Författare: Bodil Z

I diktsamlingen ”Lust” av Claes Andersson finns bland annat de här raderna:

Men om hjärnan vore så enkel att vi kunde
förstå den
vore den så enkel att vi inte skulle
förstå den.

För en liten tid sedan hittade jag ett litet paket i min brevlåda. Jag såg att avsändaren var Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Nyfiken och lite förvånad öppnade jag paketet och fann en tunn rödbrun bok. Med boken följde ett litet handskrivet brev – det är inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. I brevet stod det:

Eftersom jag råkade se din essä om KJ ”Återupptäck kritikern Klara Johanson” på nätet tänkte jag att vår lilla skrift om KJ:s boksaming hos oss (Nobelbiblioteket) kunde intressera.

Med vänliga hälsningar
Lars Rydquist

Tack, säger jag. Det är en vacker bok på det där anspråkslösa och sobra sättet som inte ramlar över en med glans, glitter och volanger. Kan det då vara något att läsa om Klara Johansons böcker? Ja.

Boken innehåller förutom ett kort förord av Horace Engdahl två artiklar på ungefär tjugo sidor var, en av Ellen Löfmarck, ”Det sista bokrummet” (publicerad i ”Ord och Bild” 1952), och en av Anna Bohlin, ”Reflex”. Av de här båda artiklarna är det Löfmarcks som tilltalar mig mest, dels för att den till sin ton är sakligare och på något vis anspråkslösare, dels för att den hela tiden handlar om boksamlingen.

De senaste dagarna har jag mer läst än skrivit här under pausträdet. Att citera är för mig ett sätt att läsa noga. Idag blir det också en ”lästext” här. Så här skriver Ellen Löfmarck om KJ:s boksamling någon sida in i sin artikel:

Den är inte så betydande till omfånget – omkring tretusen band – och inte heller är det någon boksamling i bibliofil mening. Originalupplagor och gamla duodeser trängs med band ur Everyman’s library. Den kan tyckas hopkommen på måfå men snart märker man att bakom den finns en enda tanke, den tanke som också ledde KJ:s författarskap: ”Befatta dig aldrig med annat än det som djupt angår dig!” Och det är som uttrycksform för en av våra mest originella och exklusiva litterära personligheter denna boksamling har sitt största intresse.

Jag bläddrar lite och stannar – inte överraskande – vid Goethehyllan:

Hedersplatsen på KJ:s bokhyllor har Goethe. Goethesamlingen upptar mer än tvåhundra band och här har KJ medvetet strävat efter en allsidig belysning av Goethes diktning och personlighet.

Löfmarck saknar dock något i Goethehyllan, nämligen den italienske filosofen Benedetto Croces arbeten om Goethe, eftersom KJ ju ägnade mycket tid åt Croces Goethestudier och även översatte en del av dessa skrifter. Nå, böcker kan ju förkomma eller lånas. (Här har jag förresten läs-skrivit lite om KJ-Croce-Goethe.)

Vi går vidare och stannar upp vid ett KJ:citat som tar oss till platsen för hennes böcker Emily Dickinson:

En mänsklig stämma i boklabyrinten – sällsporda och ljuva händelse! … världen öppnar en rämna mot ojordiskt ljus och alla höga vittnesmål bekräftas med en ny ed. När jag en kväll mötte Emily Dickinson ströks plötsligt en ursinnig migrän av mitt huvud.

Och Löfmarck presenterar hyllans bevånare:

Av Emily Dickinson finns alla tre serierna ”Poems” från nittiotalet, ”The single Hound” (1914) och – 1894 års ”Letters”! Om det över huvudtaget finns några fler exemplar av denna sällsynta bok i Europa kan det inte vara många.

Så går Löfmarck till en annan hylla och plockar ut ett exemplar av ”Huckleberry Finn” och låter därvid ett par ord om KJ:s skribentsignatur ”Huck Leber” falla – en av hennes signaturer – för att sedan fälla upp ett KJ-citat som passar in:

I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det sagda.

