Läsning av en Ranelidrecension

Alldeles nyss gjorde jag något jag nog inte borde ha gjort. Jag läste en recension av romanen ”Ansikte av eld” av Björn Ranelid i SvD. Medan jag lät blicken fara över de första styckena kände jag ett smygande obehag krypa upp i mig. Nej, tänkte jag, varför läser jag det här? Men jag la ändå inte ifrån mig texten utan jag tog mig, förmodligen sporrad just av den här irritationen, igenom artikeln från början till slut.

För att undvika åtminstone vissa typer av missförstånd är det kanske lämpligt att jag börjar med att berätta att jag inte har läst den här romanen och för övrigt inget annat alls av Ranelid, så jag vet alltså inte vilken fiktion det är som Magnus Eriksson i sin text ställer emot verkligheten. Å andra sidan läser jag ju inte bara recensioner för att känna igen sådant jag är bekant med, utan också för att få inblickar i något utanför det jag själv just rotar i.

Innan jag går in på texten, vill jag säga något om formatet: Den här Ranelidartikeln upptar en hel sida i tidningen, men den består alls inte bara av text utan här finns också en bild, en stor bild, en bild som täcker ungefär två femtedelar av sidan:

bild

Jag går in i andra stycket och läser:

Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideologiers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen.

Det är stora ord. Jag undrar hur detta nya språk kan låta och vilka är de andra som Eriksson jämför Ranelid med här?

Vi fortsätter lite längre ner:

Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.

Det här låter för mig besynnerligt: En bred läsekrets har integrerat Ranelids språksyn – det profetisk-evangeliska uttrycket, väl? – i sin läsning. Hm.

Och så får vi då äntligen ett smakprov på det här särskilda språket:

Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”

Bon. Texten går vidare så här:

Med den meningen inleder Ranelid sin nya roman ”Ansikte av eld”. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke.

Jag slinker ner några rader men behåller det här ansiktsmärket i sikte:

Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ”världens minsta armé” med Ranelids ord.

Vi får sedan genom Eriksson träffa den andra huvudpersonen:

I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd Picasso-tavla) och de vackraste mattor.

Och strax får vi Greta Anker ”integrerad” i det ranelidska:

Greta Anker är en typisk ranelidsk gestalt. Som sådan är hon också rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla (Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ”på”, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade honom, trots att han med närmast nazistisk noggrannhet dömde deras hjärnskadade son. På sin ålders höst umgås Greta Anker följaktligen helst med de utslagna.

Varför ryser jag? Jag vet inte om det är boken eller recensionen – men det här ter sig för mig som en till leda omtuggad konventionell smörja av klichéer och floskler. Men jag ska inte släppa texten riktigt ännu. Någon rad längre ner får vi oss något till livs om budskapet i Ranelids romaner:

Vi känner igen Ranelids teman: kärlek, godhet, den rebelliska inställningen hos de människor som ställer sig i medveten opposition mot samhällets hierarkier och materialism.

Och så tar vi oss en svängom med språket igen:

Han har skapat sitt eget språk baserat på strukturelement som fortfarande provocerar dem som ställer mer traditionella krav på gestaltning och psykologi.

Det här börjar nästan bli roligt. Lite till då:

Hans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner.

Ack. Men nu lämnar vi det här ”förskräckligt unika” språket och tittar lite på ”samhällsengagemanget”:

Björn Ranelids romaner refererar inte enbart till sitt eget textuniversum, de har en riktning utåt. Hans gestalter negerar rådande samhällsanda. Saskia är en hyllning till de underbetalda kvinnor i den offentliga sektorn som kämpar för att hålla omsorgen på en anständig nivå.

Och i slutklämmen av recensionen gör recensenten denna politiska utblick:

När vi dessutom, mig veterligen för första gången, har en regering som öppet visar förakt för svaghet är det tid att sjunga för de dömda. Det gör Ranelid med större kraft och värdighet än någon annan i dagens svenska romankonst.

Det ni. (Meglio di così si muore.)

