Inga Abele: Elden väcker ingen

Jag har fått en roman av den lettiska författaren Inga Abele, hennes första, i min hand. Tidigare har jag läst en del prosadikter av henne i tysk översättning och några av dem har jag på prov översatt vidare till svenska. De finns i Salongen. Jag har nu läst mig ungefär halvvägs in i Elden väcker ingen och ännu verkar allting ganska öppet. Lite känner jag visserligen den kvinnliga huvudpersonen, men jag anar bara suddigt vilka vägar hon kommer att ta.

p1050460

Alldeles i början möts läsaren av den här täta varma bilden:

I det skarpa solljuset bakom fönstren flyger två vita fjärilar upp, sammantvinnade. Genom rutan faller en gyllene fläck som spiller ut över soffkanten, höstflugorna intar den surrande, de som biter så smärtsamt. Florence knäpper en röd klänning. De gyllene knapparna brinner i solljuset.
Utanför gal tuppen. Någonstans skäller hundar.
Florence andas in solens doft.

Någon sida längre fram ser Florence på sig själv i spegeln:

Hon ser sig själv i den stora spegeln – så grovt tillyxad hennes kropp är. Skulptören måste ha saknat beslutsamhet när han ur barnets magra lemmar skulle tälja fram en ung kvinnas armar och ben, de är långa och otympliga som på ett föl. Och nacken är alltför envis.

En vän i barndomen kastar sig ner från järnbron över Daugava med ett element fastbundet vid ena ankeln.

Nej, döden inträffar inte. Den antingen är, eller inte.

Florence växer upp, gör karriär, kommer ut i den ”stora världen”, lever ett ”modernt liv”, men en dag återvänder hon för några korta ögonblick till lägenheten där hon växte upp. Den bebos nu av en fattig rysk kvinna som behållit de gamla möblerna från Florences barndomshem. Kvinnan lever där som i ett slag museum. Florence får se sig om:

På den här sidan förhänget var det lugnt. Men där inne kom en ström av minnen som var så stark att den nästan slog omkull Florence. Strömmen var helt osynlig, den började i rummet och drog upp genom Florence, som genom en skorsten, upp mot himlen. Hon tyckte sig se pappa sitta på sängen och stryka sig över knäna. Och där, på fönsterbrädan, bredvid en enorm Kristi törnekrona satt Mareus och tittade ut på regnet som gjorde glänsande ringar i alla pölar i kvarteret, han sög på en av törnekronans röda blommor, i vars mitt den sötaste nektar glänste som bärnsten.

Kanske är denna scen ett slags vink om det skifte som sedan inträder någonstans i bokens mitt. Innan dess har vi under en tid befunnit oss i en urban värld med Riga i centrum och diverse europeiska storstäder i periferin. Men nu hamnar vi plötsligt tillsammans med Florence i en fattig upplöst by i skogskanten befolkad av människor som inte hör till den moderna tiden och mycket påminner mig här om stämningarna i Nora Ikstenas Livets fest eller Olga Tokarczuks Daghus, natthus. Här börjar det sjuda av ett slags undersidans liv. Jag undrar vart Inga Abele tänker föra mig och de andra läsarna.

PS Översättningen är gjord av Austra Kreslina och boken är utgiven av Ariel Skrifter.

Franzensbad förr och nu

När jag igår åtminstone i tanken befann mig i Neuruppin, plockade jag fram boken ”Der neue Blumengarten – Stadt und Land auf Neuruppiner Bilderbogen” som innehåller en mängd färgtryck från något som av vissa betraktas som världens första veckotidning.

p1050454

De flesta av bilderna i boken är från 1800-talets mitt och de avbildar blommor, djur, städer, vardagsliv, olyckor, lekar, sagomotiv… Här finns lite fakta om bilderbogentekniken.

Jag letade efter bilden av Franzensbad, som jag visste fanns där.

p1050457
klicka för förstoring – det händer mycket i den här bildvärlden

Det ser grönare och lummigare ut än i dagens Františkovy Lázně och bara den ena sidan av gatan som för ner till Franzensquelle kantas av större och pampigare hus. Folklivet har förstås också en annan karaktär än det har idag – åldersfördelningen är till exempel jämnare på 1800-talsbilden. Men trots skillnaderna går det att känna igen sig och att liksom kliva in i bilden.

Och så här ser det ut nu för tiden (tyvärr ur andra vinklar):

p1050283

p1050293

p1050290

Tillbaka i Neuruppin

Också den här sommaren har jag satt min fot i Neuruppin, Theodor Fontanes födelsestad, som han själv i och för sig var måttligt förtjust i, men som jag inte kan låta bli att tycka om. Efter den stora stadsbranden fick staden visserligen till stora delar ett ”fyrkantigt utseende” med ett rätvinkligt gatnät med breda esplander och alléer och nästan överdrivet vidsträckta torg men ändå har staden charm. Så här såg Neuruppin förresten – på en målning – ut före branden:

800px-neuruppin

Lunch åt vi på den lilla restaurangen Zur Wichmannlinde nere vid sjön invid klosterkyrkan St. Trinitatis inte långt ifrån den legendariska linden Wichmannlinde som enligt uppgift planterades 1270.

p1050370
innanför St. Trinitatis’ murar

p1050374
hus vid Friedrich-Ebert-Straße, tror jag

Efter en stadspromenad drack vi kaffe i Café Huth (som också är ett pensionat, där jag bott flera gånger, bland annat när jag höll föredrag för Fontane-Gesellschaft i staden) alldeles intill Löwenapotheke, Fontanes födelsehus:

p1050375
Löwenapotheke

p1050376

Och på andra sidan om Löwenapotheke finns Fontane-Buchhandlung. Jag gick in där och kom strax ut med ”Unterm Birnbaum”, en originell ”Krimi”, som jag tidigare bara hade i en ganska ohanterlig samlingsvolym.

p1050452

I efterordet finns bland annat ett brev från Theodor Fontane till sonen och förläggaren Friedrich Fontane, ett brev som handlar om svårigheterna att leva på skrivandet. Så här står det bland annat i det:

Gott hat mir ein Talent gegeben, dafür muß ich dankbar sein, Erfolg hat er mir nicht gegeben und dafür darf ich nicht murren. Jedem fehlt etwas und mir nun gerade das. Ich bin verständig genug, es nicht für die Hauptsache zu halten; vieles andre ist wichtiger.

Gud har givit mig talang och för det måste jag vara tacksam, framgång har han inte givit mig och det får jag inte knota över. Alla saknar något och jag just detta. Jag är förståndig nog att inte betrakta det som en huvudsak; mycket annat är viktigare.

En annan pausträdstext om Neuruppin:

Neuruppin och Tempelgarten

Och en om romanen här:

Unterm Birnbaum

Vit bänk och ord om äppelträd

p1050310

Nej, jag sitter inte på den vita bänken vid dammen i Franzensbad, när jag lyssnar på Staffan Söderbloms ord om äppelträdet:

Äppelträdets poetik: grenen
    gungar
efter frukten som föll
efter trasten som lyfte efter
himlen som rann genom äppel-
   trädets krona.