot jag tog i Rum för poesi på er, där ni står och både vet precis och inte riktig vet, hur ni ska göra vid den här uppläsningen, Urszula Kozioł och Anders Bodegård. Jag minns att ni sedan läste den här dikten, ”Sömnlöshet” heter den. Kanske läste ni något annat först, men den här minns jag särskilt.

Det här är humor, en riktig hjärtats humor. Ja, jag ser att det handlar om sömnlöshet, om dödens närmande, om kallsvetten på huden, om ensamhet, men ändå finns det mycket värme här och småsaker som hör livet till och som är lite roliga och lite godmodigt småsinta.

Sömnlöshet

mitt i natten rycktes jag ur sömnen
jag visste inte var eller vem jag var
och jag badade i kallsvett mitt i natten

mitt i natten
. . . . . . . . försöker jag ta till mig ett namn
som någon kunde ropa till mig
fast vem skulle vilja ropa på mig
. . . . . . . mitt i natten

mitt i natten hörde jag någonting
liksom en igelkotts hasande men hur
skulle en igelkott kunnat hasa på tredje våningen
. . . . . . . mitt i natten

mitt i natten
. . . . . . . i det klara Sofoklesljuset
fattade jag plötsligt att jag gick från
mina sinnen och kanske bara
för en stund gick från mig själv
. . . . . . . mitt i natten

mitt i natten bestämde jag att strax i morgon
ofelbart gå tillbaka till affären
med den tomma flaskan som jag nu druckit ölet ur
. . . . . . . mitt i natten

*mitt i natten for det dimmigt genom huvudet på mig
att en dag skulle även hans (?) begravning äga rum
och skulle han (?) någonsin komma på min

• . . . . . . nej?
  alltså tänker jag aldrig gå på hans
  . . . . . . . mitt i natten.*

(Till Urszula K och Anders B: Jag ber om ursäkt för de fåniga punkterna; jag vet att de inte ska vara där, men det tekniska lägger krokben för mig.)

Tidigare har jag i Pausträdets bark ristat in två andra Koziołdikter, två dikter som förresten också lästes vid det här tillfället:

Vid havet

Från plagen

En av fixpunkterna under bokmässan var Rumänska kulturinstitutets monter. Här strömmar nu först lite ansikten och ryggar, kända och mindre kända, från torsdagskvällens samkväm där. I vimlet ser man bland andra Mircea Cărtărescu, Herta Müller, Eva Ström, Lasse Söderberg, Ola Wallin, Anna Bengtsson och Dan Shafran, detta kulturinstituts chef.

Jag lämnar myllret och utsidan och går i stället till en insida och läser en dikt av Denisa Comănescu, (nej, hon är inte med på någon av bilderna.) Dikten, som jag lyssnade till i Rum för poesi, heter ”Pessoa” och Pessoa i dikten är en älskad katt. Katten tämjde ”mig”:

Pessoa

Vi betraktade akacian vid gatan:
vår stund av intimitet varje morgon.
Jag lämnade dig på nattduksbordet
med blicken fäst på världen utanför.
På kvällen väntade du på mig framför dörren;
vällustigt utförde du samma ritual
som lugnade och tämjde mig.
Jag kallade dig för Fernando Pessoa
redan första dagen han tog dig hem,
det var mot slutet av oktober, för åtta år sedan;
ett svart klot att mata med droppflaska.
En längre tid struntade jag i dig;
du befolkade korridorerna i ett trasigt äktenskap.
På våren ville jag lämna dig på den fuktiga marken.
Så förtvivlat hängde du i min tröja
att rädslan i dina ögon nådde även mig,
som om denna cirkelrunda cementfläck
drog ner oss båda i djupen.
De första åren gick jag utan att bry mig om dig
tills han en dag sa att du var borta.
I en vecka satt du fastklistrad i akacians topp;
man kunde se barken skrapad av din omfamning.
Ett barn klättrade upp till dig
och drog dig i ett ben tills det bröts.
Trots det återvände vi tillsammans hem.
Jag smekte dig ofta, du spann,
tryckte huvudet mot min handflata
och stirrade plötsligt på mig.
Minuter i sträck. Med ett ljus
som verkade komma någon annanstans ifrån.
Din närvaro blev oumbärlig för oss.
Du återförenade oss, varje dag putsade du av oss
den kletiga gyttjan utomhus.
I julas köpte vi inte någon gran.
I fönstret la vi några kvistar dekorerade med ljus.
När du inte längre följde deras regnbågar,
när du inte längre lämnade tidningshögen
kom rädslan tillbaka.
Jag hämtade vasen med snäckor
jag tagit med från Rhodos
och hällde dem runt omkring dig.
Jag vakade över dig ända fram till nyårsafton.
På himlen ritade fyrverkerierna upp
konturen av Hiroshimabomben.
Den sista ryckningen gav din kropp en stund
att flyta genom luften, och dina ögon
andrum att sjunka in i mörkret.