26 tankar om “Läsning av en Ranelidrecension

  1. Det var väldigt roligt att läsa det här inlägget. För övrigt förstod jag inte riktigt vari det nya språket skulle ligga. Jag har inte heller läst Ranelid.

  2. Hej J,

    vi får väl se om det kommer någon läsare av Ranelid hit, som kanske kan låta oss veta något om detta nya. Men kanske är inte den elaka sortens recensionsrecension av en Ranelidroman en lockande plats för en Ranelidläsare. Jag vet inte.

  3. Det verkar som om de flesta jag känner vet vem Björn Ranelid är (kanske mest hur han ser ut), men ingen som jag har stött på har läst något av honom, inte jag heller. Nån enstaka gång har jag haft ett litet vagt tankefrö om att läsa något, men jag kommer aldrig dithän. Och så förblir det säkerligen. Så kan det va.

  4. Hej Bodil,
    Jag har inte heller läst Ranelid, men jag har försökt. Min pappa har så gott som rubbet av R och är ett fan. Fast han (pappa) tycker att R blivit sämre. Förut var HELA böckerna helt obegripliga och det var det han gillade, nu gör han (R) en ”grej” på ungefär varannan sida, det vill säga en eller ett par meningar av den där sorten som man inte riktigt fattar. Byn var i mörkets våld ity den bar kniv under jorden. Sånt.
    Jag tror att det är det Eriksson menar med att språket är uppfunnet.

    Jag har bestämt mig för att INTE driva med Ranelid eller ta honom som exempel på något. Visserligen är karln lite fånig, det kommer man inte ifrån, samtidigt är han ju nästan som Horace – väcker hat. Jag hat bestämt mig för att han VILL väl men inte riktigt når ända fram.
    Han är ett fenomen, kanske ska vi vara tacksamma att han finns, det får vi ju veta här om inte annat.
    För att inte tala om Eriksson – God bless him!

  5. Nej, någon Björn Ranelidläsare lär väl inte komma hit, men det är å andra sidan inte så viktigt. Det som drog min uppmärksamhet till sig var Magnus Erikssons recension av den här ranelidska romanen och den märkliga upplevelse den gav mig. Är den en exalterad hyllning? Är den en parodi? Eller vad är den? Till saken hör att jag brukar läsa Eriksson med nöje, men den här gången – efter en inledande känsla av irritation – med kanske alltför stort och något ”tillskevat” nöje.

    Och vari i detta märkliga och alldeles oerhörda med Ranelids språk skulle bestå, kommer inte fram någonstans utan det upprepas bara mantraaktigt att han har ”skapat ett nytt alldeles eget okorrumperat språk”. Exemplet med kärlek som är en sådan hejare på stavning ger mig inga ledtrådar.

    Sedan har vi den besynnerliga samhällsanalysen i texten med motpolerna ”rebellen i paradvåningen” och ”det eländiga kälkborgerskapet som vill ge sina bostadsområden högre status”. Å, vad gärna vi alla identifierar oss med rebellen eller möjligen med fiskaren på Baskemölla. Kälkborgarna är ”de andra” och de är inte vatten värda. Vilken härligt enkel värld!

  6. Jag har i och för sig läst några böcker av Ranelid och jag har hört/läst tidigare att han ”uppfunnit” ett nytt språk. Tyvärr, fattar jag ändå inte vad Eriksson vill ha sagt med att språket bryts ned och byggs upp igen ”obesudlat”. Går det alls att förstå en sådan recension? Är inte tanken att han med recensionen ska närma sig R:s eget språkbruk? Tja, jag vet inte. Gillar dock R:s metaforer och svårgenomträngliga liknelser/beskrivningar. Fast ”det var bättre förr” som också Karins pappa säger. :) Det var länge sedan jag orkade ta mig an dessa tjocka böcker av väldigt genomtänkta och ”subjektivt besudlade” textmassor. Det är lätt att kritisera vad man inte riktigt begriper, så även jag avhåller mig från detta. Kanske är det stor romankonst…