Vi kommer till Amiel och det franskspråkiga:

Ingen franskspråkig författare har stått KJ:s hjärta så nära som Amiel. Av fransk litteratur finns i boksamlingen omkring 175 band. Det är nästan bara franska sjuttonhundratalsklassiker i tidiga upplagor, främst Voltaire i vacker duodesupplaga:

Det är synd att Voltaire skall ha slösat bort så mycket av sin visserligen långa tid på att snickra tragedier. På hans prosa kunde jag aldrig ledsna om den så fyllde de hundra volymerna i min upplaga.

Med ett stycke privatfilosofi och en sväng tillbaka till Emily Dickinson låter Löfmarck så sin text sluta:

De lyckligaste människorna är de som kan göra ensamheten fruktbar för sig själva. De största människorna är de som kan göra den fruktbar för andra. Ur den synpunkten har man rätt att räkna Klara Johanson till de stora människorna. Ingen kan räkna henne till de lyckliga. Men när jag slog upp Emily Dickinsons ”Poems” och fann en pressad prästkrage vid dikten om den aristokratiska själens ensamhet, fick ändå här i KJ:s bokrum den första raden en ny och generösare innebörd.

The soul selects her own society.

För att inte vara alldeles förskräckligt orättvis, vill jag nu också ger er någon liten inblick i Anna Bohlins del av boken. Jag låter henne knyta an (eftersom hon faktiskt gör det) till Löfmarcks rader om prästkragen. (Vi får intrycket att hon här står och bläddrar lite hit och dit i några av KJ:s böcker.)

Sidorna är snopet rena. Inte ens de böcker hon recenserade har några spår av arbete. Den pressade prästkrage, som Ellen Löfmarck fann i Emily Dicksons ”Poems”, blir därmed ett så mycket starkare uttryck, och naturligtvis ligger den ännu kvar.

Fast Bohlin hittar några undantag från ”fläckfriheten: I Fredrika Bremers ”Hemmen i den nya världen” och i Amiels ”Fragments d’un Journal intime” hittar hon några svaga blyertssteck.

Bohlin håller oss kvar en stund vid Kierkegaardhyllan i samlingen och funderar där lite över Kierkegaars ”hemlighet”, som hon anser att KJ kommit på spåren. Nå, hemligheter ska man inte berätta hur som helst, så jag tar ett språng genom Bohlins text och låter i stället Bohlin berätta om sin syn på KJ:s syn på Otto Weininger:

Även den för dåtidens kvinnor så själsknäckande Otto Weininger kunde vinna viss respekt hos KJ – förmodligen eftersom homosexuella individer i hans system utgör en central och överlägset begåvad kategori i den mänsklighetens skala av sexuella mellanformer, som han föreställde sig. Weiningers digra opus ”Geschlecht und Charakter” (1904) fyller sin plats i samlingen, trots att den intar en öppet misogyn hållning och fråntar kvinnan alla positiva bestämningar – den absoluta kvinnan har helt enkelt inget Jag – utom sexualiteten, kvinnans enda existensberättigande. Många intellektuella kvinnor tappade självförtroendet, andra reagerade med motskrifter (Emilia Fogelklou hörde til dem som både förlorade självförtroendet och skrev svar), men Klara Johansons kåserifigur Huck Leber påpekade att kvinnan hos Weininger är en idealtyp. Verkliga kvinnor är det inte fråga om:

Han afbildar med ganska säkra streck det gängse kvinnoidealet, precis detsamma som aldrig förfelar att tjusa den stora publiken av båda könen – skillnaden är bara den att han pekar på det och utbrister: ”Se, en så’n ryslighet!” Jag är en fridsam och medlande person, och jag nöjer mig med att betänksamt instämma: ”Ja, det är verkligen inte fullt så vackert, som man trodde.”

Nej, vem ska orka läsa den här långa tarmen – adesso basta! Fast jag vill ändå avrunda på som jag inbillar mig passande sätt – med ett citat av KJ som Bohlin har med i sin text:

En skriftställare skulle bruka alla sina upplevelser utan att begå bikt. De skulle vara källa och bakgrund och näring, särprägla stilen och omsvepa läsaren med en atmosfär. Men därtill fordras ett transsubstantiationsunder: att blodet förvandlas till vin.