ur Glädje utan försoning i översättning av Dan Shafran

Jag hittade den här dikten i boken ”Rumänska synvinklar – författarporträtt” av Cato Lein och Lüfti Özkök. Hela Glädje utan försoning ska jag nu ge mig ut på jakt efter.

Lettland och den lettiska litteraturen har ett speciellt ljus riktat mot sig under det här årets bokmässa i Göteborg. Och mitt i C-hallen syns Lettlands jättelika ljusbruna pappmonter, en modell av det framtida lettiska nationalbiblioteket. Den syns lång väg.

En av de ledande gestalterna, för att inte säga den ledande gestalten, på den lettiska arenan under bokmässan är Juris Kronbergs, poet, översättare och förmedlare asv lettisk kultur i Sverige. Här syns han som omväxling på en TV-skärm:

Jag ger nu ordet till författaren Nora Ikstena för en liten presentation av det lettiska kynnet och lettiskhetens väsen:

Om letterna existerar det allehanda myter. Både att vi lever bland träden och äter svamp, och att vi inte kan hållas borta från sjungande och poesiskrivande. Myter brukar innehålla en hel del sanning – letterna står med båda fötterna på jorden i lika hög grad som de besjälat riktar blickarna mot himlen. Århundrade efter århundrade, dag efter dag, och så förflyter våra dagar – med att sätta potatis och skriva poesi, plocka svamp och sjunga, tända brasor och berätta berättelser. Med andra ord, vi utnyttjar de exklusiva möjligheter som det tjugoförsta århundradet erbjuder ett litet livskraftigt folk.

Jag ser Knuts Skujenieks, lettisk poesis Grand Old Man, vandra omkring under pappkonstruktionerna i den lettiska montern. Han växlar ett ord än med den ene än med den andre, han ler lite, plockar lite med något, rör sig åtminstone skenbart planlöst hit och dit bland papphyllorna och pappstolarna. Jag tar några bilder och köper hans diktsamling ”Som ekens rot till vatten” (i Juris Kronbergs översättning). Jag läser:

Sekunden sköljer dagen

Sekunden sköljer dagen.
Dagen finslipar året.
Året vässar livets ände.

Jaget är förvandlat
till ett naket
raketformat fönster.

Du tar ifrån mig allt.
Du lämnar mig bara ljus
och uppåtsträvan.

Min gotiska kärlek.

Jag minns torsdagkvällen i Röda Sten med ung baltisk poesi. Juris Kronbergs höll i tyglarna också här:

En av rösterna tillhörde Agnese Krivade:

Här kan ni höra hennes magnetiskt häftande läsning. Ännu har jag tyvärr ingen svensk text att lägga in av henne…

•

De närmaste dagarna tänker jag lägga in ytterligare några lite kortare texter om bokmässan under Pausträdet. Om ungefär en vecka kommer jag att publicera den första av ett par lite mer omfattande texter om mässan i Salongen. Just nu hittar ni Jelenas text om Leipziger Buchmesse överst där – läs den!