  7. Nu har jag dessutom läst recensionen! Sent ska syndaren vakna.
    Ja, vad är den? En hyllning är det nog, Eriksson verkar ju gilla Ranelid till skillnad från dem som ställer lite mer gammelmodiga krav på psykologi och gestaltning eller vad han nu kallade det.
    Samtidigt är det en recension, tror jag bestämt, som speglar romanen, en rätt svartvit roman med ”grejer” här och där (pappas språkbruk) som liksom sätter spets på det hela. För annars tror jag mig ändå veta att Ranelid skriver ganska svartvitt. Trots allt.
    Och det framskymtar genom en recension utan ”grejer”, det vill säga utan särskilt imponerade språk. Tar man bort ”grejerna” ur Ranelids böcker blir de outhärdligt platta, det är jag nästan säker på.
    Förutsättningen för alltsammans är att man gillar dem. Grejerna.

    Distanslös, skulle man nog kunna kalla den, recensionen. Inga för och emot, inga plus och minus.

    Men det där om regeringen: Stämmer det? Uttalar den verkligen FÖRAKT för de svaga?

  8. ”Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck — etc.”

    Men han faller ändå frestelsen att använda militaristiska metaforer för att få de personer han sympatiserar med att framstå som starkare när han kallar hemtjänsten för en armé… Hur genomtänkt är det?

  9. Karin,
    det sista där: Nej – eller det vill jag i så fall se konkreta exempel på. Jag tror att den passusen är ett utslag av det där vanliga att Sverige är socialdemokratiskt och därför bara kan ha socialdemokratiska regeringar. ”Rebellen i paradlägenheten” helt enkelt.

    Håkan,
    nej, hans språk är nog inte fullt så originellt som Eriksson påstår. Kanske är det snarare – säger jag utan att veta något egentligen – som Karin säger att han strör in en del egna ”grejer” som har en viss originalitet här och där i sina böcker.

    PS Här är förresten ett Ranelidcitat med kommentar till som jag lånat från [bernur](http://bernur.blogg.se/):
    *Ett typiskt stycke: ”Julia hade en vacker gärdsgård kring sin själ med öppen grind, men inte taggtråd eller nästen av bakhåll. Ibland klättrade hon vigt på stegar av skratt. En morgon påminde hon om en skolflicka som just stigit ner från en underbar dröm.” Inte så illa? Nä, men när du matas med den här typen av sökta sockrade och preciösa metaforer i 340 sidor blir du ganska snart (sid 33?) spyfärdig. Här finns bara två lägen: kaskader av högstämd poetisk prosa, eller det jordnära och övertydligt enkla, som att läsa en uppsats från en prosaisk mellanstadieelev.*

  10. Ja, ha! Jag läste recensionen i dag på lunchen, och blev väldigt förvånad, även om jag minns att någon enstaka recension på senare år varit ungefär lika positiv – samtidigt misstänkte jag också, precis som du, att den möjligen kunde vara parodisk, en satir. Men då lite väl otydlig, eller poänglös. Som recension är den bara dålig.
    Ja, jag har pga radioprogrammet som jag medverkar i tvingats läsa två av hans böcker, och det har varit plågsamt, mest för upprepningarnas skull. Och förenklingarna. Och metaforerna, som dessutom ofta inte går ihop, som att han börjar i naturen och slutar i ett sovrum (det är mycket sex, minns jag, och ganska oskickligt och osmakligt skrivet), eller om det var vice versa?

  11. Nej, en seriös recensent på en större dagstidning kan inte skriva parodier på recensioner, det går bara inte.
    Eriksson tillhör den lilla skara som gillar Ranelid, och som dessutom tappar distansen.

  12. Läs DN idag så får du veta precis vad som är bra och vad som är dåligt med Ranelid. Recensionen där är perfekt: inget konstigt bara ren och skär verklighet.
    Jag har läst många böcker av Ranelid, men det är sant att han spårar ur. DN:s recensent har analyserat varför och hur. Hon kan tas på allvar.

  13. Hej!
    Det finns tre personer som det verkar tillåtet för svenska bloggare att avsky – oftast slappt och utan nyanser och utan att vara värst insatta i vad de tre har uträttat inom religion, politik,litteratur.