Och – för att jag inte kan låta bli – se här en länk till mitt eget KJ:bibliotek, Klara Johanson igen – en textsammanställning.

Alldeles nyss gjorde jag något jag nog inte borde ha gjort. Jag läste en recension av romanen ”Ansikte av eld” av Björn Ranelid i SvD. Medan jag lät blicken fara över de första styckena kände jag ett smygande obehag krypa upp i mig. Nej, tänkte jag, varför läser jag det här? Men jag la ändå inte ifrån mig texten utan jag tog mig, förmodligen sporrad just av den här irritationen, igenom artikeln från början till slut.

För att undvika åtminstone vissa typer av missförstånd är det kanske lämpligt att jag börjar med att berätta att jag inte har läst den här romanen och för övrigt inget annat alls av Ranelid, så jag vet alltså inte vilken fiktion det är som Magnus Eriksson i sin text ställer emot verkligheten. Å andra sidan läser jag ju inte bara recensioner för att känna igen sådant jag är bekant med, utan också för att få inblickar i något utanför det jag själv just rotar i.

Innan jag går in på texten, vill jag säga något om formatet: Den här Ranelidartikeln upptar en hel sida i tidningen, men den består alls inte bara av text utan här finns också en bild, en stor bild, en bild som täcker ungefär två femtedelar av sidan:

Jag går in i andra stycket och läser:

Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideologiers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen.

Det är stora ord. Jag undrar hur detta nya språk kan låta och vilka är de andra som Eriksson jämför Ranelid med här?

Vi fortsätter lite längre ner:

Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.

Det här låter för mig besynnerligt: En bred läsekrets har integrerat Ranelids språksyn – det profetisk-evangeliska uttrycket, väl? – i sin läsning. Hm.

Och så får vi då äntligen ett smakprov på det här särskilda språket:

Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”

Bon. Texten går vidare så här:

Med den meningen inleder Ranelid sin nya roman ”Ansikte av eld”. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke.

Jag slinker ner några rader men behåller det här ansiktsmärket i sikte:

Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ”världens minsta armé” med Ranelids ord.

Vi får sedan genom Eriksson träffa den andra huvudpersonen:

I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd Picasso-tavla) och de vackraste mattor.

Och strax får vi Greta Anker ”integrerad” i det ranelidska:

Greta Anker är en typisk ranelidsk gestalt. Som sådan är hon också rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla (Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ”på”, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade honom, trots att han med närmast nazistisk noggrannhet dömde deras hjärnskadade son. På sin ålders höst umgås Greta Anker följaktligen helst med de utslagna.

Varför ryser jag? Jag vet inte om det är boken eller recensionen – men det här ter sig för mig som en till leda omtuggad konventionell smörja av klichéer och floskler. Men jag ska inte släppa texten riktigt ännu. Någon rad längre ner får vi oss något till livs om budskapet i Ranelids romaner:

Vi känner igen Ranelids teman: kärlek, godhet, den rebelliska inställningen hos de människor som ställer sig i medveten opposition mot samhällets hierarkier och materialism.

Och så tar vi oss en svängom med språket igen:

Han har skapat sitt eget språk baserat på strukturelement som fortfarande provocerar dem som ställer mer traditionella krav på gestaltning och psykologi.

Det här börjar nästan bli roligt. Lite till då:

Hans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner.

Ack. Men nu lämnar vi det här ”förskräckligt unika” språket och tittar lite på ”samhällsengagemanget”:

Björn Ranelids romaner refererar inte enbart till sitt eget textuniversum, de har en riktning utåt. Hans gestalter negerar rådande samhällsanda. Saskia är en hyllning till de underbetalda kvinnor i den offentliga sektorn som kämpar för att hålla omsorgen på en anständig nivå.

Och i slutklämmen av recensionen gör recensenten denna politiska utblick:

När vi dessutom, mig veterligen för första gången, har en regering som öppet visar förakt för svaghet är det tid att sjunga för de dömda. Det gör Ranelid med större kraft och värdighet än någon annan i dagens svenska romankonst.

Det ni. (Meglio di così si muore.)