Cărtărescus ansikte

Det här får bli på ett annat sätt, även om det kanske brister: man skulle kunna kalla det en början av en meditation över två bilder, en med nedvänd blick och en suddig.

MC
Mircea Cărtărescu

MC suddig

Cărtărescu sitter på ett podium och talar om sin diktsamling ”En lycklig dag i mitt liv” – en diktsamling han skrev för länge sedan. Nu skriver han romaner, romansviter. Han berättar att diktens dräkt blivit för trång och att han numera bara har plats för sina tankefoster i den stora svällande romangenren.

Jag tittar på bilderna och tänker på det han sa i dem. Och – nej, jag har faktiskt inte läst Orbitór-trilogin (ännu), jag känner bara den yttre formen av den: vänster vinge, kroppen, höger vinge – fjärilen. ”Dikten blev för trång”, funderar jag. Vad betyder det? Menar han det lilla format som de flesta dikter har jämfört med romanens? Var/är hans dikter puppan som nu romanens jättelika fjäril har sprängt sig ut ur till en annan och gränslösare dikt?

På den första bilden vänder han blicken inåt ner i något smalt. På den andra blickar han över världar och flyger ut. Han flyger så högt att vi bara kan se honom suddigt.

3 tankar om “Cărtărescus ansikte

  1. Jag tycker att Cărtărescu fortsätter att vara diktare även i prosa och det är nog det han menade – att han behövde ett större format för att sprida sina vingar…

  2. Det är det jag också (egentligen utan att veta något) föreställer mig och lite vagt försöker säga i det här.

Kommentera