    De är:
    Martin Luther
    Göran Persson
    Björn Ranelid

    Sedan är det också en mängd bloggare som talar om ett ”hat” mot litteraurvetaren och danskännaren Horace Engdahl – utan att precisera vad de hatar.

    Jag tycker allt detta är ovärdigt vuxna människor.

    Björn Ranelid har fått Augustpriset.
    Anser de bloggare som tycker att B R (hans språk, hans åsikter
    t o m hans utsende) enbart är värda klander att det var dårar som gav honom priset?
    Jag uppskattar inte allt som den produktive Björn Ranlelid skrivit,
    men har njutit av mycket i många av hans romaner.
    Till exempel
    av ”Mästaren”.

    Lena Kjersén Edman

  14. Lena,

    nu vet jag i och för sig inte om du med ditt lilla anförande om Luther, Persson, Ranelid och ”danskännaren” Engdahl vänder dig specifikt till mig eller till alla deltagarna i samtalet under texten om Magnus Erikssons recension, men jag gör antagandet att det är främst mig du vill upplysa.

    Jag vill börja med att förbanna det här slentrianmässiga snabbläsandet av texter. Det är så trist. Du kan inte ha ägnat min text och kommentarerna under den mer än någon minut, eftersom din kommentar hamnar så vid sidan om.

    Jag börjar med ett litet citat ur min text för att för dig klargöra vad den handlar om:

    *För att undvika åtminstone vissa typer av missförstånd är det kanske lämpligt att jag börjar med att berätta att jag inte har läst den här romanen och för övrigt inget annat alls av Ranelid, så jag vet alltså inte vilken fiktion det är som Magnus Eriksson i sin text ställer emot verkligheten. Å andra sidan läser jag ju inte bara recensioner för att känna igen sådant jag är bekant med, utan också för att få inblickar i något utanför det jag själv just rotar i.*

    Texten handlar alltså om en recension som Magnus Eriksson skrivit om en roman av Ranelid. Den handlar inte om Ranelid eller om någon avsky för Ranelid som person. Det är lätt att läsa sig till. Sedan kan man kanske (men alls inte med någon nödvändighet) fråga sig varför jag valde att skriva om en recension av en bok jag inte har läst. Jag kan svara att jag gjorde det för att jag ett ögonblick stannade upp vid den stora bilden på Ranelid och då tänkte ungefär så här: ”Väldigt vilken plats bilderna tar upp på kultursidorna i SvD numera.” Sedan såg jag att det var Magnus Eriksson som skrivit recensionen och eftersom jag läst en hel del saker jag tyckt varit bra av Eriksson genom åren, så bestämde jag mig för att låta honom introducera Ranelid, en författare jag inte läst något av, för mig. Jag började läsa och stördes ganska snart av den översvallande tonen och floskelbagaget i texten. Ja, resten har jag nog redan sagt i mitt inlägg. Eller jag kanske kan tillägga att det under kommentarflätans tillväxt dök upp en förhoppning hos mig om att kanske få veta lite mer om hur Ranelid verkligen skriver. Denna förhoppning infriades åtminstone delvis, inte minst genom länken med DN-recensionen Kristina skickade. Det du skriver ger däremot inga som helst upplysningar om hur Ranelid skriver.

    Dina mästrande ord om vad du anser vara ovärdigt vuxna människor vet jag inte vad de har här att göra.

  15. Hej Bodil,
    Mina kommentar skrevs efter det att jag läst kommentarerna till ditt inlägg. Min reflektion gäller för väldigt många som skriver på kulturrelaterade bloggar.

    Vänlig Hägerstenshösthälsning
    från
    Lena

  16. Martin Luther? Han var väl bra. Man får ju försöka bortse från dåtida konventionell antisemitism och liknande men annars var det väl fina grejer och, som jag alltid brukar säga, var stode vi om han ej funnes till?

    Nu brukar jag försöka att inte ”hata” och ”avsky” någon, annars skulle jag lägga till P.C. Jersild och Astrid Lindgren till Lenas lista. Jag tror jag gör det, ovärdigt eller inte.

  17. Vill bara påpeka att Augustpriset är ett branschpris, alltså inte ett litterärt pris.

    Annars, favorithatobjekt? Luther och Horace gillar jag, Ranelid har jag som sagt bestämt mig för att han vill väl, och Astrid Lindgren kan jag tänka mig att smyghata lite, så att det inte märks. Det tar sig i såna fall uttrycket att jag undanhåller böckerna för barnen. Mer än så blir det nog inte.
    Om man nu ska slå in på den ovärdiga vägen, känner faktiskt också starkt för det.

    Hej.

  18. Hej!
    Augustpriserna (det finns flera kategorier) ÄR litterära priser.
    Förlagen får, mot en viss kostnad, sända ett antal böcker till juryn som består av litteraturkunniga människor, Juryn byts ut med jämna mellanrum.
    När vi i morgon får veta vilka böcker som nominerats i respektive klass går omröstningen vidare till ett stort antal bibliotekarier, bokhandlare, litteraturvetare och andra bokkunniga personer – som också de byts ut med jämna mellanrum.
    Snart måste de flesta bokkunniga personer i Sverige varit med och röstat.
    En synnerligen vanlig kommentar om Martin Luther bland bloggare är att han var en tråkmåns som ville hindra sina medmänniskor från att ha kul …
    Jag läser hellre texter av både P C Jersild och Astrid Lindgren än av Björn Ranelid.
    Och mycket gärna texter av Horace Engdahl. Vi är nog t ex många dansintresserade som saknar hans underbara dansrecensioner i D N på 1980-talet.
    Lena K E

  19. Med branschpris menar jag att det är branschen som betalar och att vinnarna utses även med hänsyn till ”säljbarhet”, vilket gör att priset inte nödvändigtvis går till de böcker som har störst litterära kvaliteter.
    Detta är ju även den kritik priset får med jämna mellanrum, av litteraturkunniga personer, som kanske inte nödvändigtvis är ”bokkunniga” vad nu det är.

    Vilket i och för sig inte hindrar att det är ett fint pris, på sitt sätt.

  20. Vinnarna får inte utses med hänsyn till ”säljbarhet”.
    Då skulle heller inte, som 2007, priset för bästa skönlitterära vuxenbok ha gått dit den gick.
    Jag var nöjd med valet, men jag vet att väldigt många var förvånade. Och bokbranschen rätt besviken. (C H Ws vemodiga roman hade sålts dåligt.)
    Jag har (som lektor i litt.vet, eller som bibliotekarie, jag vet inte) i en period suttit i jury nummer två – alltså den där var och en ska välja en favorit bland ett antal nominerade. Sekretessen är hundraprocentig.
    Ingen av oss visste vilka som vunnit i respektive klass förrrän den decemberdag då priserna delas ut.

  21. Det är nästan lite rörande att se vilka reaktioner inte bara Ranelid, utan även en recension av hans nya roman väcker. Extra rörande att den väcker sådana reaktioner hos människor som medegr att de inte läst en rad av honom. men de har ju sett honom på bild, gubevars. Det påminner om Idol-Nytt5 i mitten av 60-talet och alla diskussioner om Tommy Bloms ögon; jag antar att Bodil minns dem. Kanske känner hon oxå igen sig. Vad vet jag?

    Vad språket hos Ranelid anbelangar, har jag i femtielva tidigare artiklar och uppsatser diskuterat det. Jag kan inte upprepa med exempel och fördjupningar varje gång. Den här gången gjorde jag dock en del tidsmässiga inplaceringar, och den som orkar läsa innantill (i stort hela recensionen är ju publicerads här för övrigt, men jag lovar, jag tänker inte sätta tidningens jurister på spåret) ser lätt till vilka delar av författarskapet jag hänvisar för respektive beskrivningar. Men, så att även de som blott har åsikter möjligen må skaffa sig även en eller annan insikt: för sprkdfestruktionen, läs t ex Den överlevande trädgårdsmästtaren och I glastiden. Och om någon mot förmnodan är intresserad av en analys av just den språkkritiken och dess innebörder, finns det en uppsats i antologin Samtida, utgiven 1990 eller nått sånt.

Kommentera